Pia avsnitt 5

The podcast "Prata mera" aims to encourage discussions about mental health. The host, Anna Kinander, interviews poet Pia Eriksson, known for her Instagram account "Korsdagspoesi." Pia discusses her book, which combines her poems with personal stories. She explains that writing has been a way for her to explore and understand herself. Pia also discusses the concept of "korsdrag" (cross-draft), which represents creating a safe space to embrace vulnerability and messiness before finding order. She shares how writing poetry has been a healing and creative outlet for her, allowing her to express emotions and connect with others. Pia also touches on the importance of self-compassion and the impact of her ADHD diagnosis on her prioritization skills. Overall, Pia's writing has been a way for her to play with language, find meaning, and share her experiences. Musik. Välkommen till Prata mera-podden. Podden som bidrar till att vi pratar mera om psykisk ohälsa. Skapar modiga mötar där vi lyfter fram våra rädslor och misstag. Och sprider lite vänlighet i världen. Jag heter Anna Kinander och är psykolog på den digitala mottagningen Prata mera. Om du har lyssnat förut så känner du i det här laget väl till att jag med poddens hjälp vill bidra till att vi vågar vara mer öppna med vår sårbarhet, våra rädslor och våra misstag. Så att vi kan utvecklas, ta hand om oss själva, varann och planeten. Och då kan du säkert också gissa dig till hur oerhört glad jag är att det är bra att prata med poeten som ligger bakom Instagramkontot Korsdagspoesi, Pia Eriksson. Välkommen Pia! Tack! Vad fint att vi ska ha ett samtal, du och jag. Ja, det är det verkligen. Jag följer ju korsdagspoesi sedan länge och jag har ganska nyligen haft glädjen att läsa boken vars titel till dig som samlar som jag lånar till avsnittet idag. Där har du samlat dina dikter och varvat dem med din egen historia. Vilken drabbande läsning! Du ligger bakom många varma tårar som jag har följt på senare tid, så sent som för bara någon timme sedan. Med igenkänning och sorg och glädje på något sätt, på samma gång. Dessutom hade jag ju en väldigt fin upplevelse för några veckor sedan på Sandvikens Poesifest där du framträdde tillsammans med poeten Karin Nilsson och också sångaren Anna Linander som ju nästan heter samma som jag, med band. Jag är ju på inget sätt ensam om att bli tagen av dina träffsäkra ord. Det är många som följer dig. Jag vill väldigt gärna veta mer om hur det är att dela med dig av ditt innersta och få sådant gensvar. Men först, kan du inte berätta lite grann om vem du är i största allmänhet? I största allmänhet så är jag... Jag heter Pia, jag bor i en liten stad, Vimmerby i Snåland. Jag är 40 år och mamma till en somvaring som heter Axel. Jag älskar att skriva bakpå motorcykeln när Patrik är ute och kör. Jag tycker det är så klipprigt att berätta vem man är och hur mycket man har runt sig. Ja, det är sant. Men så har jag skrivit den här boken som tar mig ut på en massa äventyr. Just det. Vad händer då? Vad blir det då för äventyr? Då åker man upp till Sandviken. Jag är från Gävle för att börja. Då åker man upp till Sandviken och pratar. Jag blev så glad när vi möttes innan. Jag blir så anspänd innan jag ska gå på scen. När jag är på scenen så sliter jag väldigt bra. Men innan så var det så roligt att jag skulle gå och hämta en grej i salen. Då stod du utanför och fångade in mig. Då var det som att jag skramlade till så skönt i kroppen. Då kom jag ner och landade i min kropp. Det var så menat att du och jag skulle mötas innan. Det blev bättre sen. Jag njöt mer. Ja, det är helt fantastiskt. Jag kände mig så skuldmedveten som jag hade varit innan. Jag oroade mig för att jag skulle öka på den där spännheten. Det var motsatt effekt. Ja, det var underbart. Den tar dig ut på godda stigar på något sätt, din bok. Ja, hela boken men också kontot som jag kallar korsdraget. Korsdraget har hela tiden gått framför mig. Det har gjort att jag har fått lite mer svängrum runt mig själv. Det har korsdraget handlat om mycket. Boken blev den tarbara större knyten. Kan du inte berätta lite om just det här begreppet med korsdrag? Du är ju inne på det, men vad det spelar på för sväng i dig. För mig har det handlat väldigt mycket om att skapa en trygg plats för mig själv att utforska på. Och i det rummet vill jag ha frisk luft. Då var bilden när jag skulle starta det för mig själv. Att öppna fönstren, öppna dörren. När det blir korsdrag så blir det också rörigt. Att det ska vara tillåtet att det får bli rörigt. Det behöver bli rörigt innan det blir ordning. Vare sig det handlar om att man spädar hemma eller går i terapi eller vad det än är. Det behöver bli rörigt först. Det där lät som att brodera och hänga upp på väggen. Det behöver bli rörigt innan det blir ordning. Jag tror att jag hela tiden i mitt liv har överraskats över det. Rent praktiskt. När vi gör saker hemma. För en vecka sedan var det första soliga, varma dagen. Och jag och Patrik skulle fixa lite vår syn. Det var nog en outtalad stund där hemma. Och jag startade tio projekt samtidigt. Och det