Slutarbete ELD utkast 1

Rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeith iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, on ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy yn gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeith io, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, on ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy'n gobeithio y byddwn yn gweithio'n fawr iawn, ond rwy ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n gobeifhio'n fawr iawn, ond ry'n go Det här är en del av utställningen Fabriken brinner som visas här på Hägerstensåsens medborgarhus mellan den 17 april och den 7 maj. Utställningen och även detta radioprogram utgår från den eld som ständigt hotar arbetarnas gemensamma rum, men också den brinnande låga som aldrig slocknar. I den fysiska utställningen visas det textila verket Genesis av konstnärerna Ahmed Al-Nawaz och Minna Henriksson, ett verk som skildrar arbetarnas kamp för att forma fabriken, staden och välfärdssamhället i den finska industristaden Mänte. Här får vi ta del av hur kulturhuset i Mänte ideellt byggdes upp av arbetarna under 1900-talets början, trots företagets lakljus motstånd, samt hur det brändes ner 1915. Även muralmålningen Diktat och dokumentärt som uppfördes på Hägerstensåsens medborgarhus 1979 av konstnären Anna Klein Svensson ingår i utställningen. En målning som bland annat skildrar Liljeholmens folkethus och dess spirelse från 1907, ett folkethus som även det brändes ner år 1947, tio år innan Hägerstensåsens medborgarhus invigdes. På Ulfströmshusets scen i hamnen hade konserterna pulserat i ett decennium. Kommunen ville riva det gamla huset. Protesterna blev stora, barrikader byggdes. På Ulfströmshusets scen i hamnen hade konserterna pulserat i ett decennium. Protesterna blev stora, barrikader byggdes. På Ulfströmshusets scen i hamnen hade konserterna pulserat i ett decennium. Protesterna blev stora, barrikader byggdes. På Ulfströmshusets scen i hamnen hade konserterna pulserat i ett decennium. Protesterna blev stora, barrikader byggdes. På Ulfströmshusets scen i hamnen hade konserterna pulserat i ett decennium. Protesterna blev stora, barrikader byggdes. På Ulfströmshusets scen i hamnen hade konserterna pulserat i ett decennium. Protesterna blev stora, barrikader byggdes. A hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat kép A hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat képessége, hogy a hagyományzat kép A hagyományzat képessége, som har varit innan oss så att ni får tre månader kontrakt hela tiden. Sen ska kåken drivas. Och till slut så kom det här brevet som ingen av oss ville få. Och då bestämde vi oss för att nej, helvete heller, vi ockuperar. Då är det liksom barrikader runt hela kåken. Och jag var utsatt ifrån det direkt. Det går ju inte att lämna. Till slut så var det ju verkligen inget hopp kvar. Och sista tiden där, sista veckan kan man väl säga, blev det så himla tillskrivet allting. För att kommunen kom då med ett bud till oss att vi kunde få ett annat hus. Och det skulle ligga på Häggvägen 2. Och vi sade ja till det där. Men vad kan vi få för kontrakt, sa vi. Nej, ni får inget kontrakt. Ni får lita på vårt ord bara. Vi ska lämna Upprehuset och avställa till de 48 temarna och ge oss nyckeln. Men det har varit lite för mycket för oss. Så vi tänkte att det där blir inte seriöst. Tänkte jag att du har ett ställe som du älskar. Och inte bara älskar, utan det var din huvud. Det var ditt sätt att andas. Det var din kultur. Det fanns inget annat. Och vi som vader, vi kände oss likadana. Det hade också beslutats på det här stormötet att huset skulle brännas ner. För att de inte skulle få glädje i någon rivare. Det var ett kollektivt beslut. Jag röstade emot, men det var inte många som gjorde det. Det blev det andra som vann. Så det var ju vi själva som tände på då. Jag såg de första lågorna slå upp inne vid trumscenen när jag gick därifrån den kvällen. Det såg jag. Tack och lov. Men att komma dit dagen efter, det var den andra dagstävlingen. Det blev hemlöst där. Då fick jag bo hemma hos Tompa bakom hans soffa ett tag. Då hade vi en period när vi spelade våra konserter på Penetros-perrongen varje söndag. Det var vinter och det var kallt. Vi höll på i fem månader. Till slut var det handelspolisen själva som sa att vi måste