Vi pratar om stress

Stress is the feeling of having expectations and demands placed on us. It can be positive or negative. Negative stress occurs when the demands become unreasonable or too high, leading to negative effects on our bodies. Adrenaline, noradrenaline, cortisol, and oxytocin are hormones that are affected by stress. Adrenaline gives us a boost of energy and focus, while oxytocin helps us heal and connect with others. It is important to manage stress and prioritize tasks to stay efficient and productive. Stress can be welcomed with a curious attitude instead of being feared. Our experiences and the people we surround ourselves with can influence our attraction and response to stress. It is important to take care of our hearts and prioritize self-care when dealing with stress. Välkommen till hälsoprogrammet, här fortsätter vi samtalet med Robe. Vad är egentligen stress? Stress är i grunden att få förväntningar och krav på sig. Det känner oss betydelsefulla och en del av ett sammanhang. Vi behöver alltså regelbundet stress, det är lite lustigt. Då ser vi att de som saknar förväntningar och krav upplever oftare utanförskap. Och även att de har mindre kontroll och ofta får negativ stress. Vad är negativ stress? Negativ stress är när krav och förväntningar blir orimliga eller att belastningen är för hög. Vi märker även negativ stress biologiskt. Lågt adrenalin gör oss trötta, mindre uthålliga och våra reaktioner blir sämre. Lågt oxytocin gör att vi vill dra oss undan bara för oss själva. Vi kan bli irriterade och vilja fly. Lågt noradrenalin gör att vi får sämre fokus, återkoppling och koncentration. Högt cortisol över tid gör att vi har svårt för att hålla oss vakna och immunförsvaret försämras. Till exempel att du belastar kroppen för hårt under en lång tid utan återhämtning och vila. Har du hört talas om det här begreppet adrenalindump? Ja. Jag har följt kampsport i väldigt många år. Det kan man se på kampsportare som är ganska orutinerade. De kanske gör sin första stora match i UFC till exempel. Det är Premier League inom fighting. De har så mycket adrenalin. Sen ser man efter två, tre minuter att de nästan börjar gespa. Då har man så mycket adrenalin och så börjar det falla. Då är de helt slut. Det har inte med att de har dålig kondis. De kraschar helt enkelt. Jag har märkt de gångerna som man har en viktig spelning när man spelar live. Då kan folk efteråt vilja komma in i logen och prata. Men då är man på det lägsta. Man vill helst inte se någon människa över huvud taget. Man ligger så lågt. Man brukar studsa upp efter ett litet tag. Men det finns ett litet fönster där mellan att man har adrenalin och sen har man inget adrenalin alls till att det börjar komma tillbaka igen. För mig är orimliga krav och förväntningar 90-talet mycket. Då kunde det stå i jobbannonser. Vi söker någon som kan hantera många bollar i luften samtidigt. Idag vet vi att det är nytet. Vi klarar av att göra flera saker samtidigt. Man vill ha en effektiv medarbetare. Men det man såg var att man fick en sämre medarbetare. Oftast blev den också sjuk. Det vi vet idag är att det handlar om att kunna prioritera, sortera och planera. Det är då vi blir effektiva och får mycket gjort under dagen. Det som gör oss effektiva i stället är vårt direkta agerande mot faran. Kroppen känner att den överlever att klara av sin prestation. Till exempel att vara rädd för ett lejon. Att det faktiskt försvarar oss. Vi ska akta oss för ett lejon i savannen. Då går cortisolet upp. Det blir högt. När cortisolet är högt hjälper det oss att vakna. Sen kommer noradrenalinet. Jag kallar det en klasskompis som heter Nora. När Nora kommer på medelnivå och sen högnivå får vi fokus. Har vi riktigt hög koncentration får vi tunnelseende. Vi förlorar tid och rum. Vi ser bara en liten smal sak. Till exempel om vi råkar ut som skadad. Då ser vi bara skadan och har allt fokus på att läka den. Eller bara fokus på lejonet som attackerar oss. Då tappar vi allt annat. Vi måste vara beredd på varje rörelse. Sen kommer vi till