Nyårsbetraktelse avsnitt 11

The speaker reflects on how quickly time passes and the pressure to maximize opportunities and achieve success in a culture that constantly compares and judges. They emphasize the importance of vulnerability, making mistakes, and being open to feedback. They discuss the need to soften our culture and focus on our values and goals rather than how we appear to others. The speaker expresses gratitude for starting the podcast and the connections it has allowed them to make. They suggest summarizing the year with gratitude and setting goals based on personal values. They mention the concept of self-compassion and suggest using it as a guide for New Year's resolutions. They end by thanking listeners and announcing the upcoming season premiere. Musik. Välkommen till Pratamera-podden. Jag heter Anna Kinander och är psykolog på den digitala mottagningen Pratamera. Herre minje, nu har det gått ett år till. Hur gick det till? Jag kan minnas när jag tyckte att tiden började gå fort. Det var mot slutet av gymnasiet ungefär. Little did I know hur det skulle komma att snurra allt snabbare. Och jag misstänker att värre ska det bli. Vad gör det med oss, den här upplevelsen av att tiden går för fort? Och att samtidigt leva i ett hörn av världen och i en tid då väldigt lite är omöjligt? Där möjligheterna tycks oändliga. Där hela vår kultur och samhällets värderingar går ut på att maximera, konsumera, uppleva och förverkliga oss. Där andra sidan av myntet ju ofelbart blir det bedövande ensamma ansvaret att man därigenom kan gå miste om, misslyckas och välja fel. De som har lyssnat på tidigare avsnitt vet vid det här laget att just detta, att våga vara mer öppen med sårbarhet och rädslor, att våga göra misstag för att få chansen att utvecklas, är pudens kärna för den här podden. Det är något som jag känner ett skriande behov av i vårt samhälle och som jag väldigt gärna vill bidra, aldrig så lite, till. Därför blev jag glad av att lyssna på Dr. Steven C. Hayes, psykolog och centralfigur inom akt- och processbaserad terapi, som fick mig att känna att jag är inne på rätt spår. Han beskriver hur vår kultur, i likhet med våra hjärnor och självkritiska tankar, tillgängliggör en ständig ström av jämförelse, dömande och smärta. Inte minst med hjälp av våra fantastiska, men också något jävelutiska och ständigt tillhanda smarta telefoner. Här kan vi när som helst på dygnet exponera oss för ouppnåeliga ideal och framgångar, få elaka och kritiska omdömen när vi vill dela något för oss viktigt och nås av världens bottenlösa fasor. Dr. Hayes utbrister, vi måste hjälpas åt att soften our culture. För att illustrera vad han menar ber han lyssnaren att ställa sig på ett ben. Okej, det var ju inte så svårt. Ställ dig nu på ett ben medan du blundar. Då är risken ganska stor att du ramlar, eller i alla fall vinglar till. Han menar att vi behöver feedback även för de enklaste uppgifter, och att spegla sig i en annan människas vänliga ögon kan vara den allra viktigaste sorten. För när vi är upptagna med hur vi framstår, hur vi ser ut, formulerar oss, beter oss, blir vi självmedvetna och drar oss lätt undan från social kontakt och saker som är viktiga för oss. När vi riktar vår uppmärksamhet mot våra mål och värderingar istället, vad vi vill och åt förhåll, då är det lättare att våga närma oss andra och ta steg mot det vi bryr oss om. Då blir drivet, inspirationen, kreativiteten, intresset starkare och övertumfar rädslan att göra fel eller att andra ska tycka att vi är inkompetenta, okunniga eller bara fåniga i största allmänhet. Då inspirerar vi dessutom varann, och det är odekligen hjälpsamt med vänligt inställda medmänniskor som hejar på när vi vågar och tar emot oss när vi faller. Så här års brukar många av oss summera året som gått och skapa mål för det kommande. Summering på övergripande världslägesnivå kan ju kännas en smula deppigt, minst sagt. Ibland känns det som att katastroferna och galenskaperna bara avlöser varann och det är