TELL2

The transcription discusses the concept of rejection and trauma, particularly focusing on how rejection can lead to self-rejection and impact one's sense of self-worth. It touches on childhood experiences of rejection, the difference between trauma and psychological wounds, and the importance of addressing and changing reactive patterns. The conversation also delves into oversensitivity, coping with feelings of rejection, and finding a balance between taking responsibility for one's reactions and understanding that others' actions are not always personal. The speakers explore how experiences of rejection can influence behavior and self-perception, emphasizing the importance of recognizing and addressing these patterns. Hallo, og hjertelig velkommen til nyeste episoden i Ninas universum. I dag har jeg med meg en som jeg har hatt med før, og som har vært ytterligere at man ønsker å høre mer av. Hei Tanja! Hei Nina! Tanja er Lina Lundlingmo, som jeg liker å kalle for mestringsmedisinkvinne, men hun er jo min vennin også. Så har vi brukt mye tid på, vi kan kalle det selvutvikling, men altså å vikle oss ut av det vi var viklene i. I dag skal vi snakke om avvisning. For det er noe som er et tilbakevennet tema ofte når man snakker om alt som er menneskelig. Jeg skal bare ta av meg headsetet sånn at jeg skal gå liklinje av Tanja. Når vi har snakket om avvisning før, så har vi egentlig handlet mye om hvordan vi har følt oss i situasjoner, i yttersituasjoner, og vi har snakket om det i forbindelse med barneoppdragelse. Vi har snakket om det i forbindelse med partnere og samfunn og jobb. Når jeg sier avvisning, hva er det første du slår deg da? Det gir en dårlig vibbe, det gir en dårlig følelse. Avvisning har noe negativt, å ikke bli sedd av et annet menneske til eksempel. Og hva gjør det da? Vi skal snakke litt om meg selv, som jeg selvfølgelig har gjort før. Men jeg tror at avvisning for min del har handlet om å ikke bli sedd av andre til avvist på hvem jeg er, og at det har ført til at jeg har startet med å avvise meg selv. Og opp igjennom blir det et repeterende mønster, som gjør at man hele tiden avviser seg selv på alle områder. Men avviser seg selv, altså meningene sine, følelsene sine? Alt. Verdiene dine hvor du står for at du ikke er bra nok, og kanskje det til syvende og siste kommer tilbake til det. At man som person, som menneske, ikke er bra nok. Ikke verdifull. Jeg er ikke verdifull, jeg er ikke elskbar, jeg er ikke. Og da har jeg i hvert fall prøvd å overleve. Bare holde det gående. Og selv om jeg har fått gode venner, og har hatt en mann, og har hatt mennesker rundt meg som har vært glad i meg, så har jeg greid meg så dypt ned i mitt eget avvisningshull. Klarer egentlig ikke å ta det imot, kanskje? Klarer ikke å ta det imot. Nei. Når man da som voksen innser det, hva gjør man da? Ja, da har du jo to valg. Eller så kan du si takk og farvel. Eller så kan du jo prøve å finne ut av om det finnes et alternativ. Ja. Fordi at når vi føler oss avvist, så avvister vi tilbake. Ja, fordi at i både undvikelse og det å påføre andre, det er jo en avvisning. Jeg bruker jo å si at fellet for alle prøver er avvisning. Om det er vold, seksuelt misbruk, så blir du avvist. Ditt menneskeverd blir avvist. For avvisning handler ikke om passivitet. Nei. Avvisning er en aktiv handling. Det kan være både å overse hverandre, men det kan også være å påføre. Så det er faktisk helt enig. La oss gå dit da, til en spedebegynnelse. Når du som spedbarn blir ignorert på behovene dine, så er det en avvisning. For det å bli ignorert, altså når noen tar et valg om å ikke respondere på deg, så er det et valg. Så begynner det kanskje der, eller barn kan oppleve, og nå snakker vi om traumer da, at noen kan oppleve slag. Hva skjer da med oss som mennesker så tidlig? Det sier vel psykologien ganske mye om at det er ganske avgjørende for utviklingen av hjernen vår, og utviklingen av tilknyttninger til andre mennesker. Du får en relasjonsgave. Men därför är det viktigt att vi snackar om traumer. Traumer är nästan ett slags överförbrukade orelag. Säg att vi snackar om psykologiska sår. Om du får många psykologiska sår, så delar det i sig att du blir en slags obelågd i kroppen. Psykologiska sår visar själv att du måste vara lika sårt som ett traumer. För anledningen är det om du får bearbejda det eller inte. Och får du inte bearbejda det, så vill det sätta sig vare i kroppen, på liknande sätt som ett traumer. Traumer kan i större grad ta dig tillbaka till den situationen. Men vad är traumer? Det är att du har upplevt något där du går i frys, till exempel. Och när du då upplever snev av lukt eller en ljus, så går du tillbaka till den situationen. Så traumer, tänker du, är något som gör att vi kommer in där amygdalen blir överaktiverad, och vi går enten i fight, flight eller freeze. Där vi reagerar så, där vi är i livsfara på något sätt. Det jag har fått beskrevet från psykologer är att du måste i tanken dina gå tillbaka till den situationen. Då är det traumer. Men psykologiskt sår sitter med dig i kroppen som något som är sårt. Men det är inte så att du går tillbaka till situationen. Men den ligger där, lite som ett mönster, som gör att när du upplever det, att någon säger något eller någon avvisar dig, eller du är i en situation, så går du i loss. Men det ger ju inte mening, för då kan traumer ha som resultat att du diffuserar, att du koblar bort följelser, alltså framkoblar hod och följsel. Så då går du ju inte tillbaka. Så det kan inte vara en definition på en trauma att du går tillbaka till situationen. Men att det har gjort något, det har skakat grundvållan dina, för att bruka ett annat ord, så illa att det på något sätt gör något med ditt handlingsmönster. Kan vi säga det så? Ja, och jag är inte enig i definitionen av trauma. Nej, för det är nästan så att jag får lyfta och googla det. Jag ska spela. För