oxytocinet. Det är vårt kärlekshormon. Det produceras också och blir högre av god stress. Det hjälper oss att läka hjärtcellerna. Hjärtcellerna går inte att återbilda inom vår livstid. Det är väldigt viktigt att vara redo om hjärtat. Både när vi är förkylda och ska träna. Att inte träna när vi är förkylda. Men också att vi söker arbete för en positiv stress i vardagen. För att hjärtat ska må bra. Det hormonet gör också att vi vill vara med andra människor och prata ut. Vi känner för att dela saker med andra. Vi känner för att gå till människor. Och vi attraheras av människor. Det sista hormonet som är adrenalin. Jag brukar säga att man adderar sina förmågor. Man blir lite mer modig. Man känner sig mer uthållig fysiskt. Man brukar säga att man kan lyfta en bil. Men på riktigt kan man inte det. De här förmågorna gjorde att vi skulle kunna klättra från en händelse snabbt. Blev svettiga och kunde hålla bättre. Springa fort för vi hade svettiga fötter. Och det tror jag att vi har igenkänningsfaktor på som lärare. Hela dagen ska vi vara i peppande glada. Och jag känner väl att jag är så som person. Det är hur det ser ut. Jag uppskattar på det sättet att det är väldigt mycket positiv stress där. Det är mycket saker som ska lösas. Det måste vara väldigt självgående. Mycket problemlösning. Det är fem, sex olika problem på förmiddagen som man ska lösa. Och kreativt. Man kan lägga upp det och nu ut det. Det är väldigt trevligt. Man får också den här direkta feedbacken om man lyckas med någonting. Det är väldigt tillfredsställande. Sen är det just det här att kunna hjälpa människor. Det är en otrolig självisk sak att hjälpa andra. Om man nu ser till vad det ger en själv när det kommer till det egna måendet. Det är också något som producerar oxytocin och endofin. Ja, det är så det är. När vi gör en vänlig handling så stärker vi vår egen hälsa och hjärtats hälsa. Det är lite intressant. Men det är också ett tecken på att vi är gruppmänniskor. För att vi skulle hålla oss i någon flock och vi skulle belöna oss av att vara med flocken. Många blir ju rädda när stressen kommer. Det blir ett sug i magen. Och så kanske man tänker Gud, nu kommer den där. Nu kommer jag att bli nervös. Nu när jag är nervös så kommer jag att darsa. Och så kommer jag inte kunna säga det jag ska. Och så kanske tankarna far iväg och så åker vi bli vår tanke. Men då finns det en Kelle MacDowell, en forskare som säger att vi ska välkomna stressen istället. Vi ska försöka jobba med en attityd som då är nyfiken istället. Så när stressen kommer, där kommer suget i magen. Vad roligt! Nu vill kroppen hjälpa mig att jag ska vara fokuserad. Och sen liksom rikta fokuset på vad är det nu den vill att jag ska fokusera på? Är det det här provet nu? Och då väljer man att göra det istället. Än att man ligger in i känslan och tanken. Jag tror mycket handlar också om att man får rutin på just att få den där känslan. Jag menar nya känslor. Är vi inte vana vid den där så kan det nästan vara paralyserande de första gångerna. Men med erfarenheten så kommer man ju lära sig att jag kommer inte dö. Det kommer gå bra. Jag kommer lyckas. Det är också en otrolig skön känsla av att först ha varit lite rädd och sen göra det. Och sen känna att fan jag klarar det. Det är också en fantastisk känsla. Oavsett om du ska hålla föredrag framför klassen. Eller du ska spela en fotbollsmatch. Eller du ska spela gitarr framför en publik. Det är så skönt efteråt när man känner att jag fixar det. Vi blir ju oftast mest nervösa där det betyder. Det är ju där du egentligen ska vara snäll mot dig själv. Och säga att här kommer ju den. För det är någonting som betyder något här. Och det är helt okej. För att ta musiken som exempel. När det kommer folk som jag känner. Som jag bryr mig om. Då blir jag alltid mer nervös och mer stressad. För jag vill liksom att de som jag tycker om också ska tycka om det jag gör. Om jag är på en plats där jag inte känner någon. Då kan jag känna att om det går åt skogen. Det är ingen här som jag känner som jag måste. Det får se hur jag kommer