ge de här ungdomarna en kåk. Det var på något sätt en ny start. Det blir svårt att prata Stockholmspunktscen när det begav sig utan att nämna Ultras. Det går ju liksom inte. Det finns ju en massa andra saker man kan säga om Ultras. Men för de som jag har lyssnat på som var tonåringar, de pratar ju om det med samma lysande blick som jag får. När jag pratar om hur det var med 44, när jag var tonåring. Zacharias Johansson. För mig har 44 betytt oerhört mycket. Jag började ju jobba där. Jag var ju där två kvällar i veckan och jobbade där i tio år. Jag har hållit på med det så länge och varit där så mycket att jag har ingen aning om vilken typ av person jag skulle vara utan 44. För mig är det som är viktigt i alla fall med scenverksamheten att det är någonting innanför tullarna där unga människor kan se band som de vanligtvis inte kan se för de flesta sönderna i 18 årsgräns och att de kan spela själva och att de kan spela tillsammans med de här banden. Det är ju skitfint att det finns kvar och att få vara med och försöka förvalta, jag vet inte, arvet. Både uttrycksmässigt och rent politiskt. För mig är det starkt politiskt att se till att sådana här ställen finns. Där får ingen inte i och tjäna in beg. Gitarra och färger var krossade och förstörda äntligen hade de lyckats en batong och en skrivelse de högsta ordet. Mordet på mig kram, mordet på mig kram, mordet på mig kram, mordet på mig kram. Ja det var mordet på mig kram, ja det var mordet på mig kram. Mordet på mig kram, mordet på mig kram, mordet på mig kram, mordet på mig kram. Meddelandet det var klart, tydligt åren, svarta barn hamnar borta nu och istället så vajar den gula åren fram. Mordet på mig kram, mordet på mig kram, mordet på mig kram, mordet på mig kram. Ja det var mordet på mig kram, ja det var mordet på mig kram. Ja det var mordet på mig kram, ja det var mordet på mig kram, mordet på mig kram. Mordet på vår kveld, mordet på vår kveld, mordet på vår kveld. Tydligt åren, svarta barn hamnar borta nu och istället så vajar den gula åren fram. Tydligt åren, svarta barn hamnar borta nu och istället så vajar den gula åren fram. Mordet på meg kram, mordet på meg kram, mordet på meg kram, mordet på meg kram. Mordet på meg kram, mordet på meg kram, mordet på meg kram, mordet på meg kram. Jag tänkte börja i att ni har som en överskrift, en rubrik för rörelseprogrammet som är Den eld som hotar arbetarnas gemensamma rum men den låga som aldrig locknar. Jag undrar om ni skulle kunna berätta lite vad som inspirerade er från början att göra det här programmet och då kanske också i koppling till den här rubriken. Det var i anslutning till den här utställningen som är just nu i Medborgarhuset. Ner till Fabriken brinner. Där det är det textila verket av Asner Alnavas och Minna Henriksson som bland annat skildrar ett kulturhus i den finska staden Mänte som brinner upp. Utifrån den så har vi kollat på vilka kulturhus och folkhälsos som har fått brinna ner i Sverige och att det var så himla många. När man kollar närmare på de här bränderna, folkhälsos och kulturhus, så blir det två saker som blir väldigt tydliga. Det ena är vad som saknas, det hålet efter att ett sånt här hus har brunnit upp. Också återuppbyggnaden har varit väldigt rolig att följa. Många gånger har det bestämts medan huset fortfarande brinner att det ska byggas upp igen. Att det har funnits en så himla stor kraft, ofta av frivilliga, av volontärer, folk i stan som har hjälpt åt att bygga upp. Många som har engagerat sig. Men också det här hotet, vart det kommer ifrån, det har vi inte gått in på så mycket. Men att det ändå finns, att det är väldigt aktuellt att det bränns ner. Att sådana hus utgör ett hot för folk som, för mina syster till exempel. Att sådant hus kan vara i sig en måltavla. Det som jag blev inspirerad av tidigt och kände varför det kändes så kul att göra det här radioprogrammet var att vi bara satt och googlade på Folkets hus och brand tillsammans. Det var helt sjukt mycket som kom upp så snabbt. Att vi bara på något inmed hade samlat ihop en lista med 20-25 hus som hade brunnit ner. Utan att ens söka särskilt noga. Att det kändes verkligen så överväldigande. Då känner man sig väldigt manad att undersöka det. Att gå in på det. Det måste ju finnas någon slags sammanhang. Jag tänker på två saker där. Både det du pratar om eldens