det här är lite viktigt. När vi pratar om traumer i vår värld, så pratar vi om det som om det var, som du säger, en mänsklig behandling. Men vad betyder det egentligen? När jag gick i behandling i sitt tid, så fick jag veta att jag inte hade en trauma. Så jag gick inte tillbaka till den situationen. Och därför är jag extremt avvist. Här är det så enkelt. Här säger stora medicinska lexikon att en trauma är en cellens beteende på grund av kroppsskador, eller på grund av mentala skador. Båda typerna kan förorska allvarliga skador på liv och hälsa. Så har man upplevt något som gör skador, mentalt eller fysiskt, så är det ett trauma. Och jag är enig. Och ett trauma för mig är inte säkert ett trauma för dig. Det kan ju då bli lagt i lista. När jag gick i behandling och förtällde om händelser som hade skett, så sa psykologen att jag inte hade det. Så främst att du inte går tillbaka till den situationen, så har du inte det. Så min upplevelse av det jag hade upplevt blev tagit från mig. Men du blev ju extremt avvist. Ja, det var därför vi pratade om avvisning. Du blev till och med avvist på det du kände att du var avvist på. Så fint, då har man ju uppskriften på avvisning. Och trauma har vi också fått uppskriften på. Ja, och nu snackar vi om allvarliga händelser. Men det finns ju också sådana som har en del mönster med mig som gör att jag kan fortfarande känna mig avvist. Jag vet inte, jag är på respons hos andra. Men är det nästan så att du är oversensitiv? Kanske. Ja, det är väl kanske. Jag tycker inte att du är det, men att man ofta blir det. Nej, jag är nog oversensitiv. Men jag har väl också ett önske om att folk ska vara på det nivå jag är med på. Jag kommer in som lärare i klassrummet. Jag har haft tre timmar undervisning idag. Kommer in, två tredjedelar av klassen är för sent. Och så sitter de på varsin telefon och är helt, fullständigt bortevakt. Då brukar jag känna mig avvist. Men det förstår jag. Är det inte mobilt i skolan, by the way? Ja, det är väl det. Men jag har inte varit så sträng att jag har tagit in mobilen för att jag kan bruka den till att translate från det ena språket till det andra. Men på en grej är det bara att spörsmålet idag är ju vad det är jag gör med det. I utgångspunkten går inte de in för att avvisa mig. De har bara inte kapacitet att följa med. Så spörsmålet blir, är jag sur? Eller klarar jag känna igen att jag följer mig avvist? Idag klarade jag känna på att jag följer mig avvist. Och så kände jag på, ja, ja. Okej, då blir det som det blir. Då gillar jag inte att stå här och laga show och göra jättemycket för att få dem med. Jag har levererat ut några uppgavar. Det här kan ni göra. Men andra dagar, när de är helt på, helt med, så kommer det en jättefint timme. Och jag känner att nu fick jag till. Så spörsmålet är, känner jag mig som en dålig lärare efter de här dåliga timmarna? När jag har följt mig avvist? Eller kan jag stå i det och känna, ja, ja. Det var nu en sån dag. Jag har alltid gått i worst case scenario för. Jag har alltid tänkt, det här håller mig, det här är inte bra. Men med att känna igen vad det gör med dig, så har du möjlighet att ta ett val om att respondera på en annan måte. Och till och med tror jag, även om man kanske har upplevt övergrepp, upplevt riktigt allvarliga trömmar, så tror jag att man kan jobba sig igenom det. Både med fysiska trömmefrigöringsövelser, men också med att kognitivt förstå att jag inte är den personen längre, eller att det inte är mig det har gått med. Jag har tänkt att vi är ju inte det vi har upplevt. Vi är ju det. Jag tror det första som är viktigt är att känna att det vi har upplevt gör något med oss. Och så handlar det ju inte om att ge sig ansvaret, det handlar ju tvärt emot om att ta tag i de reaktionsmönstren som vi har fått. Vi kan inte göra något med det vi har upplevt, men reaktionsmönstren kan vi ju börja ändra på, som du säger. Istället för att du går i nödmodus och känner att du är under angrepp, avvisningsangrepp, så kan du hellre tänka att det här är inte mig, det är dem. Så är det en hårfin balansegång i att inte alltid tänka... Nej, jag tänker inte det heller. För det handlar ju inte om varken mig eller dem. Nej, men inte bara mig och dem, men att det är dem som står i sitt. Jag står i mitt. Ja, för det var det jag menade. Inte att skylla på dem, men det där är dem och det här är mig. Men så är det ju också en hårfin balansgång, att man inte bygger för långt. Man mår ju också bli med sälljustering. Men det som jag också tycker är spännande, och det har vi snackat lite om, det ultimata, när man förstår att man sliter med avvisning, det är ju när man får barn. Det är ju då man verkligen förstår... När man lär sig vippa av avvisning av små människor, som inte har... De kan inte prata än. Och så tar man sig att bli kränkad när de avvisar dig. Och så är ju det som rent biologiskt deras uppgave, för vi har ju gett dem livet. Men så ska ju de på något sätt bli egna människor och avvisa oss. För de ska ju inte hänga i puppen bara för evigt. Och de testar ju ut oss med avvisning. Det är ju också ett nyttigt verktyg för att se om du håller. Så vi brukar ju det relationellt också i vänskap. Inte bevisst, men kanske lite underbevisst, för att se om du står här fortsatt. Av och till är jag skicklig utanför och urättfärdig. Men klarar du att stå i mig fortsatt? Så det är ju med att både bekräfta och bygga upp relationen, men så kan det också brukas till att bryta ner. Det var egentligen lite vackert. Slår det mig nu? Att avvisning har sin funktion på det goda, men brukas kanske ofta på det goda. Någon brukar det bevisst, men då börjar du ju också minna om en narcissist. Ja. Biologiskt så är vi ju heller kanske inte så klara över alla de här mekanismerna när vi blir föräldrar. Jag blev väldigt överraskad. Jag drobblade här mycket med en väninne som har en gutt som är ett förälder, min gutt. Hon