blev så rörigt. Jag stannar upp och säger till Patrik. Nu vet jag inte vad jag ska prioritera. Så boddlar vi lite och startar det. Och det är precis det som jag har harvat mig genom i terapissamtalen. Jag drog fram allt. Vad ska jag göra med det här? Wow, superpåtaget. Jag är snällare med mig själv idag än vad jag varit förut. Jag har alltid varit en sån som startat många projekt samtidigt. Men har svårt att prioritera. Men sen jag fick min ADHD-diagnos. Så jag har blivit mycket snällare med att förstå. Min hjärna har funkat och så måste jag ta hjälp. För att prioritera. Och det tyckte jag var skönt. Den här vårdagen blev så tydlig. Nu är det det här. Jag behöver inte slå på mig själv. Det är det här som händer. Ja, det där låter som något vi ska komma tillbaka till. Det här med diagnosen och hur det blir en hjälp. För det jag sitter och tänker på nu. Det är ju att den här framträdandet i Sandviken. Den hade titeln Poesie. Proster för själen. Det vore jättefint om du ville berätta lite om skrivande och kreativitet. På vilket sätt har det varit proster för din själ? Det har varit en väldigt viktig kursbit i mitt liv. Jag använder skrivande som en form för att förstå mig själv. Jag använder det både när jag pratar och skriver. När jag pratar så använder jag ofta väldigt många ord. När jag skriver så är det som att jag vill få fram essensen. Det jag kommer fram till. Det kan sedan bli poesin. Jag skriver ju för min egen skull. Jag har alltid skrivit för min egen skull på olika sätt. Och just poesin var ett väldigt tydligt avstamp i mitt liv. När nu ska poesin få mer plats. Det blev så tydligt för att när jag var väldigt liten och gick i skolan. På mellanstadiet skrev jag också poesin. Man är ju först väldigt känslig i den åldern när man provar sig fram. Om någon annan lyckas till och inte möter upp i det man gör. Det var nog det som hände. Det var därför jag tog upp till över 30 innan jag gav det ett nytt försök. Därinnan har det varit att jag bloggat och skrivit brev och andra former. Men just att komma till essensen. För mig är poesin blir det. Just det. Tänk vad man förmodligen oförskyllt kan orsaka. Just när man är inne och petar i någons sköra. Att det har stopp. Hur tur att du hittade tillbaka. Ja, och att jag inte förstod att det var det. Förrän jag väl sa, nu kliver jag in i det här. Nu gör jag det oavsett vad någon annan tycker. Det var därför som så många andra. Just konton på Instagram. Att man får vara anonym och dela sitt innersta. Utan att man måste veta vem man är. Jag tänker att själv är jag väldigt obekant med poesi egentligen. Jag tror att jag delar det med ganska många. Att det känns lite stort och högtidligt. Kanske svårtillgängligt. Kanske rädd av något man skojar om. När du pratar om det där med sansen på något vis. Jag lyssnade på en annan pojkatt häromdagen. Jag provade mig fram här i poesins värld. Athena Farrokhzad. Som pratade om hur poängen med poesi är. Hur man med några rader kan fånga ett universum. Det är verkligen det du pratar om. Att få tag på det väsentliga. Det låter som en svår konst. Skulle jag kämpa för att få till det. Då skulle det aldrig gå. Det kommer från en plats i mig. Där det har kokat en stund. Genom samtal och genom att släppa fram känslor. Att prova och känna känslor. Där kommer essensen fram. Det krävs mycket mod. Att våga känna och prata. Men det är också läkningen. Jag tror du skrev ungefär så här. Att du skriver för att leka med språket. Att greppa det jag behöver få fatt i. Nu har jag verkligen en bra beskrivning. Jag tycker om att leka med språket. Att hitta synonymer till ord. Att beskriva känslor. Det är kanske inte allt i ord som jag använder dagligdags. Utan att hitta koppis till ordet. För att beskriva. Ibland kan det vara vårt eget språk som begränsar oss. För att uttrycka oss. Jag känner också igen i det här med poesi. Behöver jag förstå? Är det dumt om jag inte förstår någon annans poesi? För mig handlar mitt skrivande både för mig själv och att nå ut till andra. Det handlar inte om om jag förstår eller inte. Utan om jag känner någonting. Om det är någon läsning på poesi så vill jag nog bara att jag ska känna efter. Händer det någonting i mig när jag läser det här? Vad är det som händer? Kanske teta lite på någon på håll. Någon som behöver en liten kärleksfull knuff. Eller omfamning för den delen. Precis. Du har ju berättat väldigt öppet om en jättetuff resa. Med många svåra händelser i ditt liv. Som du delar ner dig av i den här boken. Vill du berätta lite om hur skrivandet kunde bli? Jag är jättenyfiken på hur tusen man får tag på kreativiteten. När man är i det svåra svåra. Jag brukar skriva och prata om livstunnlar. Jag har två långa, på olika sätt krokiga livstunnlar bakom mig. Skrivandet har sett olika ut i de tunnlarna. När jag kom ut i den första tunneln. Där jag under en tid i mitt liv levde under hot och förföljelse. När jag behövde och ville läka från det. Så skrev jag om det. Men det var också det som hade hänt i den tunneln. Det var olika sätt att skriva mig fri. Det handlade mycket om att jag skulle få fast i min egen trygghet