Fysiskt aktivitet och hälsa i skolan: utmaningar och möjligheter

In this podcast, Simon and Alejandro discuss how teachers can help students develop their ability to talk about health. They suggest using a holistic approach and the concept of coherence, clarity, comprehensibility, and meaningfulness (KASAM) to create a healthy learning environment. They also discuss different teaching methods such as discussions, reflections, and the use of the EPA method. They emphasize the importance of creating routines, providing clarity, and showing motivation as a teacher. They also mention the use of training workbooks and mind maps to stimulate conversation about health. They then discuss the importance of offering physical activity in schools according to the Lgr22 guidelines and the recommendations from the Public Health Agency. They suggest organizing activities during breaks, providing adult supervision, and creating a stimulating environment. They also discuss the challenges of accommodating different students' needs and abilities. Hej och välkomna till vår podcast om just hälsa och lyssning. Mitt namn är Simon Bergersell och här har vi Alejandro Núñez och vi kommer idag börja med att diskutera lite utifrån styrdokumenten från Skolverket där elever ska utveckla sin förmåga att samtala om olika upplevelser om hälsa och däribland genom reflektion och diskussion. För att sedan avsluta med en diskussion kring just Lgr22 där de har ett citat som vi kommer att nämna alldeles strax. Vår första fråga vi ska ta upp lyder hur kan vi lärare arbeta för att eleverna ska utveckla sin förmåga att samtala om sina upplevelser om hälsa? Ja då Alejandro, det är en väldigt mycket bra fråga. Jag skulle först och främst vilja arbeta från ett förhållningssätt. Alltså hur vi då gör att undervisningen är så hälsosam som möjligt för eleverna. Och då tänkte jag att vi kan utgå från ett samlutbyggt perspektiv, alltså den samtliga teorin om just känsla av sammanhang. Med andra ord, kasan, där vi då tar hänsyn till att lektionen då ska präglas av tydlighet, begriplighet och meningsfullhet. Så med andra ord så ska vi kanske ha kasan som verktyg för att skapa en hälsosam undervisning. Och då har det som en grund för de här olika arbetssätt som vi kan applicera. Hur tänker du kring frågan Alejandro? Jag tänker att det är absolut helt rätt väg att gå. Jag tänker att om vi ska fånga eleverna, alla elever, från årskurs ett upp till nio i gymnasiet så är det viktigt att de känner ett sammanhang. Att de vill vara där på lektionerna. Om man tänker just nu, som det ser ut i skolan, så är det väldigt många elever som inte känner att de vill vara på plats. De känner inte sig motiverade till att vara på idrottslektionerna. Och jag tror att grunden handlar om att de ska känna mening till att vara där. Exakt. Man måste ju ha någon viss motivering för att kunna vilja delta på lektionerna. Men Alejandro, hur tänker du då att man ska skapa tydlighet och begriplighet som ingick i kasan som jag nämnde innan? Först och främst tycker jag att det är viktigt att man har rutiner för eleverna. Oavsett vilken ålder de är i så ska man ändå ha rutiner så att eleverna känner en begriplighet med vad de gör. Om inte de känner någon begriplighet så tror jag att deras mening med idrottslektionerna försvinner och motivationen inte är där. Helt enkelt. Jag tror det ligger också mycket i läraren och ledarskapet att kunna föra det som struktur och så att eleverna hänger med. Jag tror att om man som lärare inte visar någon motivation själv och några större eleveregenskaper så tror jag att man tappar eleverna ganska fort under en lektion. Så nu kan vi gå in på lite olika arbetssätt man kan göra för att nå det här med målet att eleverna ska utveckla sin förmåga att samtala om sina upplevelser och hälsa. Det mest självklara arbetssättet är att man för diskussioner och reflektioner under lektionens gång och sånt. Sen också ett annat verktyg som är väldigt handhävande är att använda EPA-metoden. Det här med att eleverna ska fundera enskilt, diskutera i par, som tar upp det i helt klart. Det som är bra med EPA-metoden är att alla elever behöver inte representera sig själva utan de representerar sin grupp. Vilket är också bra ur ett socialt perspektiv eftersom eleverna får diskutera