förtällte att jag hade läst om att guttar, från de som är 10, 11, 12, 13 år, så är de programmerat i hodet till att mors stämme blir till stöd. På lik linje som att älgkalven förlater mors efter ett år, eller att ulvanen, andre dyr som förlater mors, på samma mått har guttande, att stämt måste frilösa sig från mors, så att stämmen blir stöd. Så det att skulle snacka till en sån preteen unge, stäm, hör ik? Det är bara stöd. Och jag tar ut det och förtäller det till honom. Hon bara, hur var det där igen? Och han gör det akkurat som det. Han hör det inte efter. Och vi har ju varit som lim, jag och han. Det har varit bara oss två bestämde. Och nu är det som att han överhuvudtaget inte änskar mig. Och det var så vondt för hon, för det kändes som en avvisning. Men när hon fick veta att det här är naturligt, så klarade hon på en annan mått att ta ägarskap till det. Och veta att det här är något som föregår en liten period. Det kommer att gå bra, men det här är viktigt för hans utveckling. Han ska bli självständig. Men då lurar jag på, när blev det så att vi trodde att vi skulle gå hand i hand med barnen våra till de var 30, 40, 50 år? När trodde vi att vi inte är här för att sätta barnen ut i livet och inte äga dem? Jag tror bara det är mänskligt att när ting går fint och vi är i synkronisitet, så känner vi att så här kan det vara på beståndet. Alla de kampar vi har haft har ledat fram till att vi ska vara i harmoni, och det är vi nu. Och när det då blir bytt emot så förstår man inte det. Men vi klarar ju, vi har ju en hjärna som vi vet, alltså vi vet ju att vi inte äger våra barn. Det vet vi ju. Vi vet ju att vår uppgave är att rusta barnen våra till att stå i livet. Och hantera livet. Men varför har det blivit så att vi på något sätt är vi rädda för att bli avvisade av det här människan? För nu i dag upplever jag ju att väldigt många är upptagna att vara vänner med sina barn. Och liksom bli friend, vi är bästa vänner. Det är väldigt ofta jag hör det. Han är bästa vännen. Det ligger ju en del forskning på det här. Om att vårt generation är de värsta. Men vi är inte heller satt. Vi är satt. Men vi är millennials. Är vi det? Vi är ju uppvuxna i hattehylla bakom. Det var ingen regler. Jag fick mun min vaska med grönsaker. Det var både strängt men också högt. Och så har kanske vi gått in och tänkt att vi ska vara där för våra unga. Så vi ska validera dem. Och jag tror att det kommer att bygga lite mer för andra vänner. Och det här med att vara bästa vän. Det är att få barn som ligner på dig. Det är det som gör dig. Ja, det är det. Bra! Nu fick jag faktiskt gröst. Vi lager mini-versioner av oss själva. Vi tar i det våra. Men vi vet att vi går och kanske inte är så begejsta för oss själva. Men om vi bara klarar oss av det här barnet. Ja, till att bli oss. Ja, bästa versionen. Bli bästa versionen av oss. Ja, det är kvalt. Det är också en massa forskning som ligger på att idag är föräldrarna avokata för ungdomar. Vi går in och föröverstyrer. Vi ordnar upp det. På skolan i Oslo så har ungdomarna på vidaregående egna advokater. Alltså, inte föräldrar, men skil. Ja, advokat, föräldrar. När vi sysslar tillsammans så kontaktar vi advokaten. Och det blir så fjärta. För att vi fjärnar oss från det här relationella, det mellanmänskliga. Kan inte vi bara snacka i lag? Men vi gömmer oss bak regler och allt möjligt utan att gå ner. Vad är det egentligen det här handlar om? Men det är också en avvisning. Ja. Det är en avvisning av vad? Samhället? Nej, det är en avvisning av relationen. Alltså, relationsmot att vi klarar att lösa upp i det här. Men det är också... Alltså, här är det fullständigt mangel på cellansvar, vill jag ju säga. Du säger att vi uppdrar barn som ligner på oss själva, vi advokaterna. Men vad är målet vårt? Vad är det som är målet? Jag vet inte om målet är bevisst. Det här är ubevisst. Vi har sullat oss in i ett slags världsbild. Det är ju oppenbart ett beskyttelsesbehov som ligger till grund. Men så är det ju med allt. Alla ska ju överleva. Allt ska ju vuxna i himlen. Vi är ju väldigt lite jorda. Om våra barn ramlar på skolan och knäcker armen så saksöker vi dessen skolan. För att de inte hade sikring. För ingenting ska på något sätt vara vondt och vanskligt längre. Vi tål inte att se våra barn ha det vondt och låta dem stå eller sova på sitt eget rum. Vi ger dem ju själva möjlighet att mästra. För att allt ska vara behagligt och gott. Vi avvisar vårt eget liv, hur vi är uppdragna. Men så avvisar vi också barnens faktiska behov och ävnen. För att barn är ju det mest robusta. Bara när ett barn blir fett. Du utskiljer väl aldrig så mycket adrenalin utan att dö. Och endorfin och allt. Det är ju den största cocktailen du får i livet utan att dö. Med naturliga både smärtelindring och narkotiska stoffer. Och det vill ju säga att vi är extremt robusta. Och det är ju barn. Men vi behandlar dem som små stackare. Som inte får möjligheten till att lyckas. Som inte blir förmästring. De får inte en gång lov att springa ut i naturen och skada sig. För att de ska bara in på Leofs lekland och ge organiserade grejer. Som vi driver och styrer och härjer och ordnar med. För en panik de tidigt innehåller av allt det de ska inskriva. De må ju följa sig av som människor i skolan. Vad är det de blir målade på? Jag skötte igår på dagsnivån 18. Där kunskapsministern vår säger att de önskar att fjärde kartläggningspröver i första klassen. Och där blir det en debatt runt det. Och jag är helt enig, för det går så mycket tid. Och det här målas ju på digitala plattformar. Så då mår de mycket tid på att lära de här småbarna med Ipad. Och så visar det sig att det den här pröven kartlägger. Det är kunskapsnivåer som de ska ha i slutet av andra klassen. Eller vad du säger. Och det här är det barnen våra ska in i skolan med. Och sitta i ro länge. Ja, och vad är det här? Det är ju för att barn ska lära sig att sitta i