efteråt. Jag minns det som ung. Jag kunde trivas i vinnande sällskap. Då kunde jag bara leva ut samma hur det blir. Såg jag i mina kompisar. De var ju tvärt om. När de kom i de här skämlingarna och minglet. Så fick de ju panik. Då ville de hitta ett sammanhang som jag kände igen. Om vi får stå på något liknande sätt som de stod innan. Sen kan jag känna nervositeten. Jag är också nervös. När kompisarna såg mig vara jättelugnt tyckte de. Men jag känner ju nervositet. Vad ska jag börja med? Kolla de här ser ju trevliga ut. Vi går ju på attraktion ofta. Och attraktion det är ju det vi sett mest genom hela vårt liv. Så tyvärr är vi väldigt präglade av vår hjärna. När vi känner hjärnan så strömmar det till. Det är en nylig tylamin som gör att vi blir attraherade. Och det är också ett kärlekshormon. Men vi har också mycket möjligt att påverka. Just det. Omgås vi med olika typer av människor. Räddar vi vår erfarenhet av andra. Och därmed också förändrar vår attraktion. Vi har svårt att attraheras av det vi inte sett under vårt liv. Ja just det. Just det. Några adrenalinet blir också högre. När vi är med någon som betyder något för oss. Vi får bättre fokus. Vi ser dem bättre. Och detta gör ju också att vi lättare känner igen de som vi redan har sett. Okej. Men är det därför då som vi ofta blir förälskade i någon som liknar våra föräldrar då? Ja antagligen. Vi borde ju prata om det i alla fall. Att man känner igen då att det känns som så. När man träffar människor. Det är ju intressant det där med det de kallar för varsitt livningsfönster. Man kan ju liksom bara se det man vet finns så att säga. Det är väldigt intressant det där. Om man ska ta något riktigt trivialt. Om du är riktigt hungrig och så går du igenom stan. Då ser du alla restaurangerna. Men om du ser ut som ett kråkbo i huvudet och egentligen vill klippa det. Då ser du bara alla fritösa lungor. Ja eller hur. Gravid. Då såg man alla grider. När man hade sin första barnvagn såg man alla med barnvagn. Jag kommer att ha ett sådant starkt minne från min barndom. När min mamma hon hoppade på en massa sådana här pantningar. Projekt hela tiden. Ja klassika. Men det var typiskt 80- och 90-talet. Då kunde man se när man öppnade kylskåpet om det fanns keso i kylskåpet. Hon bara nej. Nu ska mamma banta igen. Då blir det dålig stämning här hemma. Då kunde det vara så att man gick med mamma på stan. Då skulle hon kommentera alla andra kvinnor som också hon tyckte var överviktiga. Bara för att hon var så inne i det här. Det var det enda hon såg. Och det var ju fokus på fetma då. Idag vet vi att det inte är just fetman i sig som kvinnor med. Runda kvinnor har ju oftast mer hälsa än smala kvinnor med äldreålder till exempel. För vi får bli sämre på att ta upp fetter som biologisk kvinna när vi blir äldre. Och det är ganska vanligt då att man då samlar fetter. Att det är något som cellerna DNA-känner av. Så då blir det bättre. Och de som inte har den funktionen eller den intelligensen då bland sina celler. De dör ju oftast tidigare ser man. Och har fler sjukdomar. Och sen likaså då har man ju sett hos män då. Att vi lagar fettet lite olika. Män lagar på mage och kvinnor lagar kring rumpa, lår och sådär. Och det är ju sådana ställen som är liksom inte så farliga. Men så nu tänker man istället på att man kanske mäter buksättet istället för kanske BMI. Så trodde man att själva kolesterolet och det var farligt. En sista fråga då. På vilken dag ser du till att göra någonting och vila dig fysiskt med kroppen? Då har jag en speciell tid på en dag. Och det är lördag, förmiddag. Det är min bästa tid på hela veckan. Och den är lite helig. Där vill jag inte boka in någonting. Där vill jag bara få göra precis vad jag känner för. Och det brukar ofta vara dricka mycket kaffe. Och bara ligga i min favoritfotölj hemma. Härligt. Och kanske lite sovmorgon. Det blir det också naturligtvis. Jättegott att kunna planera in det också. Jag vill säga tack för att du kom Robert. Tack så mycket för att jag fick komma. Vad roligt att ha dig här. Hoppas vi ses. Hej då!