med varandra och komma med egna åsikter vilket kan skapa en samhällelighet i klassen. Å andra sidan är en träningsbidragbok någonting man kan jobba med om man vill reflektera och skapa diskussioner med eleverna. Det finns ju elever som inte vågar prata i grupp eller med 2-2 i grupp eller i större sammanhang och att då kunna skriva sina tankar är väldigt viktigt. Ett avslutande arbetssätt som jag anser kan vara viktigt att ha just i den här undervisningen är att man till exempel har en tankekarta, där både läraren och eleverna får delta och skriva upp olika mål och även dra kopplingar mellan just den fysiska aktiviteten som man hittar på under lektionen och de här eventuella hälsobegrepp som man vill koppla det till, till exempel fysisk, psykisk eller social hälsa. Ja, jag tycker det viktiga med en tankekarta är just att man ser vad man håller på med. Så för att ta ett steg bort från just det salterna perspektivet så kan man ju också forma undervisningen utifrån ett patriotiskt perspektiv. Och med just detta perspektiv så är ju fokuset mer på hur man undviker sjukdomar, snarare än hur man främjar hälsa som är just inom salterna. Men hur ser det här ut då i praktiken om vi ska försöka utnå det här målet som vi hade innan att eleverna ska utveckla sin förmåga att samtala med sina äldre som hälsa? I till exempel högstadiet kan man ju då dra lite kopplingar till doping, tobak, snus, energidrycker och även alkohol. Och genom olika powerpoint eller olika diskussioner diskutera just de här effekterna och vad de har för biverkningar för just kroppen och dess förmågor. Så man kan ju forma reflektionsfrågor som sådant, till exempel att varför är energidryck dåligt? Och även för de yngre åldrarna tänker jag att vikten av att börja prata om kosten kommer in där och även sömnen och pulsen, hur den fungerar för eleverna. Och jag tror att om elever börjar få koll på hur sin puls fungerar kommer de även kunna få en inblick på vad god fysisk hälsa är, vilket då hamnar inom den biomedicinska perspektivet. Det låter ju bra, Alejandro, att man i tidigare åldrar börjar med att lätta dem med det här med biomedicinska och kanske det biostatiska, att man jämför lite varannans pulser och konditionsförmåga. Vilket är lite lättare att greppa på tag när man är yngre åldrar. Men jag tänker också att vid äldreåldrar, typ vid högstadiet, så är det kanske bättre att utgå från en humanistisk inriktning. Eftersom man kanske vill få in det här med psykisk hälsa och den här sociala hälsan som påverkar ungdomar ganska mycket under tonårstiden. Nu har vi kommit till nästa del av den här podcasten där vi ska diskutera om Lgr22. Där står det skrivet att skolan ska sträva efter att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen. Inom vi börjar diskussionen så vill jag påpeka en riktlinje som folkhälsomyndigheterna har. De påpekar att barn och unga bör i genomsnitt vara fysiskt aktiva i minst 60 minuter per dag. Och det är på en måttlig till hög intensitet som ger ökad puls och andning. Så som det ser ut idag enligt folkhälsomyndigheterna så spenderar omkring en tredjedel av både pojkar och flickor mycket tid eller nästan all sin fritid sittande. Varför tycker du att det är viktigt att erbjuda alla elever rörelse i skolan? Ja, jag anser att det är viktigt att barn får det här erbjudandet i skolan för att, som vi sa innan, enligt den här rapporten nämnt från folkhälsomyndigheterna så är det ju alltsom ofta barn med hög socioekonomisk status som är speltar i organiserad träning och aktiviteter. Och mindre dock för de som har väldigt låg socioekonomisk status hemma. Så om skolan kan erbjuda fysisk aktivitet på rasterna, till exempel, och på olika sätt så kommer det att gynna just de med låg socioekonomisk status, vilket är superbra. Men hur tänker du, Alexander, kring hur man kan omsätta det här då i praktiken i skolan? Jag tror att om vi ska få alla elever att röra på sig så bör man börja med att kolla på hur rasterna ser ut, hur rastverksamheten ser ut i de olika skolorna. Jag tycker vuxenärvaro, vuxenstyrda lekar, hur miljön ser ut om det bjuder in till rörelse, bör kollas. Det låter ju ganska mycket som att man, det som du nämnde, att man organiserar rastaktiviteterna lite mer. Man kan ha olika pastan, elever, styrs, lärare, olika lärare eller