två sidor av att vara en så väldigt destruktiv kraft. Men också någon sorts skapande i att det sker. Men också den här vågen av olika hus som ni måste ha känt när ni började googla runt. Det måste ha varit ganska emotionellt att arbeta med sådant här material. För att den destruktiva kraften är så extremt förgörande. Ja, verkligen. Men faktiskt så tycker jag att det ändå har varit en glad känsla. Framför allt det som verkligen slår en tycker jag. Att man har suttit och läst i det här engagemanget. Att det i nästan varje fall har byggts upp igen. Och just att det har engagerats så många. Det är det som de bär med sig mer. Jag tyckte att det var ganska hoppfullt att läsa mer om. Och tänka på och prata om tycker jag. Hur kände du? Ja, det känns verkligen särskilt i de här småstäderna. Att det blir en tydlig uppslutning kring de här husen när de försvinner. Och att just idag den här lågan märks på befolkningen. Att det här huset ska byggas upp igen. Det här är så viktigt för oss. Jag håller med om att det har varit väldigt fint att få med sig. Jättefint. Om vi går in lite mer på de tre olika avsnitten. Så kanske ni skulle kunna presentera vad tanken var med de tre olika avsnitten. Och vad de skulle representera och sådär. Jag tänkte att det finns tre delar av en brandteknik. När vi började läsa. Det är innan branden. Och det är tre avsnitt. Det första är innan branden. Sen är det under branden. Och sen är det efter branden. Och det första avsnittet handlar om innan branden. Och då handlade det om ultrahuset. Som låg i Haninge. Och brändes ner 87. För att det var spännande. För att då händelserna som ledde upp till branden. Det var som en uppdrappning. Där polisen skulle storma huset. Och det skulle riva. Och det var en sommar av husoccupation. De som drev och besökte det här huset. Occuperade huset. Över en hel sommar. Som ledde fram till att huset slutade ner. Och nästa avsnitt var under branden. Och då kunde vi använda dagboksanteckningar. Från en person som hette Lars Olkett Frykholm. Som jobbade på Olstabruks Folkets hus. Som hade skrivit väldigt noggrant om hans känslor. Hur det gick till när branden verkligen inträffade. Och vad man sätter på som en folkets husförening. När huset ska ner. Och det sista avsnittet som vi gör nu handlar om cyklopen. Det ska vara efter branden. Och då handlar det om återuppbyggnaden. Där beslutade vi oss också. Medan huset stod i lågor. Att det ska byggas upp igen. Så då har vi fokuserat på det huset som lever. Som står idag. Om vi bara bryr kvar lite vid det första huset. Det ultrahuset. Jag tycker det är en så fin porträttering. Av vad en plats betyder för någon. Jag tror det är någon som säger något så. Det var vårt sätt att andas. Det här var vår hud. Det var allt vi hade. Och sen så är det den här konflikten med kommunen. Och den dramatiska upptrappningen. Till att de bränner ner huset själva. Säger någon i programmet. Vad tänker ni om det? Att de brände ner huset själva. Vi blev väldigt förvånade. När vi gjorde intervjun. När de sa det. Vi hade fått höra att det var kommunpolitiker. Som hade bränt ner från början. Och det var den historien vi gick in i intervjun med. Så när han sa att det var de som brände ner. Blev vi först så väldigt förvånade. Och så förstod vi inte riktigt. Men själva idén. Om att det är mer smärtsamt. Om huset står i lågor. Med lås och bom. Och att de inte får tillgång till det. Än att de själva bränner upp det. Och får då kontrollera husets öde. Så det tycker jag ändå är ganska fint. Och förståeligt. Att de valde att göra så. Den gesten blir så stark. Till skillnad från om bara huset hade. Fått stå och rökna med lås på. Och var helt tomt. Och det var fint det de berättade. De kunde inte ner. Att de skulle ta huset ifrån dem. Så därför brände de upp dem. Men de var samtidigt så ledsna. När de såg det brinna. Att det var den värsta dagen någonsin. Att de knappt kunde gå dit efteråt. Och kolla på tomten. För att det gjorde på ont. Det var väldigt fint. Det var så mycket känslor fortfarande. När vi pratar med dem. Det kan jag verkligen förstå. Det blir lite av en spännande plot twist också. Att de har lärt sig själva. Den stora lidandet är att se en del av sig själv brinna upp. Om vi går vidare till avsnitt två. Där har ni fått tag i dagboksanteckningar. Och så har ni intervjuat lite folk