igen. I min egen styrka. Den platsen och den tunneln var jag så tyvärr säker på. Ingen skulle förstå vad det handlade om. Tyvärr är det så många människor som förstår. De har på olika sätt upplevt ohälsosamma relationer. Hot och våld. Även om jag inte skriver rakt ut vad det handlar om. Så är det ändå på en frekvens där man har upplevt liknande saker. Som gör att man förstår. Lagom när jag hade klivit ut ur den här tunneln. Då har jag startat det här kontot på Instagram. Som jag kallar korshögspoesi. Det är någonting i mig som är såhär. Nej nu, husan är det min tur. Nu vill jag också. Jag startar det här och är på en bra plats i mitt liv. Jag känner mig stark. I den här platsen mellan tunnlarna så möter jag min man Patrik. Som kliver in med stor värme i mitt liv. Det är en ljus tillvaro. Men universum tycker att allt mitt gränslösa har sprungit lite för fort. Så jag ska genom en till tunnel. Den handlar om, vilket jag också skriver om i den här boken. Att jag vaknar upp i en ambulans. Jag har fått ett epileptiskt anfall hemma i min säng. Slutet på semestern som var den sommaren. I det här epileptiska anfallet så har jag krossat en rygghota. Så jag får gå med rollator. Och då förstå, inte direkt men efter ett tag, att jag också har fått utmattningssyndrom. I det här skrivandet så ändrar det form. Och såklart så tror jag att det är ingen annan som förstår när jag skriver om min utmattning. Och mitt behov av bekräftelse och min skam. Och hejba beriva, men inte tänker jag att någon annan ska förstå. Det är så oerhört många som inte heller är snäll med sig själva. Och som inte heller drar gränser för sin egen skull och så vidare. Så det här har jag skrivit för min egen del. Men jag delar också för någon annans skull utan att veta vem den andra är. Jag läste precis igenom det avsnittet om din utmattning idag. Och också dikterna som kommer kopplade till det som du har valt ut i boken. Och det är ju nog de kanske som står där någonstans när jag kom in och hittade ditt konto på Instagram. För det är de där som jag känner igen allra bäst. Och de är ju så oerhört träffande. Och du har med så apropå det du pratade om i sansen och så där. Hittat precis de orden som behövs för att beskriva både ibland känslor av att vara i det här. Men också det här vad man behöver göra. Och när du blickar tillbaks på något vis när du ser hur tråkigt det blev. Signalerna som gick förbi ohörda. Jag kan verkligen ana att det måste vara ett stort antal människor som har lätt att se. Och bekräftelse i det. Jag tycker det är fint med poesi att det finns ett rum att tolka det. Det behöver vara för den som läser. Det är så fint att det inte finns rätt eller fel. Jag har varit otroligt bunden i mitt liv vid att hitta vad som är rätt. Men det är ju också väldigt snäva ramar om livet bara ska handla om rätt eller fel. I alla former. Precis. Och det där är ju väldigt häftigt. Det där att du går ut och gör någonting som låter som stund på livsnödvändigt. När du skriver och fångar och får tag på och förstår. Och kommer vidare och så där. Och sen så är det någon som tar emot det här och gör med det de behöver. Eller hur man ska säga. Ni kanske inte menar alls samma sak. Och det spelar ju ingen roll. När man möts i det stora, breda ämnet psykisk ohälsa. Spelar det kanske ingen roll om vi kommer från olika platser inom det spektrat. Men vi förstår varandra. Och det respekter med vilket arbete det är att leva och ta sig fram med psykisk ohälsa. Och eftersom jag själv har varit på en väldigt knölig resa med min psykisk ohälsa. Och tagit mig till en plats där jag idag mår bra. Jag vill prata och vara modig. Och säga nog högtast den personen som är där idag på en riktigt knölig plats. Som ska förstå att det kommer att ändras. Jag kan inte säga hur, jag kan inte säga när. Men det ändras. Och vi som människor förändras. I tiden. Ja, precis. Det var en av de sakerna som verkligen har tagit mig. Som jag berättade för dig precis innan här. Med den här meningen som du kommer tillbaka till tror jag på ett par ställen i boken. Som det ännu kommer inte alltid att vara oerhört rösterikt svårt att förstå när man är mitt i det. Ibland får jag tänka tillbaka på stunder. Man får lägga ut ett snör genom sitt liv. Man skickar tillbaka sig själv till en plats där jag aldrig trodde jag skulle ta mig ifrån. Och så får jag berätta för den tjejen jag var då. Att det kommer att ordna sig. Och det är som rätt verktyg för att göra det. Just det. Det har också en jättefin beskrivning av i boken. Om att åka tandemscykel med ditt yngre jag. Precis. Ja. Man får vara sitt egna stora syskon ibland. Men detta då, att vara sårbar. Det är ju bland det läskigaste som finns i vår kultur, tänker jag. Att vara skör, trasig, vilsen. Och du skriver väldigt fint om skam på flera ställen. Både skam över att vara krånglig. Att vara missbedömd. Att vara fel på olika sätt. Och att det tidigare har resulterat i att du har stängt in dig istället för att ta hjälp. Vill du berätta lite mer om det? Ja, skam är någonting som jag har levt väldigt mycket med. Och som jag idag förstår var helt i