ro när de spiser. Inte i tre eller två timmar. Inte i 45 minuter heller. Men du må ju kunna lära dig att sitta i ro och spisa utan att se på skärmen. Och vara i en massa aktiviteter. Och i varje fall inte bli målt på kunskap som du har när du är fem, sex år. Alla dagar är det det för nåt. Den kunskapen man borde ha målt är ju hur god du är att leka allejna. Hur god du är att leka med andra. Hur god du är i organiserad aktivitet. Du borde ju ha varit målt på tillknyttning. Ja, och hur god du är att vara i det sociala miljöet. Ja, tillknyttning. Relation. Men det är ju inte det vi är. Vi har så lyst att unga barn ska bli så flinka och så smart. Hur många akademiker det tränger vi liksom. Och vi vet ju att du har haft tioårsskola i hur länge? Du får 94. Jag hoppade ju över nio när jag började i tionde. Jag gick aldrig i åttonde, du gick aldrig i nionde. Så det är ju ganska många år. Och resultaten är ju inte bättre. De är inte flinkare att skriva eller läsa. De är ju dåligare. Mycket dåligare. Vad om man hade lagt längre? Vad om man hade kortat det? Det här har både Silje Folheim Karlsson och vi haft på vår podcast. Och Ada Sofie säger också att det är att leka. Alltså det är det allra viktigaste för barn. Det handlar om läring, men det handlar också om reparation. Ada Sofie pratar om barn som har upplevt soltrömmar. Lek. Det är reparerat. Så vem är det för? Vi pratade om avvisning. Nu är vi på ett annat nivå av avvisning. Vi avvisar i alla fall de grundläggande behovna till barn. Både som föräldrar, men också i systemet. Men det gör vi på många nivåer i systemet. Vi avvisar grundläggande behov. Men kan vi gå tillbaka till relationen? En sak är barn. Det ska vara barnet som ska växa upp. Och så ska det gärna finnas en partner. Hur ser det ut när man både blir mor och partner? Då får man verkligen prövd sig i att stå i avvisning. Jag läste att det som är väldigt vanligt när man finner sig i partnern är att man finner det motsatta av sig själv. Och att det du blir avvist på pröver du att finna i din partner. Men om den andra har upplevt avvisning så vill ju inte den finna det i sin partner. Men målet är att vi på en eller annan måte ska helhela varandra genom att möta varandra på de behov vi har. Utfördringen är att det kanske är många som inte vet vilka behov man har. Att inte förstå att avvisning kan vara ganska allvarlig utan att du nödvändigtvis har någon tröja på det. Det här är något som jag har blivit att tänka på häromdagen. Många människor som har upplevt mycket blir ju på en måtte, vi kallar det resiliens. Det är en slags motståndsdyktighet. Du överlever igen och igen. Du har gått på många smäll. Inte du, men du som människa. Det människa har gått på många smäll. Och då lär du på en måtte att det går bra. Du klarar dig att stå i och du får på en måtte en upparbejd kunskap om att det går bra. Kanske har du blivit flink till att tillgi. För du har upplevt många avvisningar. Så har du ett annat människa som inte har upplevt mycket avvisning. Det människa vill ju ha vansklighet för att uppleva och tillgi och gå vidare från avvisningströmmen. Det här var något som jag har pratat om de här dagarna. Det är något som egentligen fascinerar mig. Paradoxet är att de som har upplevt mycket avvisning blir väldigt goda på att uppleva det, processera och gå vidare. Och tillgi. De som inte har det har en mycket strängare gräns för att de inte accepterar det. Och nu kommer poängen. De som har upplevt mycket avvisning och klarar att uppleva det vill också exponeras lättare för det. För de är så tillgivna. Men de som inte har det vill sätta ner foten och säga att det här vill inte de ha med sig att göra. De vill känna igen och vara det. Det är det som är negativt. För de som bestämt att det här vill inte de ha med sig att göra kan gå en grupp av stora ting. Men det vill kanske också den som har haft mycket avvisning göra. Både enig och uenig. Resiliens tror jag inte kommer att vara av sig själv. Jag tror att det kommer av en slags källreflektion. Du har gjort det om till erfarenhet. Du har förstått vad det här gör för dig. Och det kräver ju en del. Ett ord som vi inte har nämnt än är att avvisning gör det här med sårbarhet. Det är att göra sig sårbar. För när vi snackar om parförhållanden så handlar det ofta om att göra sig sårbar. Visa till den andra, det innersta dig. Visa vad som gör dig glad, visa vad som gör dig trött. Jag tror att det är väldigt, väldigt vanskligt för många. Jag möter väldigt många människor som fortfarande inte snackar om parförhållanden. De snackar inte om förhållanden. De är bara eniskanöjda. Men de får aldrig visa sitt innersta sig. Men då står du ju i en konstant avvisning. För då är du ju aldrig helt dig själv. Och är det rum för det? Och vad vill du göra? Vill du bli mött och sett? Eller vill du bli avvisad? Och spörsmålet är ju då, är det här en... Det är väldigt många som upplever det då. Vad sker med oss då? Blir vi kallare? Blir vi mer avskrödda? Blir vi avflöta? Men jag tror ju oavsett, då har vi det ju i oss. Det vill ju koka till overflatten. Och då är det ju inte rakt att så många inte klarar att stå i det med varandra. Det som vinner oss samman då, som på ordentligt, är ju den här dansen mellan att göra sig sårbar till livet. Om du inte har emotionell brytning så vill du inte få en djup relation. För en djup relation kan du inte ha utan att gå igenom de här lagarna. Som ett människa, och jag menar ju helt uppriktigt att du ska få det med att klara dig att göra dig förtjänad till att få nå in till det innersta hos ett människa. Om du är så heldig att någon gör sig sårbar för dig då har du fått en gave som du egentligen borde ta vare på. Ja, och så är det ju flera elementer här. För vad är det du gör för att måste följa dig känd av andra? Vad vi gör för att följa oss känd? Ja, eller vad är det vi gör för att visa att vi satt pris på någon? Ja, för