också. Och det måste också ha varit en annan känsla. Att läsa dagboksanteckningar. Hur fick ni tag i dem från första början? Vi hittade några utsnitt ur det. På internet. Lars Åke Frikom. Som hade skrivit den. Han hade en egen hemsida. Som vi råkade komma in på. Och då meldade vi honom. Och då skickade han sin bok. Som han hade skrivit. Som heter Volsta Folkets hus. Och var så här. Chockverkligen. Och där finns alla dagboksanteckningar med. Som han skrev som kåserier. I Folkets hus tidningen. Och det sa han var en taktik. För att hålla folket som bodde i Volsta bruk. Att de skulle komma ihåg. Att det här Folkets huset fanns. Medan han höll på att planera. Och försökte på det. Att bygga upp det. Så att de inte glömde bort det. Och roade sig på andra håll. Som han sa. Utan att de blev engagerade. Och kunde följa den här återuppbyggnaden. De skulle komma tillbaka till den. När det stod klart. Det är också en fin berättelse. På så sätt. Det är väldigt roligt. Att få hans perspektiv på det också. Han är så speciell person. Han har så mycket personlighet. Och skriver på ett sånt roligt sätt. Att få ta del av den händelsen. Ur hans ögon. Ur hans beskrivningar. Vackrat ändå. Som en slags skickad i samhället. Framkåren slutade på sjukhuset. Anders Kockby Edlund. Vår vattnmästare och hotlångsägare. Fått springandet alldeles utgivande. Kockby och hans fru hade med knappt nöd. Blivit räddade ur Folkets hus på staden. Av föreståndaren och hans fru. Som just städa färdigt inför långfredagens dans. Den 25 meter höga trädväggnaden bränner på några timmar. Några bestående intryck är den älvstångsliknande brandutvecklingen. Med oerhörda mängder svart röd. Alla människor som stod och grät. Vattnmästarens försök att få in och rädda någonting i det brinnande huset. Kommunalrådet Tukjansson intensiva släktingsinsats. Och den bedrövande tronhet man kände in på lyckan. Ett tydligt exempel på det här med att man tänder en brand genom att elda upp det konstverket. Det visar så tydligt på tomrummet. Att bygga en temporär konsthall. Ge folk möjligheten att se vad de inte har i sin stad. Och sedan bränna upp den för att ännu tydligare och starkt visa att det här saknas. Och att den lågan får brinna kvar hos invånarna. Och till slut leda till att de ändå fick någon form av kulturhus till slut. Även om det inte riktigt var lika storartat som det borde ha blivit. Svansktextning.nu 1. Vi var de jämnåriga. Vi lärde oss för tidigt den meningslösa döden. Vi täckte marken med rosor och gosedjur. Rebyt sidor ur skolböckerna till avskedsorden. När inga bästisar ringde tillbaka sjöng vi på deras begravningar. När inga klasskompisar väntade efter lovet sprayade vi deras ansikten på fasaden. Vi var grannbarnen, kusinerna, lagkamraterna. Vi var bränden. Vi visste inte hur många namn som kunde förlora sina kroppar i samma hus. 2. Vi var de vuxna. Vi förstod för sent att döden inte ger fristäder. Vi hade färdats över hav och huka till lastutrymmen bara för att förlora våra förstfödda till ett pojksträck. När inga dödsvärd kom hem förbyttes vår ansikten. När inga sväner vaknade i sina sängar packade vi igen. Vi var morbröderna, stivpapporna, farmödrarna. Vi var bränden. Vi visste inte hur många hus som kunde förlora sina barn under samma natt. 3. Vi var de som överlevde. Vi insåg med tiden att vissa kroppar alltid vittnar om döden de undkommit. Vi krossade rutorna och hoppade mot asfalten. Tillbringade veckor på intensiven. När inga fiender fanns att hata blev vi hjältar. När inga vänner väntade på andra sidan sprang vi tillbaka in i lågorna. Vi var brändmännen, vårdarbetarna, imamerna. Vi var bränden. Vi visste inte hur många nätter som kunde förlora sina ljus på samma gård. 4. Vi var de som inte överlevde. Vi upptäckte samtidigt att döden var den enda nödutgången. Vi hade köpt nya munkjackor och buffalos till festen. Häll våra förälskelser i handen när vi andades in i röken. När inget hopp återstod bosatte vi oss i träden. När inga sorger och ritualer återuppväckte oss la vi oss som en vimma över staden. Vi var plugghästarna, pajasarna, primadonnerna. Vi var bränden. Vi visste inte hur många gårdar som kunde förlora sina börn med samma namn. Det här är mordan. Det är brott som har krävt flest människoliv i vår kriminalhistoria. 