Svenska Sommarprat

The speaker talks about their love for football, starting from playing with friends in kindergarten to joining a team and dreaming of becoming a professional football player. They discuss their passion for the sport, their favorite player, and their experience as a goalkeeper. They also mention moving to a new place and joining a new team, but eventually transitioning to playing indoor hockey. However, they express their desire to give football another chance and pursue their dream. The speaker concludes by introducing themselves as Arvid Jakobsson. Jag var ute på fotbollsplan, på träning och vid spelavmatch. Jag fick en hög pass och jag tog enkelt emot den. Den studsade upp mot min motståndare och tog honom på handen. Jag hör hur tränaren blåser för frispark åt mitt lag. Jag vet direkt att det är jag som ska ta den. Jag tar några steg bak och gör mig redo för att skjuta. Alla är redo. Jag springer fram mot bollen och sparkar till den perfekt. Jag får den här speciella känslan i min kropp när jag skjuter ett bra skott. Bollen seglar över muren och sedan börjar dyka ner mot mål. Den hamnar bakom målvakten. Jag blev så glad att jag kände mig över världen. Som att ingen kunde vara bättre än mig i det här momentet. Det var också under det här tillfället som jag visste att fotboll var min grej. Jag heter Arvid Jakobsson och det här är mitt sommarprat. Jag vet att det här är mitt sommarprat. Jag vet att det här är mitt sommarprat. Jag vet att det här är mitt sommarprat. Jag vet att det här är mitt sommarprat. Jag vet att det här är mitt sommarprat. Jag vet att det här är mitt sommarprat. Jag vet att det här är mitt sommarprat. Jag vet att det här är mitt sommarprat. Jag vet att det här är mitt sommarprat. Jag vet att det här är mitt sommarprat. Jag vet att det här är mitt sommarprat. Jag vet att det här är mitt sommarprat. Jag vet att det här är mitt sommarprat. Jag vet att det här är mitt sommarprat. Det här var John Newman med Love Me Again. Jag har spelat fotboll så länge att jag inte ens kommer ihåg när jag fick syn på fotboll för första gången. Det första minnet jag har av fotboll är att jag spelade med mina vänner på dagismotorsparket. Jag kommer ihåg hur min kompis sa till mig att han hade börjat på knattefotboll. Och när jag hörde det, då visste jag att jag måste gå på det. Så den dagen när jag kom hem sa jag till min pappa att jag ville spela knattefotboll. Så sa han något jag aldrig kommer att glömma. Att jag var för ung för att spela. Och att man måste vara minst sex år. Jag blev så ledsen eftersom att jag ville så gärna spela fotboll. Varje dag efter jag hade kommit hem från sin dagis brukade jag alltid gå ut på vår balkong för att titta på barnen spela fotboll nere vid parken som fanns bakom alla hus. Vi hade egna mål och egen boll. Vi delade in lag och jag ville så gärna vara med. Men jag vågade inte gå och fråga eftersom att jag inte kände någon av dem. Även om det var mina grannar. En annan viktig del i mitt liv var när jag började i skolan. Och äntligen var jag sex år gammal. Och jag kände igen en person i skolan. Det var en av mina grannar som jag alltid tittade på när han spelade fotboll. Jag blev vän med honom nästan direkt. Men han var inte den enda som spelade fotboll. Nästan alla killar i min klass spelade fotboll på rasten eftersom att det fanns en fotbollsplan. När jag kom hem den dagen så spelade jag fotboll med killarna som jag alltid har tittat på. Eftersom att för en gångs skull så kände jag en av dem. Vilket var tillräckligt för att jag skulle våga vara med. Efter den här dagen så spelade jag fotboll med dem varje dag efter skolan tills det blev dags för middag. Men om jag inte spelade fotboll så tittade jag alltid på en massa fotboll-edits på Youtube. När jag tittade på de här editorna så sak målvakterna ut för mig. Försom att jag tyckte att det var så coolt att det flög i luften och sträckte sig ut för att rädda bollen. När den var på väg till krysset. När jag egentligen hade börjat