onödan. Ingen som behöver leva med skam. Om det är någon känsla som ofta klibbar sig fast på fel plats. Så är det skam. Att de ligger så nära varandra. Känslorna av ilska, sorg, skam. Glädje och andra känslor. De ligger så nära varandra. Och när man inte förstår det. För en skamkänsla börjar ofta när man är väldigt ung. Man inte har full kännedom och sin känslor. Såklart inte för att det är en del av att växa upp. Jag har också omgett mig med människor som inte har pratat känslor. Så då har inte jag vågat. Vilket också handlar om generationer. Föräldrar som är uppvuxna med föräldrar som inte pratar. Då lär sig inte de att prata. Någonstans så kom jag väl till platsen där jag själv. Jag har alltid varit en väldigt verbal person. Så ibland har de inte samma moder som jag. Men det är så fint. Min terapeut har många gånger hjälpt mig med den tanken. Vilken tur att jag är en sån som pratar så mycket att jag inte kan hejda mig. Jag har ju varit tyst. Men det har också resulterat i att jag fullkomligt exploderar och inkluderar. Jag behöver prata. Jag kan vara tyst ett tag men det kommer. Sen är det ju inte alla som har den ventilen. Då får man gå sönder på andra vis. Vi har olika sätt att uttrycka oss på. Man kanske går tyst och känner att jag inte har orden. Men om man börjar prata så kan man möta andra människor som kan möta upp den. Ja, precis. Där kanske vi närmar oss det här med just att ta hjälp. Jag var väldigt tagen av dina beskrivningar av att möta vård. Både i psykiatri och i terapi. Hur har det varit för dig att möta vården och gå i terapi? Det har varit livsavgörande. Jag förstår att det kanske inte är så många som vill prata om deras kontakt med psykiatrin. För att det fortfarande är stigmatiserat. Men det finns så många fina saker som händer. Det bubblar i mig att prata om hur mycket pengar som fattas inom vården. Hur många som inte får rätt hjälp. Men jag kan inte ställa dem bredvid varandra. Det är två olika saker. Det var det med boken att jag ville berätta om mina upplevelser. En alldeles vanlig kvinna som behövde skriva in sig akut på psykiatrin. När jag skrev in mig där så var det med en stor klocka på akuten. Jag visste inte att jag behövde hjälp med det. Det jag kunde formulera ut var att jag behövde sova. Jag hade inte sovit på så länge. Det var en sån akut situation. Men jag trodde kanske att jag skulle sova en natt eller få ett piller och åka hem. Men jag blev kvar i tre veckor. Under de veckorna fick jag berätta om så otroligt fina människor. Det blev så tydligt att det var alldeles vanliga människor som också var fina där. Som mådde dåligt på olika vis. Och även de som är lite tokiga. Som finns en anledning till att de inte var ute i samhället just den tiden. De hade också stora hjärtan. Jag tyckte om att jag var på en plats. Men jag tänkte också att den släppte ner mig här. Det var väl som att jag fick vara så lång tid som det behövde stå. Också i samband med rättegången som jag gick igenom. För att de personerna som hade mött dem ute i samhället, vissa av dem, hade jag kanske blivit rädd. Men där blev jag inte rädd. Och jag tyckte om att jag fick en varmare blick. Det är som att vi är tokiga på olika sätt. Och vanliga. Och mötet med personalen var väldigt viktigt. Jag nämnde ju att jag fick min ADHD-diagnos. Det var ju i min sista sjukskrivning som jag precis har tagit mig igenom. Då fick jag veta det. Men under alla våren visste jag inte att det var det som var ett stort hinder i mitt liv. Vår vårdapparat är också en djungel att hitta rätt. Och att rätt person ser, förstår och ställer rätt frågor. Om det finns en diagnos eller inte så handlar det om att vi behöver hjälp på på fattig. Vad är det som vi inte står rätt till? Vilket även om vi människor är komplexa också är ibland komplexa svar. Men det var så viktigt att jag fick hjälp av psykiatrin. Och få komma in i de där samtalen. Som jag absolut inte ville vara i, men behövde. Man vill ju oftast inte det. Nej, precis. Vi är inne på att det var flera olika stopp här på den här vägen. Först det här mer akuta läget när du behövde vara på plats i några veckor. Ta dig igenom den person som du hade då. Sen har det varit terapisamtal och nya diagnoser. Jag vet att du förberett dig själv, men det kanske har utkristalliserats. Det blev så tydligt för mig när jag berättade om en rygghota. Och inte då hade precis förstått att det var utmattning, utan jag var först fokuserad. Nu har rygghota gått sönder, då ska vi rulla den här rollatorn och det ska läka. Sen ska vi tillbaka till jobbet. Men då behövde jag gå på rehab. Rehab ligger på nedvåningen och på ovanvåningen ligger psykiatrin. Jag minns så tydligt att jag tänkte att det är inte där uppe i alla fall. Jag var stolt över att jag inte behövde gå dit. Några veckor senare, när jag hade slutat gå med rollatorn, så fick jag promenera upp de där trapporna. Det var tur, för det var där jag kunde få hjälp som gjorde att jag blev frisk. Epilepsin som gjorde att jag krossade en rygghota, det var som universums tvärnit. Jag behövde den där tvärniten, så det var så fruktansvärt envis att jag inte hade