63 ungdomar som dör. Det var ungefär som på utdöje. De krävs av rökgas och bränsle. Det är en hygglig historia. Det är en av de händelser som vi pratar minst om. Då blir det lite mysteriöst. Förklaringen är så enkel som att det här är invandrarungan från Hisingen. 26 olika nationaliteter, åldrarna 12 till 20 år. Det hade motsvarande hänt med min egen dotters omgänglighet. Hon bor på andra sidan älven i den här tiden och går vid Svenska gymnasiet. Det är två skilda världar. Det är ingen tendens att glömma bort det. Mycket tydligt fick jag. Menar du att du tror att om det här hade hänt i ett område där det är en större population svenskar då hade det inte skett något? Det hade varit kolossalt traumatiskt. Det är alltså 63 ungdomar som blir mördade för att ta det i klartext. De är mellan 12 och 20 år gamla. Hade det drabbat svenska ungdomar sådana där då hade vi haft ett nationellt trauma. Det får vi aldrig. Man pratar nästan inte om det här. Den är minsta i allting. Så livlig, så ivrig att hitta på saker. Vad som blir maskerad när jag känner igen ögonen i en tidning. Läsa att du hade åkt ner och krigat. Nu är vi värda dig från. Det är här vi kommer från. Inget kommer igång. Genom skratt, genom gråt. Jag är hemma här. Kommer dra ibland, men kommer aldrig lämna. Aldrig kommer fatta vad vi känner här. Nu är vi hemma här. Det är sånt som händer här. Genom skratt, genom gråt. Jag är hemma här. Kommer dra ibland, men kommer aldrig lämna. Kanske aldrig kommer fatta vad vi känner här. Nu är vi hemma här. Jag föddes 2004 i världens största land. När alla sträckte handen till bilden som man. Men i skuggorna och palmen släppte nassarna fram. Och Sverige vände kappan när andra försvann. Vi var barn i Skiåsta. Bodde på platsen med 63 änglar. Drog i branden, såg en generation som krigar med trauma. GBG kommer aldrig bli detsamma med respekt. Redaktör Bordebild har varit i ungefär tio år. Och en av de saker som man får göra då, det är väldigt mycket man måste göra. Men en sak man får göra, det är ju på något vis, det är ju förstås att planera för både på något vis vår stora inriktning och för de konkreta innehållen då. När vi den här gången har gått in på eld. Men då kan man ju säga att elden är ändå liksom inpackad i någonting större. Bestämde oss för det. Men varför kör vi inte ett helt år när vi liksom använder oss av det här. De klassiska på något sätt då. Fyra elementen. Poängen var ju förstås inte uppfinna någon sorts antik elementlära igen. Utan liksom gå in på någonting som kan uppfattas väldigt tydligt som natur. Alltså vi ska, vi har börjat med eld nu. Och vi har någon sorts tanke om att när vi gör det så går vi inifrån på något vis. Jordens kärna liksom. Och det numret släpper vi nu och snart är vi färdiga med numret om jord. Sen tar vi vatten och sen blir det luft. Hållet känslan av att nästintill allt runt omkring oss står i brand mer eller mindre. Eller att i alla fall vad allt runt omkring oss kan läsa oss genom en lins av elden. Jag undrar om du skulle vilja berätta lite hur det var att arbeta med elden när allt runt omkring oss verkar mer eller mindre brinna. Lite grann så tror jag att vi var medvetna om det. Att eld är dött på ett annat sätt. Elden är ju ändå det som kan förstöra allt. Men som liksom uppstår i, alltså som mänskligheten ju verkligen också har jobbat för att det ska uppstå. Både liksom kontrollerat som små, små eldar, men också i liksom bomber och vapen och allting. Där ligger på något vis elden. Det är ju lite som att vi börjar i någonting som uppfattas som väldigt destruktivt. Jag tänker å andra sidan också, det kanske är liksom historikdelen i mig då. Att det är ju också, det är ju också värmen och liksom sättet att leva. Det finns inget sätt att leva som människa utan elden, tror jag. Och det är väl också någonting som man förstås förstår. Det finns myter i många kulturer som på något vis handlar om det här med hur man behärskar elden. När vi började säga då till folk runt omkring oss sådär, ja men vi ska nog jobba med eld. Så var det ju väldigt uppenbart att skogsbränder var det som de flesta vi stötte på. Då pratar vi om för ett och ett halvt år sedan kanske. Liksom väldigt spontant tänkte på att det var liksom skogsbränder och en sorts rädsla för det. Det i sin tur triggade mig att tänka på städer som brinner då. Det var som att jag lite ville reagera mot det. Men sen också, nu har vi ju gjort så