mitt första lag så var jag så glad. Eftersom att jag alltid ville spela fotboll i ett lag. Men också för att nästan alla i laget kom från min klass. Så jag kände alla. Vi brukade ha träningar två gånger i veckan. Och det lag jag spelade för var BSK. Ett lag i Jupplands Väsby. När jag egentligen spelade för ett lag så älskade jag sporten mer än vad jag någonsin gjort. Jag tyckte att det var det bästa som fanns. Så fort blev det min största dröm att bli professionell fotbollsspelare. Och min favoritspelare var Manuel Neuer. Det är mig, världens bästa målvakt. Och jag ville bli som honom. När jag spelade fotboll så var jag såklart målvakt. Jag älskade den positionen. Den var så allmålunda från alla de andra. Och man kunde slänga sig. Det kändes som att man flög. På varje träning så stod jag alltid som målvakt. Och jag var ganska duktig på det. Men om jag inte tränade med laget så ville jag träna hemma själv. Men jag kunde inte använda en fotboll. Eftersom att då hade jag vänt hela huset upp och ner. Så istället fick jag en mjukboll som jag kunde använda hemma för att spela med. När jag väl fick den så var jag över månen. Jag använde den direkt. Jag sköt mig den mot dörren och tänkte mig att det var ett mål. Jag använde den för att spela som målvakt. Så jag kastade bollen mot mig och slängde mig för att rädda. Och jag landade på golvet. Det kändes lite ont men enligt mig så var det värt det. Det var ofta så här jag tränade för att försöka bli en bättre målvakt. Jag föreställde mig ofta att jag var i en VN-final. Och att det var Strike Flying. Och att jag var målvakt. Om jag räddade den här straffen så skulle vi vara världsmästare. Och vi vann såklart alltid. Eftersom att det var jag som bestämde det. Eftersom att när jag var yngre så var jag världens sämsta förlorare. Det spelade ingen roll om det var jag som förlorade på en match i skolan. Eller om jag tittade på tv. Jag blev lika arg oavsett vad. Jag kommer ihåg när jag tittade på fotbolls-VM 2016. Sverige mot Italien. Och Sverige förlorade matchen med 1-0. Och jag blev så extremt arg och ledsen. Eftersom att jag såg det som liv och död. Jag gömde mig bakom soffan i nästan 15 minuter. Bara ledsen över att Sverige förlorade matchen. I hear our hearts beat together. We feel strong together. We're in this together. Det här var den officiella EM-låten 2016 av David Guetta och Sara Larsson. Med This once for you. När jag skulle börja i 2-1 så skulle jag flytta till Tullinge. Jag var såklart ledsen för att behöva lämna mina vänner och mitt fotbollslag. Men det var fortfarande spännande. Det här var dock inte första gången jag flyttade. Jag hade flyttats från Nederländerna när jag var tre år. Men har inget minne av det. Och det berättades för en annan gång. Jag visste att så fort vi hade flyttat in i huset så skulle jag börja ett nytt fotbollslag. Det tog ett tag eftersom det tog längre tid för huset att bli klart än förväntat. Och under hela den här tiden så spelade jag inte fotboll i ett lag utan bara i skolan. Det här var nästan i ett halvår så jag saknade fotbollen under hela den här perioden. Efter några år av att ha spelat fotboll i det nya laget som heter Pappas pojkar. Så började en del av mina vänner i mitt lag att sluta eller byta lag. Vilket gjorde så att det nästan bara var jag som var kvar i laget i mitt kompisgäng. Så jag började gå på innebandy och långsamt blev det mycket mindre fotboll med tiden. Tills jag slutade att komma till träningar helt. Och slutade på fotboll. Så jag la skorna på hyllan efter att nästan ha spelat fotboll i sex hela år. För att övergå till innebandy. Men nu under den senaste tiden har vissa av mina kompisar börjat på fotboll igen. Så jag tänkte att jag skulle kunna ge fotbollen en ny chans. Eftersom att det var något som jag älskade. Och drömmen om att bli ett fotbollsproffs har alltid legat mitt bakhuvud. Så nu har jag tagit ner skorna från hyllan för att förmodligen återuppta fotboll igen. Mitt namn är Arvid Jakobsson och tack för att ni har lyssnat.