det är något annat. Vi gör ju inget för att följa oss känd. Det borde vi i alla fall inte. Vi borde ju få lov att följa oss känd bara för det vi är. Inte för att vi dansar på bordet. Nej, det kan du inte säga. Men det syns som en kärleksspråk. Att någon har en kärleksspråk, det här är en gengave. För dem är det det optimala beviset på att de är glada i det. Men om mottagaren inte har den språket, så betyder inte den gaven något. Men där är jag ju enig. För om man vet att någon har den språket, så vill man sätta så otrolig pris på den. Ja, men de färdigaste går runt och tänker över det. Men när man snackar om det... Om man snackar om det. Men är det sant? Många har läst de här böckerna om kärleksspråk och allt det här. Jag har läst dem för att motivera och förstå. För mig var det så avgörande. Både för att förstå mig själv och min man. Nu passar jag inte in i ett kärleksspråk. Samma här, det enaste jag inte har är gavet. Men samtidigt har jag det jag vill se om någon tränger. Ja, jag har också haft gavor för. Jag har givit mycket gavor och upplevt att jag har blivit så avgiftad. Jag kommer till ett exempel. Jag bodde hos min farmor när jag var femåring. Och så huskar jag att hon brukade beståndet av kokkaffe. Kokkaffe. På skäl. Och jag tyckte att det var så mycket pest. Och jag kände inte... Du kände inte hela handlingen? Nej, jag kände inte vad det egentligen gav till honom. Så jag bestämde mig för att jag måste köpa en kaffe. I bursdagsgården. Jag styrde och ställde och fick hon med en. Jag var så nöjd. Den var blå och märkt på köken. Och den var så fin. Så jag kom med den. Och så sitter jag och trycker, men så öppnar jag den. Och så öppnar hon bara. Åh, ja. Ja, tack. Det är så läskigt. Hon kaffetrackar. Ja, men vad ska jag göra med den? Track det kaffe. Det går ju mycket fort det. Ja, men det går fort att laga kaffe. Och hon kände inte, och jag kände ju heller inte, att det faktiskt nästan blir övergripande. Ja, faktiskt. För då har jag ju heller inte anmärkänt eller förstått vad det ritualet gjorde för hon. Och jag har tänkt att om du gör det som jag menar är riktigt, så blir ju allt bra. Och så går det igen efterpå att följa med avgift. Och det här är ju då nästan 30 år sedan. Och jag fortsätter att huska den följelsen av att ja, nej, det var inte bra nock. Nej, det var ju mig det var något galt med. Så jag tyckte hon gick det galet med. Men vad tyckte du, skämtade du det här? Att det var en avgiftning? Nej, när blev episoden om till inte en avgiftningshändelse men där du förstod att egentligen avgifte ju du hon. Ja, egentligen för de sista åren. Nej. Hon och jag har börjat gå lite in i det och snacka om det. Det har tagit så lång tid. Nej, men jag tycker också det är fascinerande för att vi är ju goda att snacka och reflektera och sånt. Jag och du. Men ändå så ser jag att jag har så många bränslor. Och att jag går alltså med god intention men går på någon smäll där jag tror helt uppriktigt att jag är avgift. Men så är jag det kanske inte. Och så har jag, och det här är inte ofta, men tidigt så kan jag agera på det. Och bli extremt reaktiv. Läsa ut. Det är inte länge sedan är lite av mig ganska stygge glosor. För jag är så trua och rädd. För det är ju det det handlar om, trua och rädd. Och när jag kommer till mig själv och får självkontrollen igen så inser jag ju att jag är ju helt på bärtur. Och då kommer ju skammen. Men så inser man också att det här mår ju göra något med. Och vad gör man då? Och det är ju den här fölelsen igen. Som jag hade mycket när jag var ung. Inte så mycket när jag är vuxen. För vi har ju blivit klinka på att reglera oss och att vara i förskant och sånt. Men när det kommer till det innersta inne. Det som faktiskt betyder massor, massor för oss när någon har kommit under huden på oss, ordentligt. Då kan jag bli mina 14 år. Och så sitter du hemma med en fölelse att du har ödlagt något för alltid. Det är ju opårätteligt. Jag har redan en tid att tillge. Lätt. Men det är ju inte alla som har det. Och vad gör man då? Det enda som man kan göra då, tänker jag, är att förklara varför man gör som man gör. Lägger sig sin flatt. Är det idnik och behov av utskyddning? Och så måste du också acceptera att det är inte säkert att du vinner fram. Och den där. Och faktiskt måste stå i en avvisningssituation där du vet att det inte är säkert att du får lov till att få tillgivelse eller komma dig innanför igen. Den är krävande. Och då har man egentligen lyst till att ända mer läsa ut, men det enda man kan göra är att pussa och stå i det. Och så blir det bara så kämpesårbart. Det är som att stå naken på torget, liksom. Här kommer återigen en parallell till det vi snackade om inredningsvis. Vad sker med det lille barnet som blir avgift? För jag tror att allt, om du går in nu, så tror jag att du kan träcka det här tillbaka till händelserna i löppet av livet. Det är snart de nya 14-åringarna, men jag tror att du kan få ända längre tillbaka. Så allt det här kanske handlar om det lille barnet, lille Mina, lille Tanja, som har blivit så såra, så avgift, att det sitter som en vanviktig sorg in i det, in i själen, och också kognitivt. Och det att ha även till att stoppa upp och känna det igen, kräver ganska mycket. Och som du säger, okej, man syr stygga ting, och så får man det om tillgivelse. Och visst, en användare inte har ämnet till att höja. Men det är ju också en avgiftning. Först och främst så handlar det ju om att du har satt värde på dig själv. Det att säga något om vad du känner. I det reaktiva, eller när man ber om tillgivelse? På en måtte är det ju att snupa det som att, om det här har jag ju sagt att, gratulerar med att på något sätt få mig så reaktiv. Ja, ta det som ett komplement. Man gör ju inte det. Det är ju en mindfuck att säga det, men det är ju faktiskt det. Mina syns är inte hyggliga. Mina syns inte är hyggliga, men det är väldigt få som har sett det. Det