fatt mig de där samtalen igen. Precis, det behövdes grövre artilleri. Ja, det var otroligt att vi människor kan vara så fruktansvärt envisa och döma vi oss själva. Jag menar, det här motståndet som du beskriver, jag tror att det är så extremt vanligt. Det här jobbet som du har gjort och som man gör när man går i terapi, det handlar ju ofta, förutom att man ska ta reda på vad är det frågan om, på vilket sätt det gör ont för mig, och vad är det jag vill åt förhåll och vad är det jag vill förändra, vad är det jag motiverad gör för jobbiga förändringar. Vanliga ingredienser som jag också får för mig att kanske har varit aktuellt för dig är ju på något vis att ta reda på och hävda sina gränser, sina behov och sina vill. Hur har det varit att jobba med det? Det har varit en intressant upplevelse för när jag först kom in. Jag har ju gått i samtal på många olika sätt och vis, men den här gången blev det ju först. Man svängde om efter något samtal och sa, hur är det du? Vi behöver börja med att göra en ADHD-utredning. När man gör en sådan utredning så gräver man ju bakåt. Man tittar och vänder och vrider och svarar så mycket. När jag sen fick det där samtalet, och hon ringde och berättade vad teamet hade kommit fram till när de summerade ihop allt, så var jag inte själv förvånad. Jag hade själv hört och sett och förstått under utredningen. Det vore ju väldigt märkligt om jag inte hade det med tanke på att så mycket ställde överens. Men då hade jag lärt prata om allt som jag inte ville prata om. Och där hade hon ju skaffat sig en fantastisk liten bank med grejer som vi sen skulle prata vidare om i terapin. Just det. Och sen så förstod hon, som jag nämnde, att jag hade levt under otroförföljelse. Då fick jag också en PTSD-diagnos. Då fick jag gå i det som heter traumaterapi. Då fick jag gå tillbaka till ett minne under en session och spela in när jag återberättade händelsen. Lyssna på det hemma, inspelningen. Och när jag kom tillbaka nästa gång så skulle jag berätta det igen. Och det är så fantastiskt hur vår hjärna funkar. För att den plockar det ju fram i er. Och det är som att det blir en massa skit runt ett minne. Och att traumaterapin plockade fram det. Okej, nej. Det var det här som hände. Och det är sant att det är det som hände. Men det var min bearbetning som var viktig. Och sen så, som gräven på moset, så gjorde vi en KBT-terapi. Fy, jobbigt. Och så värt det. Jag är så glad att jag har fått gå igenom. Att jag har fått satt i mina egna beteende. Och det som du sa där innan också, att det har varit väldigt hjälpsamt att förstå dig själv genom den här diagnosen. Att det gör någonting också med hur du behandlar dig själv. Förstod jag dig rätt då? Jag har väl många gånger i mitt liv fått höra att jag är en snäll tjej eller kvinna eller människa. Men jag har inte varit snällare än mig själv. Så jag har fått lära mig. Jag blev inte dum mot någon annan på det här. Men jag blev väldigt mycket snällare än mig själv. Jag har blivit tillgänglig mot mig själv. Jag tror du sa ungefär att sätta ord på ditt för att livet blir mjukare. Ja, precis. Jag tycker det är roligt att vara jag idag. Och det önskar jag att alla ska få uppleva med sig själva. Och att de förstår, oavsett ålder, att det går att komma dit. Det finns olika sätt att komma dit. Det var väldigt fint sagt. Jag har fått höra mycket med boken. Frågan om varför det inte är svårt att lämna ut dig själv så mycket. Och jag tycker att det är så fint att jag inte har kostat mig något. När det jag berättar om känner jag inte skam över. Då kostar det inget. Och när andra människor möter upp mig och berättar vad det har betytt för dem. Då finns det bara vinst. Jag tror att det var precis som i terapin, som med min förläggare. Att det är de första samtalen som har låtsas bli de värsta. När man är rädd. Och vad ska det här bli? Och vad vill du att jag ska berätta? Men när kranen väl är öppen och hjärtat är öppet så är det värt att berätta. Och hur är det då att ha en sån påtaglig... Just i och med att du vet hur många som följer ditt konto. Så måste det ju rimligtvis åtminstone finnas någon beröringspunkt mellan mig och alla de här personerna. Att få ett sånt gensvar på det du delar med dig av. Hur upplever du det? Jag känner en otrolig värning för det. Och att det blir så tydligt att det inte är... På ett sätt är det ju en grupp människor. Men i hela samhället så har vi beröringspunkter med varandra. Men jag ser det också som att... Jag berättar ju för en person. Och när den berättar tillbaka så blir jag så glad. Jag tycker jag har hittat ett bra sätt att berätta på en nivå så att de som också berättar för mig inte förväntar sig att jag ska ha lösning på deras problem. Utan de berättare... Lite sammanfattat. Det här händer i mitt liv. Och jag tycker det är så skönt att det ska vara så. Och ofta berättar människor när de har gått igenom någonting på ett jobb eller sagt upp sig. Att de bara har varit tvungna för att må bra. Eller separerat. Att det är såna stora, livsavgörande saker som berättar. Det gör mig så stolt. Det är ju mitt eget mod som har gjort att jag får