personal som håller i olika fysiska aktiviteter. Jag tycker också att man bör kolla på vad man gör och vad man har för aktiviteter. Vi har en grupp barn, både flickor och pojkar i alla åldrar som älskar att tävla, till exempel. Sen har vi de som absolut hatar att tävla och verkligen mår dåligt av att tävla. Man bör liksom kolla på vad det är för lekar och vad man har för material att utgå ifrån. Ja, på tal om just det här med material, så det är en annan tanke jag har kring hur man kan omsätta det i praktiken. Det är också att man skapar då en miljö i skolan som då utmuntrar till prisets aktivitet. Det kan ju betyda att kanske skolan köper in pingisbord med pingisrack och bollar som eleverna kan hålla på med under rasten. Olika kläpper, väggar, krasch, regners, lodmaskin och det här kan ju också inkluderas i den här organiserade aktiviteterna där man till exempel har en rodd tävling eller pingis tävling under rasten, vilket verkar som en ganska rolig idé. Eleverna och man kan också anpassa de utemiljöerna att man har en innegård, olika plattor där man kan utföra. Heter. Dessutom tänker jag att skolan kan införa olika ledskap. Det är inte bara hur miljön ser ut, det är också vilka redskap man kan använda. Som till exempel hoppliga på. Kanske vi där man kör den. Ja, jag tror ju att om vi skapar bra rutiner på rasterna och får eleverna att röra på sig så. Kan det vidareutveckla att de själva vill röra sig mer på fritiden? Jag tror att om de får röra sig på sig mycket på rasterna så kommer de att vilja ta cykeln i skolan eller promenera med sina kompisar efter skolan och vilja röra på sig på ett annat. Men om vi går till just de här utmaningar med att det här ska erbjudas för alla elever. Hur tänker du kring just det? Jag tror att vi måste anpassa oss efter alla elever i alla elever. Föresättningar, dyras förmågor. Vi har en grupp elever som till exempel älskar att leka helt själva och kanske inte vill vara med andra i ett större sammanhang. Och där måste vi ju hålla ögonen öppna så att vi ser just de eleverna och ger dem rätt förutsättningar för att kunna röra på sig. Nu en annan tanke. Jag tänker just med det här uttrycket. Jag tycker att de uttrycker sig väldigt jämlikt mellan alla elever, alltså alla ska få samma förutsättningar. Men alla elever är unika och har ju olika behov av sina egna förutsättningar. Det kan ju till exempel finnas en elev som har en nedsättning som gör att de är runt om. Det är ju att de blir inte kan delta i de här fysiska aktiviteterna om de kanske erbjuds för att organisera aktiviteterna. Detta kan ju sedan skapa en ledning hos elever, vilket kan påverka elevernas psykiska hälsa, men också den här sociala hälsan. Att de känner sig osäkra, umgås med sin klass och eftersom de blir delar. När vi tänker också det här med elever med någon slags en diagnos. Vi har elever som absolut inte klarar av att vara i rörelse med andra och har svårt med olika sociala samhäller. En sociala miljöer. Jag tycker där är det bra för olika skolor eller skolor att erbjuda rum och plats för de elever att röra på sig också. Det är ett problem i många skolor. Man inte har utrymme, men också resurs, personal, brister. Nu tänker jag också att det här med att man erbjuder fysisk aktivitet hjälper ju mest elever med just ADHD och en en peter diagnoser. Forskning har ju visat att de flesta med ADHD presterar ju mycket bättre i skolan. Efter att man har röra på sig och aktivera sig rent fysiskt och förbättra sin fysiska hälsa och det här kan ju också förbättras en del sömn och det här med utmärksamhet förmågan, vilket är ganska bristande för vissa elever som har stark ADHD. Ja, och den har vi de här eleverna som inte vill röra på sig helt enkelt. Om de eleverna kanske fortfarande känner att de mår bra, de har god hälsa, men den vill de inte röra på. Någonstans måste man ju ändå lyssna på vad de har också. Vi har elever som efter skoltid, till exempel älskar att samlas med sina kompisar för att spela spel eller titta ner och bara prata. Jag tror det är också en utmaning att få dem att röra på sig för eftersom de just inte vill röra på. Ja, känner vi oss ganska nöjda med det här? Eller om jag håller med? Vi har märket på och man kan. Då vill vi bara tacka för oss och önska er alla en fortsatt god dag. Anledningen.