kunde jag bry mig skickligt om. Men det kunde jag bry mig om. Du har sett mig synd, för det där förskansar mig. Du trodde att du skulle höga höga dig, men egentligen kom jag in och fargade håret ditt och var förtvivlad, för du avgifter mig. Du undgick, och du undgick, du ghostade mig till och med. Och det är ju faktiskt något av det värsta någon kan göra med mig. Jag responderar när jag har det vånt och vanskligt av de som det förväntar oss. Och det vill inte säga att det är att det är grejt att vara stygg. Du har understräckning, du hörs som att jag har förvandlat och blivit stygg mot folk. Det har jag inte. Men det är klart att med den kraft jag har så behöver jag inte ro en gång för att virka hårdare än många andra. Men i alla fall det här med att när du säger något så är det ju egentligen en bekräftelse för detta. Det betyder ju att man betyder. Eller så gillar man inte att bruka energin. Men jag lurar på något. Avvisning handlar det väldigt mycket om om det är relationer man är lite usäker på. För du och jag har en ganska trygg relation. Och i olika faser så brukar vi ha perioder där vi inte snackar med varandra. Eller om jag har haft mycket stress och det har varit mycket och jag har det dåligt så brukar jag avvisa dig. Då är jag inte tillgänglig på telefon jag vill inte vara social. Men så brukar vi snacka lite om det och på något sätt är vi eniga om att det här är grejt. För vi förstår att det inte är en avvisning av en person. Det är egentligen en avvisning av mig själv. Och min manglande kapacitet. Men vad är det som gör att man i ett par förhåll där man egentligen borde vara trygg. Det borde vara den tryggaste personen i hela ditt liv är mer uttryckt där än vi kanske är i varje förhållning. För det betyder mer. Vi vill ju inte ha sex med varandra och du. Det är mer intimt än en annan form av kärlek. En annan form av kärlek. Vi kan ju snacka om allt och vi har inga problem med att vara naken och sova i samma säng men vi driver inte och tar på varandra och är fysiskt inne i. Mina fingretupar har inte känt på dig. Jag tror det. Det är något med den connection, den fysiska alltså du delar både fysisk, psykisk och den andra energidelingen på något sätt. Och så mår vi inte glömma det feminina och maskulina. Två kämpefeminina tjejer kan vara vänner. Men i ett förhåll kärleksförhåll så är det alltid feminin och maskulin energi. Och jag tror att det har allt att säga. Det här att klä sig naken det handlar om förväntningar. Vi snackar om en bättre halvdel. Om vi inte känner att det är en bättre halvdel eller att den halvdelen i vardags har också blivit kränkad. Men vi blir såra. Ja, vi blir såra. Men vi kan också bli kränkad utan att det egentligen är... Att bli kränkad för mig det är där du inte tar självansvar. Där du bara pekar på att den andra har gjort mot mig. För det är där vi ofta upplever det att vi i parförhåll blir barnsliga. Vi blir kränkade. Du såg inte att jag hade stövsugit. Du såg inte att jag hade tagit ut köttblad. Jag bad ju dig om och då känner jag mig inte sätt. Och det är på tull och bas. Det är nästan som att jag upplever att i parförhåll så är vi goda att laga fällor för varandra. Det vi är dåliga på är väl kanske att se på vad den andra faktiskt gör. Inte vad vi skulle önska att de gör. Och då är vi tillbaka till tolkning av kärleksbruk. Men vad de faktiskt gör. Men det jag lurar på här är ju finns det någon form för överföring från ett vänskap till ett kärleksförhåll? För både du och jag kan ju snacka med guttvänner. Och utväxla en förståelse fram och tillbaka. Där man kan be varandra råd och där man kan på något sätt ha förståelse. Men av och till i egna förhåll så är det så vansklig med den pratningen. Så vansklig med den förståelsen. Nu är ju både jag och du väldigt extrovert. Vi snackar ju väldigt lätt med andra. Om våra utfordringar. Men så är kanske inte de vi är partner är i parentes med de som snackar mest med andra om sådana ting. Och det gör ju gutter, men självklart. Och där blir ju lite av utfordringarna för att vi kan driva med erfaringsutveckling med andra, men det gör inte våra partner är. Vi snackar ju också om män vi känner som är väldigt introvert. Men som man likaväl pratar med, för exempel dig. Och förtäller om hur det är förnärt. För att det blir förnärt och för att jag tror att vi damer väldigt ofta, vi som är starka istället för att sitta och vara lyckliga och validerna, så driver vi med en slags uppdragelse. Och vi driver och utfordrar på en måte som inte är tillpassad det dem faktiskt är. Så det är lite som det ligger också en form för arroganse här. Var den där? Ja, den var färdig. Men det må jag säga att det tror jag, och det är inte bont mänt. Måten vi gör det på är ju att vi snackar, och vi utfordrar varandra. Vi har lagt ett klimat där vi tål det, och det är hårt av och till. Men vi tål det. Så driver vi med en slags... Vi gör det med dem också istället för att tillpassa. Vi tillpassar inte språket vårt eller ton vårt, och det är arrogant. Istället för att vi adopterar dem med smilla energi och ser på det dem faktiskt gör. De står i. De är stoisk. Nu blir jag korrigerad häromdagen på att stoisk, orestoisk, nej det är inget ord att bruka, men jag brukar det. För mig är orestoisk, det är något som på något sätt står sig. Overtid. Gör inte stort utav sig, men det står sig. Lite sådant monumentalt i mitt håll, men inte monumentalt på en sån... Parade. Nej, på en fin rolig mått. Och kanske är det något av det som vi... Särskilt de hastiga människor som lever fort och tänker fort, och är drevet med en massa sällsamt saker och sånt, så är det det minsta ävnen det är att stoppa upp och råna ner. Och det må jag säga. Det här har fascinerat mig. För jag är ju väldigt hastig. Uthållmodig. Och så har jag ju varit väldigt fascinerad av människor som är roliga. Du gjorde ju att pussla i hemmet. På dig, du är ju blivit som en... När