tillbaka det av dem. Ja, jag tror det är häftigt. Jag tror du skriver att mötas i det vi tycker är avigt i livet. Vi pratade om det här i boken. Jag var också huvudet på spiken. Ja, jag tänker att det är ju... Än så länge har ju ingen människa kontaktat mig och sagt att jag förstod ingenting. Och då har ju inte boken behövt komma i den vägen. Men de som har läst, bläddrat i eller så, de har mött mig där på hälften. Det är det som är avigt. Otroligt viktigt att inte vara ensam i det aviga. Och när du blickar tillbaka med den erfarenhet som du sitter med idag och ser den här vägen som leder fram till en hel del lidande. Vad ser du då? Kan du se hållplatser här när du ser efter? Kan jag fatta, här var det varningssignaler. Här hade jag behövt bromsa. Här skulle jag kunna ha valt annorlunda. Jag ser att det finns en gemensam nämnare vid alla hållplatserna. Det var att jag alltid sökte efter mitt värde i någon annan. Och att det var en sån röd tråd att jag sökte det hos lärare i skolan, hos kompisar, hos den jag var kär i, hos chefer, kolleger. Och att det hade alltid ihop med någon form av prestation. Om jag inte gör så är jag inget. Och att det satt väldigt mycket i mitt utseende. Att det var viktigt att vara söt och att det var viktigt att vara duktig. Och att det på olika sätt drev mig. Som att jag... Jag vet inte, jag vill få det att likna lite sång. Jag vet inte, man kan säga att man är ute och seglar. Eller att man är ute och rider. Eller att man sitter i... Ibland sitter man i baksätet på bilen istället för att sitta fram och köra. Så skumpar man med bak. Letande efter vad andra kan tycka. Och det är väl något... Jag vet inte hur än. Men jag vill hitta sätt att nå ut till den som behöver förstå att värdet inte ligger i andras ögon, utan du bär på dig själv. Jag vill hitta olika vägar och vara modig nog själv. Prata mer om det. Och varningsslaggor vajar längs vägen, men har du inte hört någonting om det så ser du dem inte. Vare sig det handlar om ohälsosam relation. Där någon är dum eller börjar styra och kontrollera dig som du inte förstår. Eller på manipulativa vis så är de så smarta att man inte ser vad som händer. Helt plötsligt är man bara där. Och samma sak är det med utmattning. För du gasar bara snabbare, sen blir du fartblind. Och att det är just nu någon som lever med någon som är dummare men att den försvarar dens beteende för att den har blivit sjuk i det. Eller en utmattad som försvarar varför den jobbar dygnet runt. För att det är ingen som förstår att det här kommer inte funka om inte just jag gör det här jobbet. Precis, och det är otroligt svårt att ta det halva klivet tillbaka och titta på en situation utifrån när man är mitt uppe i den. Framförallt när man blir förminskad och kontrollerad. Av en partner eller en arbetssituation om man kan likna det. Vad tror du hjälpte dig att få syn på vad du var med om? Ja, intressant. För det ena när det kom till utmattningen så såg jag ju inte. Jag vägrade ju ta in. Jag kan efteråt se tillbaka och minnas. Framförallt har jag ett minne där jag ska cykla ner för en backe och jag har glömt hur man cyklar. Jag reagerar med att det här går jag väl neråt. Otroligt lösningsintriktad. Men hade det hänt idag så hade jag tyckt att det var oerhört obehagligt och uttryckt det. Nu är det någonting som inte stämmer. Men jag var så van i att hitta lösningar. Jag tror att det där har inte dragit så tydliga gränser i mitt liv. Men den gången jag tydligast drog en gräns. Det var då jag gick till polisen och anmälde han. Som var väl elak mot mig. Då tog jag ett kniv åt rätt håll. Det är fascinerande vad som kan passera. Obemärkt. Jag har själv varit och letat efter affären. Och varit lite sur över att de hade gjort det så krångligt. Och flyttat på affären. Det är otroligt att vi är så... Det är också en enorm styrka. Att det är så starka människor som bränner ut sig. Att det kan gå så krångligt. Jag tycker att det är så många som kopplar ihop svaghet. Att man är svag som hemma sjukskriven. Och så är det just vår absoluta styrka som har skrivit oss just dit. Men när människor kommer och ska komma i samtal med dig. Vet de ofta vad de ska komma och samtala om? Eller är de tydliga? Eller kan de komma och vara lite lugga? Absolut. Det kan nog vara en ganska stor blandning. En del levererar en perfekt beskrivning. All information som jag behöver. För att kunna sortera tillsammans. Och då har säkert en del av dem gått i samtal innan. Så de vet lite grann vad man behöver gå igenom när man kartlägger. Eller man ska göra en bedömning tillsammans. Vad som felas och vad man behöver. Men absolut att man kan vara väldigt hamlande. Och det brukar jag försöka smyga in lite här och där. Verkligen att understryka att det går alldeles utmärkt. Det är ingen som begär att du ska veta. Här har jag mina fyra symtom och de graderar jag så här. Och det här är min målbild och dit vill jag gå med följande steg. Det är en helt orimlig begäran att ha på sig själv. Men den duktiga vill ju vara där. Den duktiga människan vill ju komma och leverera. Nu har jag gjort det här. Nu är jag klar. Det