att vi har en del som vi kallar för eldupphör i tidskriften. Det var inte riktigt tänkt från början. Det är inte så konstigt men det kommer ju liksom att handla om gasa, kriget och hur vi, någon sorts konstigt vi förhåller sig till det då. Nej eldupphör, det har också varit som ett återkommande tema för oss när vi har tänkt på det här. Eldupphör, eldupphör, bara den återupprepande grejen liksom. Men vi kanske kan gå över till din text och det du har skrivit i numret som är ju ungefär som handlar om städer då. Som brinner eller städer och bränder. Jag tänkte på när jag läste texten att den till en början liksom lyfter hur klassamhället och rasismen är viktiga komponenter i hur bränder i städer fungerar. Både historiskt och kanske idag. Du lyfter ju då Grenfell Tower som brann 2017 men också Tulsa Rays Riots som brann 1921. Jag undrar om du skulle kunna berätta för oss lite om de här två exempelna. Ja, som många tror jag kanske så låg det här med Grenfell Tower som ju var ett höghus i London. Och som ju brann 2017 som du sa. På något vis minnet av det. Det finns ju någon sorts skräck i att se ett samtida höghus brinna. Det finns väl ett skäl att det gjordes en katastroffilm där den här skyskrapan brinner. Jag tror inte att jag ens bryr mig om att apostrofera det i texten. Men när det hände då så var det ju också ganska snabbt ändå måste jag säga. Så blev det ju tydligt för alla att det här huset, jag menar det var inte bara läskigt, det brinner, människor dör, många människor dog. Utan att där fanns ju också det med att det uppenbart var många fattiga människor, låginkomsttagare i alla fall, i London. Att det här är ett av de hus i det systemet med social housing som man har där. Att man måste faktiskt se till att det finns boende för låginkomsttagare nära de mycket mer fina porsområdena. Att det förstås inte var slumpmässigt att det var de som hade kassautrymningsvägar. Att det inte var slumpmässigt att det var det huset, fler också naturligtvis. Men att det var ett av de husen som hade en fasadbeklädnad som var helt orimligt att sätta på ett sånt högt hus. Därför att den beklädande liksom spred elden över hela huset och ledde till en förfärlig utveckling som då inte hade behövt vara där. Så jag tyckte liksom att det kändes som att den branden skulle vara med. För jag tror att ganska många ändå förstår poängen med att lyfta in det. Jag satt ju förstås, när man jobbar med en sån här text så kanske man håller på ett tag och man letar efter elden. Man letar efter det när det brinner i städer. Grenfell Tower var ju någonting som jag själv bara kunde leta upp för att jag kom ihåg det. Men det här Tulsa Race Riot, det var liksom någonting som jag hittade i en bok. Jag började leta, började göra som man gör, började googla. Och insåg att den här Race Riot, man skulle nästan kunna säga en pogrom. Människor gick hälsa, vita människor vände sig mot svarta människor. Vi kan kalla det för kravaller, men det slutade med att många människor dog. Men det blev också en total förstörelse. Och där ju segregationen som vi ofta säger i Sverige nu, det vill säga att de svarta människorna i Tulsa bor i vissa stadsdelar. De vita människorna bodde i andra liksom. Och det här startades på ett sätt som är ganska typiskt för det här amerikanska rasistiska samhället. Med att en ung man anklagas för att ha förgripit sig på en ung svart man. För att ha förgripit sig på en ung vit flicka. Det liknar mycket, men det är också väldigt stort. Men det jag tyckte var intressant, och det här är ju inget okänt. Det är ingenting jag har upptäckt, men det var någonting som jag började läsa om på andra sätt. För att jag tänkte på det här med varför städer brinner. Och här är det då en ganska stor stadsdel som brinner. Och det gör de ju förstås för att människor sätter eld på husen. Det gör de ju förstås också därför att det inte går att samla sig för att börja slicka. När någonting sånt här händer, utan då kan det brinna ganska länge. Och det var också väldigt intressant att läsa en sorts rapport från en undersökningskommission som publicerades då hundra år efter den här händelsen. Som innehöll mycket och som inte minst handlade om hur historiker och andra forskare försöker förstå vad det var som hände och hur lång tid det ändå kunde ta innan det riktigt blev en integrerad del av den här stadens