jag tänker på dig så tänker jag på en sån padda. Ja. Nej, som på vårn. Gryper roligt. Vi kan skilpa det. Ja, skilpa det. Paddan är stygg. Det är inte alltid att man är så fin när man ska pussla. Men, anyways. Fascinerad av det. Och så har jag ju andra viktiga människor som är lite så stoiska. Och då blir jag sån... Vad gör de egentligen? Varför har de kommit igen? Vad gör de? Och så har de inte många mänskligheter. De har inte gjort mycket. Vad gör de? Kanske de är flinkare att vara bara inne i sig själv och i öjeblicket. Jag tror inte de är så i öjeblicket. Det är ju väldigt som öjeblicks. Men de är inne i sig själv på ett vis. Och betyder det att de roar med sig själv? Jag vet inte. Nej, gott spörsmål. Eller betyder det att de har även till att skruva av det här maskulinitetet? Ja, men... Det har jag pratat med min man om. Nu tänker du på... Nej, ingenting. Ingenting. Det går inte an. Men, jag har spått många män om det här. Och de klarar det. De klarar det att sitta och bara vara där. Och det är inte meditativt eller sånt. De bara tänker inte på något. Det är ett jävla cirkus. Hela tiden. Och om jag inte har något att tänka på så klarar jag alltid att finna på något. Jag är inte så planläggande och sitter långsam i tid eller bekymmer mig. Jag klarar alltid att laga problem. Ja, det är lätt. Så det är liksom intressant. För det handlar också om biologi. Hjärnan vår är skudd samman kvinnor som hjärna är annorlunda än män som hjärna. Men de är också mer fokuserade på en och en ting. Ja. Och klarar ju att jakta ner den mannet. Medan vi lagar måltid till 17 barn. Kvinnor kan ju mycket taskiga. Det kan inte män. Jag tror nog att vi i större grad biologiskt var ment för att kunna anmäla oss och laga mat samtidigt. Och planta och koka i en gokig grupp. Ja, men det är ju en god förklaring. Men egentligen må jag ju säga att det hörde så fint. Ja. Men egentligen är det för att vi snackar om kvinnlig och maskulin energi. Vi snackar om yin och yang, för att det är en tradition. Kanske det är familjhet. Att kunna gå i den här lilla 80-talste vägen mellan mänsklig och maskulin. Men att i det ligger en uppdragelse. Mycket ligger med arroganse. Det ligger med förståelse. Men det är ju det att om jag har behov för att min partner ska föra på mig och respondera och gärna komma med någon synspunkt tillbaka. Och så klarar han inte det. Så följer jag mig aviskt. Men då har ju du överburdat och tillagt några egenskaper som inte är där. Och igen, så validerar du ju inte det andra mänskliga. Nämligen. Det är en uppdragsoverföring av det jag har behov för. Det är för att säga det som du har bedömt med. Snack med dem. Och du här har kommit att följa att det här med avvisning är liksom viktigt för det att vi kan la oss avvista. Och vi kan följa oss avvist, men vi kan ju också välja att inte följa det. Och hur gör vi det? Jag tror att om vi använder hjärnan, och då menar jag inte Mygdala, men Prefrontal cortex, för att uppfatta att om vi kan ta in den information som ligger där och säga att, okej, här har jag till exempel en man som är stoisk. Han är här. Vad är hans egenskaper? Det är det. Om vi klarar att använda parnebrasken för att förstå att då går vi inte dit och ber om en cirkelshäst. Det är inte dit du går då. Du går dit för att få ro, beskyttelse, ja, det du nu får där, de egenskaper som det människa har. Då vill inte vi exponera oss för avvisning. Så om vi faktiskt och nu är inne på Kaspar säger på urometoden, för vi accepterar verkligheten som den är. Om vi accepterar verkligheten som den faktiskt är och slutar att tillägga egenskaper till någon som inte har den, så vill ju det vara mycket, mycket bättre för ett parförhåll. Och de behoven vi då ellers har, då har vi ju fördäckt andra städer. Jag hoppas att man får sex hos den man är partner med, för det hade varit problematiskt att gå och hitta andra städer. Men annars är det bra mycket man kan hitta andra städer. Om vi tar det här vidare till barn, men också till till exempel jobb varje dag. Det är kanske många som går och följer sig avvist på egen jobb eller ibland i vardagen. Vad är det man kan göra då för att undgå det? Jag har en konkordination av undvikelse och accept. När det kommer till barn så tror jag att vi ska acceptera att barna våre avvisar oss det dem mandat. Och så är det förskäl på hur man avvisar, för det är förskäl på att vara sträck. Självföljande, men när barna våre har lyst att mötas på tretton år, mer har de lyst att vara med väninner än att sitta och hålla lankor med moran, så är det ganska förståeligt. Inte för mig, men för barna våre. För att hon ska vara med vänner. Hon ska inte få sig att sitta med moran sig av och till, självföljande. Och det är en ting, men på jobb för exempel, om du är i ett system där du inte blir värdsatt, så måste du göra något annat. Och då menar jag att undvikelse på något sätt är okej, för du ska inte stå i något där du blir dåligbehandlad. Där kommer den här att sätta gränser för sig själv. Men det är ju också ja, ni får inte beväga oss så långt dit, men det här med upplevelse av. Du kan ju ha en upplevelse av att bli dåligbehandlad eller bli aviskt, utan att du egentligen är det. Så egentligen det vi snackar om är att en värd har självansvar för att enten undgå att hamna i situationen eller att inte la sig på måtte bli kränkad. Jag tänker att man ska ståle på folk också. I en relation, jag hade en en arbetsrelation där jag var väldigt upptatt av att snacka tydligt och vara ärlig. Att vi skulle snacka samman. Och så upplevde jag att rätt och slett bli dolkad i ryggen. För allt det som vi hade snackat om, om att vara ärlig om att på något sätt samsnacka, det blev bara nullat på ett sekund. Och då är det sådant okej, vad gör vi med det här? Då följde jag mig kämpa aviskt. Och sårbar. Och skamfull till och med. Allt du hade sagt du blev väldigt delt på det när du sa det. Men i nästa