är så mänskligt och så lätt att förstå. Men verkligen tillåt dig. Känner du dig så där vilsen och osäker? Det är något vakt och obestämt som skaver. Man mår inte bra. Då kanske det kan vara så att man får ta den platsen här i världen. Och fråga om hjälp. Och när du nu befinner dig på den här plätten där du är just nu. Vad är du noga med? Vad ser du till att göra för dig själv och med dig själv för att behandla dig väl? Hur beter du dig och agerar på ett sätt som blir hållbart i livet? Det första jag tänker på det är att jag har övat på och är väldigt noga med att tacka nej. För då tackar jag varenda gång ja till mig själv. Jag ser och förstår idag att jag har behov av att vara själv. Liksom vara i mitt eget sällskap. Förut passade jag på mycket. Jag passade på att träffa en kompis. Passade på att slämma in i kalendern. Det gör jag inte längre. Då låter jag hellre få gå veckor och månader innan man hörs eller ses. Är man goda vänner så finns man kvar. Det har varit en viktig övning. Att inte allt kan rymma samtidigt. Allt har liksom sin tid. Det är jag noga med. Jag är noga med att inte dricka koffein. Sen jag slutade med det så har jag en lugnare hjärna. Det är en väldigt konkret sak. Det är mycket här i livet som jag ser att det här skulle vara bättre av om jag gjorde eller inte gjorde. Men det finns inte att hålla det. Men det ser jag som att jag är ute på den resan och tar reda på. Vad mår jag bäst av? Just nu står jag som en balansbräda mellan att säga ja till det jag vill- och att säga nej till det jag inte orkar, vill eller behöver. Fråga mig själv. Vill jag det här? Har jag lust? Svaren finns så tydligt i min kropp. Hjärnan kan vara som ett nöjesfält. Särskilt när det kommer till att säga att jag vill men jag törs inte. Då kan hjärnan rädda upp så mycket anledningar som man inte ska. Till exempel att åka till Sandviken och sitta och prata med någon annan. Men jag vill och då lyckas jag ta mig dit. Det är ofta lite klurigt att sortera i både gaspedalerna och bromspedalerna. Vilken av dem är det som hjälper mig i just det här valet? Jag tycker om att tänka så här. Är det meningen så kommer det här tillbaka. Att allt inte är en sista chans nu eller aldrig. Är det meningen så blir det. Det tycker jag är viktigt. Det blev så tydligt med mitt bokkontrakt. Jag fick förfrågan tidigare om att göra en bok. Jag blev så oerhört glad och förvånad och allt vad det innebär. Men jag kände att inte nu. Det går inte. Det var en så stor process. Känslan var ju att jag sa nej till en dröm. Sen var jag glad att jag sa nej. Sen kontaktade Sina Wolter mig. Som i sin tur hade kontaktat min förläggare. Som sen gjorde att boken blev precis som jag önskade och drömde om. Men det började med ett nej. Det var ett riktigt bra råd. Att det inte betraktades som sista chansen. Det kan verkligen hjälpa en om man ser att man behöver säga nej till något man gärna vill just nu. Det där började bli relationer med andra människor. Ska jag göra slut eller inte? Ibland kanske det är så. Men är det menat att det ska vara ny så blir det så. Ibland behöver man säga nej och ta sig till dit man vill. Det kan vara många olika teman som kommer upp när jag ställer frågor. Det var därför det kom upp i mitt huvud. Ska jag av eller på? Ja eller nej? Eller så är det stopp just här. Vad vill universum att jag ska våga stänga dörrar? Det är nästan en revolutionär handling i taget. Jag stängde aldrig några dörrar. Jag kunde tidigare få för mig att jag måste kontakta människor som jag inte har pratat med i flera år. För att jag inte hade stängt en dörr. Den är emotionella för att den kanske blir luddig. Men känna att man får vara färdig och stänga. Och så kan man som goda minnen vara där innanför den stängda. Och så går man vidare i livet. Det övar jag och har övat mycket på. Det är en bra grej. Vill du läsa en dikt för mig? Ja. Det du bär på, de tyngre du vet. Lägg ner det mellan dig och någon som får lyssna. Lägg ut allt på rad med dina formuleringar. Bilda ett pärlband av din historia varvat med tystnad, tårar, funktionsskyddetecken. Låt någon lyssna på det du försöker få ordning på. Det tyckte jag om. Var det något särskilt som gjorde att du valde just den dikten? Ja, för att det är där det börjar. Det börjar med att läppa, prata och berätta. Det lilla och det stora, det är där det börjar. För att det också där ryms alla känslor. Allt i det där samtalet, vad det än är. Om det är med en nära vän eller någon professionell som lyssnar. Ur en så är det inte bara gråt i de där samtalen. Det är också skratt. Det är också svordomar. Allt ryms. Det är bra att påminna om just då man bävar väldigt mycket för att våga börja läppa på mangetten. Jag har ju en återkommande fråga till mina gäster. De kan tänka sig att dela med sig av ett misstag de har gjort och de tar med sig från det. Nu tänker jag att du har bjudit på din sårbarhet både i vårat samtal nu och i alla dina texter. Extra allt verkligen. Jag tänker att jag kanske vill omformulera mig lite grann när jag träffar dig och snarare fundera. Hur ser du på dina egna misstag? Och varför eller på vilket