Berättelsen om oss

The speaker shares unique stories written by their colleagues during development days. The stories are called "The Story of Us" and envision a future where the economic situation has changed. They discuss what they did to succeed and what they decided not to do. The stories highlight the positive and solution-oriented mindset of the educators, their collaboration, and their focus on quality education and care. They also mention the challenges they faced during an economic crisis and how they adapted their behavior and leadership to overcome them. The speaker emphasizes the importance of working together and supporting each other. They conclude by expressing their hope for a successful future and thanking the listeners for their attention. Hej alla ni som lyssnar. Ni kommer nu att få ta del av några unika berättelser från mina medarbetare som skrevs under våra utvecklingsdagar denna veckan. Berättelserna heter Berättelsen om oss och handlar om några år framåt när den ekonomiska situationen har blivit en annan. Den här workshopen heter alltså Berättelsen om oss och man ska föreställa sig några år framåt när vi har tagit oss ur den ekonomiska situationen. Vad kommer man att berätta om vad vi gjorde för att lyckas och vad bestämde vi oss för att inte göra? Här fanns vissa frågor man kunde hålla sig till när man skulle skriva sin berättelse. Vilken karaktär visade vi som pedagoger? Vilka ledarhandlingar stod i centrum? Hur såg vårt samarbete ut? Vilka beteenden visade vi? Vad bestämde vi oss för att inte fick hända? Var hämtade vi kraften ifrån? Vad hände under denna period och vad kände vi? Vad lärde vi oss under vägen? I vilket tillstånd är verksamheten idag när vi har tagit oss ur den ekonomiska situationen? Det här är en av berättelserna som skrevs av mina medarbetare. Berättelsen om oss börjar hos oss pedagoger. Vi var positiva och lösningsinriktade. Vi tänkte nytt och vände och vred på det vi stod inom. Vi letade utanför boxen i beslut och strategier kring vår organisation. I detta förändringsarbete såg vi tillvara på varandras olikheter och kompetenser. Det här medförde att vi kunde lösa saker i vardagen. Tilliten var stor till våra kolleger och samtliga kunde ta egna välgrundade beslut när det behövdes. Vi såg samarbete över gränserna som något positivt och något som stärkte oss. Omtänksamheten präglade hela vårt samarbete och vi såg varandra ut från varje person och situation. Vi var fast beslutna att kvaliteten i undervisningen och omsorgen skulle vara i fokus. Vi insåg att det var viktigt att vi arbetade som ett vi och att tillsammans var vi starka. Vi fick kraft ifrån att vi ständigt var tillverkade till varandra. Vi berömde varandra och hade tydliga mål som vi arbetade med tillsammans med barnen. Vi upplevde perioden som en lärdom där vi alla såg förändring som tillfälle att utvecklas. Vi lärde oss att samarbeta på nya sätt som hjälpte oss. Vår förskola är nu en av landets bästa där barn, pedagoger och vårdnadshavare och ledning samverkar för barnens bästa. En annan berättelse som också skrevs under dessa dagar är denna. Då den ekonomiska krisen mötte vår verksamhet var vi inte beredda. Vi hade vant oss i en hög standard och var initialt kränkta över att behöva ge upp våra bekvämligheter. Vi insåg inte hur bra vi hade haft det utan sökte en syndabock. Situationen kom att förändras och om vi inte såg vår del av ansvaret skulle det ha förödande konsekvenser framförallt hos de vi brinner för, barnen. Vi behövde förändra vårt beteende, inte lägga tid och energi åt att älta vad som kunde göras annorlunda. Nu ser den ekonomiska krisen ut just så här. Vad ska vi då göra? Gamla arg och konflikter lades åt sidan. Vi satt enad i samma sjunkande båt. Alla våra kompetenser behövdes för att skapa en resurspositivhet. Våra resurser behövdes ransonerat