öjeblick så var det inte ett tema. Jag blev undergrann fullständig. Men då är det sådant, okej. Är det här mitt problem eller en andres problem? För jag menar att vi inte måste bli så konfliktsky heller att vi undlåter att säga av rättsen för att bli avvist. Vi måste ståle på att det som människan säger till dig i ditt ansikte, det står sig. Och om människan har en så undvikande adfärd att de inte kan stå för det eller att de lyder, så är det inte ditt problem. Det är faktiskt deras problem. Men går det an att ta upp på en bra måte? För jag upplever ju att ofta så är det mycket snack. Han gör sådana, hon gör sådana. Herregud, nu gör han sådana, det är så urettfärdigt. Men har du snackat med den personen? Nej, nej. Varför inte? Kan inte du säga fram att det här är ugrätt? Nej, nej. Men det går liksom inte. För då är man för konfronterande. Då är du på något sätt för ärlig. Det är inte den bästa måtten man gör det på. Men jag tänker ofta att man kan man kan ställa spörsmål. Men så är det också, det spörs ju vilken relation det är. Någon relation så skämmer du att här är det inte chans. Och då är det inte ditt. Jag menar, om det inte är möjlighet för ändring i en relation. Nu snackar vi om lite närmare relationer. Låt oss säga att en familjerelation. Att jag har en söster som jag inte går så gott överens med. Eller till och med ett barn kan det vara. Nu är mina barn snart alla vuxna. Om man då upplever att det inte är intresse för att göra något eller justera eller ändra något så tänker jag att då får det bara vara. Men om du har tro på det människa och på att det människa har önske om att fräcka sig eller justera sig ja då ska man ta det upp. Så det tänker jag också att i konfrontation det är inte alltid man ska göra det. Det syns inte jag. Men om det är någon som är så kämpeviktig om du har en partner eller en du ska önska vara din partner eller en som kanske blir det eller något då ska du pina dig och kämpa. Då ska du inte vara rädd för att konfrontera. Och med att konfrontera så vill jag inte säga vad det har men att ställa spörsmål och göra dig sårbar och säga de här tingen. Men att uppdra är inte detsamma som att konfrontera. Och här snackar vi också kanske om att finna sin egen skap. Du finner flocken din och om du är i en flock så vill du alltid ha brytningar. Och du må rydda upp relationellt undervägs. Det må man. Men det är något med att finna de som har de samma värderingarna som du. Inte nödvändigtvis helt på bagatellnivå. Någon liker att ha ett ljuspärr men andra liker att bryta det. Det är inte där du står och faller. Men det grundläggande värdegrundlagen må vara ganska likt. Du må se världen på ganska likt vis. Det känner jag på nu när jag ska ut i världen med nästringsnödsyn. Jag är väldigt rädd för att bli avvikt. Jag är väldigt rädd för att folk kommer att säga alternativ. Men du kommer att bli avvikt av de som inte vill ha det. Men det är ju inte för dem. Nej, och då måste jag också stå i att det kommer till oss. Alla kan inte älga Elina. Och alla får tjäna i det. Men jag måste finna ut hur jag kan stå i det och inte låta de två procenten ödelagga för 98 procent. Där är ju vi människor helt i ram på att samla på minuspoäng. Det rakora minuspoäng har så... Jag vill nästan säga att de har 80 procent större värde än pluspoäng. Och där är ju vi på baktur. Jag känner inte varför det är så. Det är järn från stegnande nivå. Det är biologiskt. Att järnvård är skapad för att beskytta oss. Tänk negativt. Tänk alltid negativt. Tänk det värsta du kan. Och i vårt värld har inte järnvård skapats. För den har inte utvecklats på 10 000 år. Så vi är kämpiska, men vi är inbarligt ägda. När det då kommer till relationer så syns jag att relationerna är farligare än fan för att sätta sig in i en bil och köra utifrån. Och det är också lite spännande att veta. Så om du vet om det så kan du inte förstå varför det är så. Då kan du gå in och justera dig i sättningen. Det här har du och jag snackat mycket om. Att de som inte har likt mig har blivit så mycket mer energi på. Jag har följt med avgifter, stygg och fejl. Och så säger hon, min kära Tanja, kan vi den och den och den och den och den? Är inte den viktigare? Jag sa, herregud, är den viktigare? Så varför kan det här ena människa ödlägga så mycket? Och då går vi igen tillbaka. Tillbaka till barnen, tillbaka till äldre. Tillbaka till allt det här. Och för att komma där utan det, så må man känna det igen. Okej, nu må vi uppsummera. Du som har anklagat mig för en lång episode, du är pinig att du är med på Raise the bar. Avgiftning, det är något fundamentalt som alla känner på. Det är ingen som inte följer avgiftning. Och så är det också som jag tänkte på Chris Isaac som synger Nobody loves no one. Det är ingen som inte älskar någon. Ingen älskar ingen. Alla älskar någon. Och alla blir avgift. Och det är både något som kan verka utläggande, men också som är samlande. Det kan vara uppbyggande. Avgiftning, grundläggande. Vi brukar våra forskvarsmekanismer framför allt den, som egentligen hämmer våra liv idag. Men, om vi har kunskap om att det är våra forskvarsmekanismer som blir aktiverat i nära relation, så kan vi faktiskt göra något med det. Och så kan vi stoppa oss själv. Och känna att vi är vår egen undergång. Vi optimaliserar oss till egen undergång. Och så kan vi bygga bro. Och så känner vi att verkligheten får vi inte gjort något med. Men hur vi hanterar den får vi gjort något med. Spännande, Tania. Då säger jag tusen hjärtligt tack för idag. Själv tack. Blev det klokt? Ja, absolut. Det var gott att snacka om det. Ja, det var det. Och så blev det väldigt mycket mindre än det vi startade med. För då kände jag att det var tungt. Före vi började. Men nu blev det bra. Ja, vi snackade igenom det. Tusen tack för idag. Skulle bara få skryta av och till alla mina fina lättare. Tusen tack för lätt idag också. Och nydlig maj idag. Ha det.