historia. Och det var något jag tänkte på också, just det. Trauma känns nästan också för minskande ord att säga om både Grenfell och Tulsa Race Riots de händelsernas enorma inverkan på människor. Det är ju liksom förgörelser av människor som dör, hundratals människor som dör i Tulsa. Jag vet inte om det var 60-70-talet i Grenfell Tower. Men också vad som händer i en stad efter en sån oerhörd förgörelse. Istället för att beskriva det som en skakad stad som vaknar upp dagen efter så beskriver det som att det var säkert många av dem som hade genomfört de här attentaten och morden som gick hem och duschade och gick vidare i sitt liv. Och så var det väl kanske inte riktigt i Grenfell Tower på samma sätt. Men det finns ju fortfarande problemen i våra städer kvarstår ju med vem som bor var och vem som har rätt till säkra boenden och vilka hus som är brandförliga och sådana här saker. Precis så är det. Det finns saker som absolut går att jämföra. Jag tror att dels att det som hände i Grenfell Tower är väl ändå mer verkligen ett uttryck av det här strukturella. Alltså att skyddet inte riktigt fanns. Det var ju ändå inte så att huset i sig den gången blev attackerat. Sen kan vi ju diskutera strukturellt vad det också var våld. Men jag tror att det som du tog fasta vid här och det gör ju mig glad för jag ville skriva om det, hur minns vi och sådär. Så får jag ju en känsla av när jag läser, och det finns ju mycket mer att läsa nu om det här Tulsa Race Riot, så får jag ändå känslan av att de som drabbades då, de som överlevde och ändå fortsatt att leva i den här stan det måste ju ha varit människor som förstås lämnade den men svarta människor fortsatte också att bo i den här stan. Det är ändå som att de var tvungna att inte komma ihåg. Alltså att de var tvungna, och man återuppbyggde och det var ju inte på grund av stora nationella hjälpprogram eller så. Man återuppbyggde. Och så är det någonting med när jag sen läser, ja men sen kommer 70-talet och man ska göra lite omvandlingar och dra en motorväg alltså som var som helst, och då rivs det återuppbyggda. Kanske var det inte ens något motstånd mot det. Jag ska säga att jag inte vet det. Men det är någonting med hur historien manglar över det som också är... Det är brutalt på något sätt. Men jag tänkte att vi kan gå vidare till ett annat tema i texten som är modernisering och kanske acceleration av både samhället och branden. Och jag fastnade vid, för du lyfter ju den historiska stadsbranden och jag fastnade vid hur för alla förväntades hjälpas åt när det brann för att kanske hela staden var hotad av att brinna ner. Medan vi idag har mer snabbare och kanske koncentrerade brandförlopp i plastiga oljelägenheter eller hus. Och att den stora branden här då snarare kanske kommer från stadens ränder och skogen och någonting lite utifrån. Skulle du vilja prata lite om det här temat i texten också? Ja, det vill jag. Jo, men jag tycker ju att det är superintressant. För dels är det så att man ser, nu har jag mest tittat på svenska städer i den delen av texten, eller tänkt runt det. Men vi kan ju förstås hitta det här på andra platser också. Det är liksom inget särskilt svenskt över det. Men om man tänker sig en äldre förmodern stad, en stad innan industrialiseringen så finns det nästan alltid såna här institutioner som säger alla som äger ett hus i den här staden måste också ha vattentråg stående. Måste liksom ha vissa verktyg och framförallt bara börja brinna någonstans så måste alla ställa upp. Och det är ju någonting intressant med den. Jag intervjuar ju i SN en brandingenjör som heter Stefan Särdqvist. Han kallar ju det här för det allmänna uppbådet. Sen menar han att det inte är särskilt effektivt. För det är ju också så att vi har ett antal såna här bränder när hela stadskärnor, som ju förstås var mindre på 1600-1700-talet än städer i Sverige idag, men faktiskt ändå kanske bränner eller åtminstone stora delar av dem. Branner och byggdes upp, branner och byggdes upp. Men det finns en sorts... Vi ska inte överdriva hur solidariskt det är. I andra sammanhang har jag också tittat på det. Det är ju ägarna som är medborgarna i stan, inte vem som helst och sådär. Inte så romantiskt, men ändå en tanke om solidariteten. Alla måste ställa upp när det här händer. Och sen kommer alla de smarta grejer, alltså ångdrivna