för att vi skulle få ut så mycket som möjligt med små medel. Med stor lösningskreativitet inledde vi det förebyggande arbetet för att situationen inte skulle förvärras. Visst kunde vi lyfta våra svagheter, men lät oss inte fastna i en negativ spiral. Ledarskapet skulle förändras. Det blev fundamentalt att begrava det egna tyckandet. Det var irrelevant för verksamhetens bästa och framförallt irrelevant för barnens bästa. Det gällde alla för alla. Avdelningarnas gränser raderades. Vi började aktivt arbeta för att bygga relationer med varenda barn på förskolan. Vi tvingade alla att hjälpas åt att ro båten. Det spelade ingen roll vilken avdelning pedagogerna var ordinariskt stationerade vid, eftersom man i högre omfattning behövde stötta andra avdelningar. Eftersom vi så aktivt hade arbetat för att skapa relationer till fler barn sågs det snarare inte som en börda, utan snarare en gåva att få träffa grannavdelningens barn. Efter en lång tids vi och dem-kultur uppfattade vi plötsligt att grannavdelningarna hade andra förutsättningar och deras tidigare irrationella beteenden fick helt plötsligt en logisk förklaring. Några kunde inte stötta upp andra eftersom de hade flera speciella behov och dagligen kämpade, trots att de rent statistiskt var inom sin rekommenderade barnklot. Vi började förstå varandra. Vi började faktiskt tycka om varandra. Detta medför att vi blev mer och mer måna om att stötta och underlätta för varandra. Då vi fick upp ögonen för varandra såg vi varandras kvaliteter. En positiv feedback-kultur byggdes upp. Fokus riktade från vad gör gruppen för mig till vad kan jag göra för gruppen. Snart upplevde vi inte längre att vi egocentriskt försakade oss för en otacksam grupp, snarare tvärtom. Sedan hade vi skrivit upp vår gemensamma worst case scenario. Att arbeta från worst case scenario gav oss mer kämparanda än att arbeta mot drömscenario. Det var otänkbart att något barn skulle hamna i en risksituation, än mindre än olycka. Den egna offerkostnaden kunde inte komma före det individuella barnets trygghet och behov. Vi kunde inte ge upp. Vi hade inte heller råd att förlora en enda kollega i psykisk ohälsa. Något som även kom att skyddas genom omtänksamheten då vi äntligen funnit vänner i kollegorna. Det började med att vi tvingades ro båten tillsammans för överlevnad. Det slutade med att vi ville ro båten tillsammans. Och en tredje, och inte sista berättelse som skrevs, men den sista som delas just här och nu. En förskola där pedagogerna tar tillvara och lyfter varandras kompetenser. Vi samarbetar och har en fungerande kommunikation. Personalen tar ansvar för sin roll som medledare där de är flexibla i sitt arbete. De prioriterar barnens behov med särskild fokus på trygghet och glädje. Fokus på härvarande och samspelande pedagoger där dokumentation och planerad undervisning tar lika stor plats som vanligt. Tydlig struktur med gemensamma regler genomsyrar verksamheten. Vi tar hand om varandra, avlastar varandra och försöker fokusera på det positiva. Positiva lösningar och orienterar oss inte i klagandet hela tiden. Vi hämtar kraft från barnen i betydelsefulla stunder under dagen. Kollegor ger oss kraft och positiv energi. Under denna period har vi pendlat mellan olika känslor, stress och oro till glädje och meningsfullhet. Vi har lärt oss att vi är starka tillsammans och vi har lärt oss att de olika strategier vi testat blir bra. Vi har vågat också att göra fel. Idag har vi nya förutsättningar och vi önskar att vi också har ett fungerande arbetssätt som är redo att möta framtiden. Vi har ett bra samarbete och vi vet hur vi ska använda vår tid. Tack för att ni har lyssnat på mina medarbetars unika beräktelser. Att vända något som inte är så positivt till att faktiskt hämta kraft ur detta och göra och skapa något som kan bli mycket bra för framtiden. Tack och hej!