sätt har de varit viktiga för dig? Att jag förstår idag att jag har varit så hård mot mig själv. Och att jag har idag tagit tillvara på det som har hänt. Det är en del av att skriva och berätta. Att ta tillvara på funderna. Det är en bra fråga för det är det som vi behöver prata mer om. Vi pratar för mycket om vad vi har gjort som har varit så vi har lyckats med. Vi gillar det mycket. Det som också blir då på sociala medier och tv är att det har gått bra. Det är så sällan man pratar om det i skogen. Verkligen. Jag är stolt över idag. Över de sakerna som jag har känt skam över. Som jag har ångrat. Så många av dem som jag känner mig stolt över. Att jag tog mig förbi och igenom. Och mitt sätt att hantera när det blev en sån fysisk broms. In i sjukstyrningen. Att jag bokstavligen lärde mig att gå med rullatorn. Då är jag stolt över hur jag hanterade det. Och att det också rymdes mycket gratt bland all gråt. Det tar jag med mig. Jag vet inte om jag svarade på din fråga. Jo men det tycker jag verkligen. Mycket bra. Innehållsrikt form. På tal om många ord. Det här med kreativitet. Det är vi rörande överens om. Att det är en enorm kraft. För vårt välmående. Det skulle vara roligt att snäva in lite extra på kreativitet i aspekten musik. Det är något som jag tar upp varje gång. Det ligger så nära. Hur vi tar hand om känslor och oss själva. Det finns en otrolig nära koppling. Vad betyder musik för dig? Mycket. Jag har alltid lyssnat mycket på musik. Väldigt tydligt. När jag hittar en låt som jag tycker om. Då lyssnar jag på den. Oerhört många gånger på rad. Att äta upp musiken. Musik är som en form av ventil. Det tycker jag är skönt att det finns olika genrer. Jag har lyssnat väldigt mycket på visor. Song och songwriter. Jag tycker om att jag kan lyssna på en låt jättemånga gånger. Men vad handlar den om? Det är inte alltid att jag vet det. Utan vad jag upplever i musiken. Har det funnits med dig i ditt dåliga mående? I något avseende? Jättemycket. Jag tyckte det var så fint. Jag var på en koncert med Lisa Ekdahl. En vintage tour som hon hade. Det var så häftigt. Jag kände att det var så många olika åldrar. Som var på den här koncerten inuti mig. Jag kunde låtarna. Jag kunde också koppla till de olika tonårsrummen. Jag minns var jag var. Hur cd-skivan såg ut. Hur jag nötte ut vissa låtar. Det tyckte jag om. Även om jag förändras massor. Så finns musiken där med samma budskap. Och Lisa gick det härligt då. Det finns de låtarna och artiklarna som följer med. Ja, precis. När du berättar det här så tänker jag direkt på ett par år sedan. Jag var på Bob Bund. Riktiga favoriter. Jag gick på gymnasiet ungefär. Jag har ju sett dem flera gånger. Men det var väldigt länge sedan. Just vad du säger. Att man är alla åldrarna mitt i sitt nästan 47-åriga jag. Det är jättehäftigt. Det är också en tidsmaskin på något sätt. Det hjälper en superpåtagligt. Vi vet på ett sätt att vi är alla våra åldrar. Det är såklart. Annars skulle vi ju vara ett föda. Men det är ett otroligt konkret sätt att få tag på det. När man upplever något som har följts med länge. Vad har du valt för låt då? Du har ju fått med dig en liten uppgift. Att välja något som antingen stämmer med dig. Eller med samtalsämnet. Eller vad det nu kan vara. Vad har du valt? Det var ett lätt val. Jag har valt Monica Max låt. Stark och sårbar. Jag behöver knappt förklara. Men gör gärna det. Jag tycker att det är en otroligt stärkande låt. Som påminner oss om att vi är båda två. Alltihop på samma gång. Och att jag är sjör och oslagbar. Jag tycker så mycket om den. Den vill jag spela. Det var ett underbart val. Jag har aldrig hört den tror jag. Så det ska bli jättekul att bekanta mig med den. Vad roligt. Toppen. Jag har också valt en låt. Det är en riktig favorit. Som suger så tag i förg i mig. Men också möjligheten, hoppet och tron på att det går att läka. Som jag verkligen har berört mig. Det är Girl Laying Down med Anna Ternheim. Den var länge sedan jag lyssnade på den. Anna Ternheim är fantastisk. Apropå att det man skickar ut i världen möter en mottagare. Man gör sin egen grej. Men för mig handlar den här väldigt påtagligt om att glömma bort sina egna behov. Att köra över sig själv. Hur man skrumpnar i själen. Men också att möjligheten finns att vända den här vänliga blicken mot sig själv. Och vända på speken igen. Som du har gett en så rik beskrivning av. Det du gör. Är det någonting som du känner att det här skulle jag vilja sammanfatta. Eller det här vill jag ha sagt. Nej, vänta då. Det är så gött när det är tio kanaler samtidigt i huvudet. Låt oss våga. Det vill jag avsluta med. Det var så det var när du fångade in mig i Sandviken. Och jag sa ja. Och blev förvånad över mitt eget ja. För att jag kände ja. Och sen var det bara att våga. Och det var jättefint att ha samtalat med dig. Ja, jag kan säga tillbaka kaka genast. För det var ju tillräckligt för mig kan jag ju lugnt säga. När jag happade dig. Så jag vågade också. Och är väldigt glad att jag hamnade här. Tusen tack Pia. För att du kom hit och berättade om din historia och dina erfarenheter. Tack. Undertextning.nu