lätt att bli något apokalyptisk till sinnes. Nu hade det suttit fint med en Hans Rosling som förklarar att jag har rätt och du har fel och på ett pedagogiskt sätt radar upp äpplen och visar hur saker och ting sammantaget faktiskt blir bättre på många plan. Det fattas mig honom. Men när jag summerar året på ett mer personligt plan så är det självklara ordet som kommer till mig, tacksamhet. Jag känner så stor tacksamhet för många omständigheter i livet och även gentemot mig själv att jag hade modet att förverkliga en dröm och äntligen starta den här podden. Det har gett mig oanad mängd ökad energi, kreativitet och inspiration. Jag känner också djup tacksamhet för de fina möten som det har möjliggjort. Något jag särskilt tar med mig från mina modiga gäster är att flera har vågat ta fasta på att har det hänt mig så har det troligtvis hänt andra. Att man har gått emot känslor som skam eller förminskande tankar om den egna upplevelsen och utforskat vad det kan innebära på ett mer allmänmänskligt plan i sina respektiva yrken. Otroligt inspirerande. Jag känner tacksamhet för Anna som lärde mig allt om podderi och så generöst delar med sig av sin kunskap och erfarenheter om ätstörningar och hjälper till att klä av de vansinniga normer och värderingar vi alla har att förhålla oss till. Tacksamhet för att få återse gamla bekantskaper. För Samuel som på sitt oförliknande sätt förklarar vad framgång och misslyckande egentligen handlar om. Och för Alexander som med värme och kunskap ger förståelse för tokigheterna vi gör när något känns för svårt och hur man kan göra annorlunda. För Maria som med fakta på hand hjälper oss att förstå och nyansera bilden av oss själva och våra relationer ur ett genusperspektiv. Tacksamhet för nya bekantskaper. Som Katarina som delar sitt glödande engagemang för unga sexuella hälsa. Och för Gisela som så träffsäkert ringar in och därmed avväpnar ångest och dumheter med humorns hjälp. Och för Mattias som visionerar och missionerar om ett bättre fungerande vård för alla som behöver den. Och såklart tacksamhet för att få lyssna på mina kloka kollegor, Pål och Mattias, som ger tips om hur vi kan börja göra förändring. Vad är du tacksam för? Vad har året inneburit för dig? Och vilka steg har du tagit som gör att du känner dig glad och modig? När vi nu är i färd med att summera så infinner sig ofta även tankar och ambitioner för det kommande året och impulsen att avge nyårslöften av olika slag brukar vara stark. Nu är tiden när vi som aldrig förut ska bli nya människor, smartare, smalare, mer lyckad. Får jag vara så fräck och föreslå en annan strategi? Vill du prova att summera året med tacksamhet och sätta siktet på nästa utifrån lite mjuka värderingar? Dina egna värderingar? I min bransch pratar man ibland om självmedkänsla eller self-compassion. Med det menas ungefär att bemöta sig själv och andra med värme och vänlighet samt modet att göra det som behövs, även när det är svårt. Hur skulle dina nyårslöften låta om det fick guida dig? Jag fick en liten tänkvärdighet i mitt flöde för en tid sedan. Det är ju inte bara av ondor det där flödet såklart. Och jag undrar om de här raderna kanske kan vara till inspiration. Och avslutningsvis, idag får jag själv stå för musikönskemålen och tänker att jag slutar som jag började. Med lika delar hälsofrämjande metal och eftertänksamhet. Idag vill jag lyssna på For Whom the Bell Tolls med Metallica. Det är lite försmak av Ringplocka Ring tänker jag. Och den finaste versionen jag vet av Old Lang Syne. Om du också vill lyssna så klickar du på länkarna i textbeskrivningen. Nu är det dags att tacka för den första säsongen och prata mer av podden. Jädrant var det blev åka av. Jag läste någonstans att de flesta poddar blir max 10 avsnitt. Så extra kul att idag spela in det elfte. Vi kommer tillbaka med nya avsnitt nästa år. Och jag kan redan nu avslöja att säsongspremiären vill du inte missa. Varmt välkommen till ett oerhört viktigt samtal i ordets rätta bemärkelse. Gott nytt år!