brandsprutor, bilar... Massa grejer som gör att man nu kan släcka mycket fortare. Man kan larma genom att ringa på en telefon eller trycka på en knapp. Det behöver inte sitta någon i ett högt ton och kolla och hålla brandvakt, som det är. Först kan man säga att jag sprang längs den här linjen om hur det blir bättre. Samtidigt är det också uppenbart att det brinner också fortare. Allt detta bygger på vår användning av fossila bränslen, och framför allt oljan. Det blir så uppenbart att den hjälper oss att bli bättre, effektivare. Och den gör ju Grenfell Tower. Det huset hade aldrig byggts, den fasadbeklädnaden hade aldrig funnits. Och det är det som är moderniteten på något vis. Hur vi har accelererat både i tidssätt... Det här handlar ju om tillväxten, den ekonomiska tillväxten, om tid, hur fort det går att transportera sig. Det finns alla möjliga delar i det. Hur vi hela tiden skapar den här backlashen i den moderniseringen. Vi skapar nya problem. Vi rejser med oss själva på något sätt. Sveriges utrikesdepartement. Smälta pressmeddelanden. Svar på fråga om nedlagd röst om eldpör. Den 8 november 2023. Rätten att försvara sig får inte gömmas bakom de oskyldigas vatten, mat, bränsle, mediciner och elektricitet. Vi välkomnar en humanitär paus. Svar på frågan om FN-omröstning om eldpör. Den 15 november 2023. Frigivna, fördömda, själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja den här krisen. Från att stödja vilan. Svar på fråga om FN-omröstning om eldpör. Den 29 november 2023. Varje dödsfall är en tragedi. Men civila korridorer och principerna om ordskillnad, proportionalitet och försiktighet ska skyddas särskilt som en nödvändig åtgärd. Liksom livets lika värde och alla barn. Svar på fråga om FN-omröstning om eldpör. Den 29 november 2023. Svartvallet. Svar på fråga om FN-omröstning om eldpör. Sveriges utrikesdepartement. Smälta pressmeddelanden. Svar på fråga om nedlagd röst om eldpör. Den 8 november 2023. Rätten att försvara sig får inte gömmas bakom de oskyldigas vatten, mat, bränsle, mediciner och elektricitet. Vi välkomnar en humanitär paus. Svar på fråga om FN-omröstning om eldpör. Den 15 november 2023. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Svar på fråga om FN-omröstning om eldpör. Den 29 november 2023. Varje dödsfall är en tragedi. Men civila korridorer och principerna om åtskillnad, proportionalitet och försiktighet ska skyddas särskilt som en nödvändig åtgärd. Liksom livets lika värde och alla barn. Svar på fråga om FN-omröstning om eldpör. Den 15 november 2023. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Svar på fråga om FN-omröstning om eldpör. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Jag går till biografen och dricker läsk för att känna mig mindre ensam. Jag går till biografen och blundar och tänker på min kropp. Jag går till biografen för att titta på olyckliga kärlekspar. Jag går till biografen för att kunna ta en cig efteråt och känna mig speciell. Jag går till biografen och känner hur saker blir stora i mig. Jag får studentrabatt och jag har råd. Jag har pengar i fickan. Det glänser. Jag sjunker ner i den röda stolen, lag fyra, plats 34 och undrar. Vem var det som satt på plats 34 på Finnemarägg? Vem var det som satt på plats 34 på Finnemarägg? Vem var det som satt på plats 34 när 20 minuter och 21 sekunder hade gått och åkade hem? Två män satt sida vid sida i sängen, i trucken, där fyra män parkerade dörrarna i verkligheten och hällde bensin överallt. Vem var det som satt på plats 34 när paniken bröt upp? Hade hon rökt en spliff innan? Hade hon tankarna annonsat? Höll hon sin älskade i hand när röken togs in i salongen? Han hon kramade ljud genom taket eller var hon när han höll sig och trampade sig ihjäl? Vem var det som satt på plats 34 när revolutionen bröt ut? Gick hon till biografen för att känna sig mindre ensam? Gick hon till biografen för att titta på olyckliga kärleksstör? Gick hon till biografen och kände hur saker blev skugga i händer? Gick hon till biografen? Undertextning.nu Undertextning.nu Undertextning.nu Undertextning.nu Undertextning.nu Undertextning.nu Undertextning.nu Undertextning.nu Undertextning.nu Undertextning.nu Undertextning.nu Undertextning.nu Undertextning.nu Undertextning.nu Undertextning.nu Undertextning.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu Undertexting.nu