Nadja Poddavsnitt

Nadja from Dalarna shares her experience of giving birth to her first child in a hospital during the pandemic. She had initially planned to have a friend present as a doula, but due to restrictions, her friend was not allowed. Nadja considered a home birth but didn't explore it further due to the cost of a home midwife. She felt pressured by the medical staff during her first birth and was induced after going past her due date. The process was long and exhausting, and she felt unsupported when the midwife changed during labor. She also felt uncomfortable with the medical interventions used during the birth. Despite these challenges, Nadja eventually gave birth to her baby and felt relieved and grateful. However, she later realized that her birth experience had left her with some trauma and feelings of being deprived of control. She encourages others to pay attention to their feelings and advocate for their birth preferences. Så, hej och välkommen Nadja från Dalarna. Tack. Tack så mycket för att du ville vara med idag och berätta om din frivill. Tack för att jag får vara med. Du får förstås välja vilken del du vill börja med. Du kanske vill börja med att berätta vem du är. Jag heter Nadja. Jag vet inte vad jag ska berätta mer än så. Jag har två barn nu. De bor i Dalarna. Med min sambo, min familj. Jag vet inte vad jag ska säga mer. Du ska berätta om din frivill. Men jag tycker ändå att det är viktigt att ta med din första födsel. Som hände på ett annat ställe. Ja, verkligen. Ska jag börja berätta om den? Du får ta det i vilken ordning du vill. Den var lite annorlunda då. Då var jag gravid och gick på mödravårdcentralen. Vilket jag inte gjorde med den här graviditeten. Alls? Nej. En gång gick jag dit mot slutet för att få ett moderskapsintyg. Men med första gick jag på alla möten eller kontroller. Så det var väldigt annorlunda. Då födde jag på sjukhus. Det var precis i början av pandemin. Jag hade planerat att föda på sjukhus med min vän som var med på den här födseln. Som skulle vara som en dola och ett stöd. Hon fick inte vara med då. Det var bara några veckor innan jag fick reda på det. Innan det var beräknat att jag skulle föda. Det var en lite upprörande minska inför det. Då gick jag nästan i tankarna om att jag skulle föda hemma själv. Jag hade tankar om att föda hemma även med den här graviditeten. Men jag satte mig inte in så himla mycket. Jag tror att jag sökte lite information och uppfattade att det kostar jättemycket pengar att ha en hembarnmorska. Vilket jag då var väldigt inställd på att man kanske ska ha. Jag minns att jag gick precis dagarna innan jag födde. Jag kände att jag föder hemma. Sen tror jag att jag kände att jag behövde ha den där upplevelsen. Jag tror inte att jag litade riktigt på mig själv och hade satt mig in tillräckligt. Jag tycker att jag känner mig 100% trygg i det. Kände du till Freebirth då? Nej, men jag var väldigt bekant med hemförlossningar och intresserad av att kolla på mycket hemfödselvideos. Hur ser det ut i Dalarna om man vill ha en hembarnmorska? Finns det någon? Ja, det finns någon. Men det kostar väldigt mycket pengar. Det är väl ingen garanti att det klaffar. Fast det kanske inte är oavsett, tänker jag. Jag har inte utforskat det speciellt mycket. Jag var med på min väns förlossning. Hon hade en hembarnmorska. Det här är mellan mina födselar också. Jag minns att det var en upprörande, lite stressig tid precis innan det här. Alltså människor runt om. Det var min första födsel och mitt första barn. Utifrån förlossningsvården och hur man ser på det här med graviditet var det väldigt påtryckande runt omkring. Att man inte ska gå över tiden och hela den grejen. Och jag gjorde ju det. Det tyckte jag var väldigt jobbigt att folk ville veta hur det gick. Om man har känt av någonting. Om man behöver säga till att det inte är bra att gå över för mycket. Det hjälpte inte mig att slappna av och låta processen starta igång. Men sen gjorde den ju det till slut. Och det gjorde den. Grejen var att jag hade varit in på extra kontroller. Där jag bor så har de börjat med att de sätter igång efter en vecka. Nu har det varit jättehoppigt här med berättelser. Men de hade börjat med att man ska sätta sig igång vid att man har gått över en vecka. Och det ville inte jag. När jag hade gått över en vecka så tackade jag nej till det. Och då ville de göra såna här extra kontroller. Och det var också inte en härlig upplevelse. För då i och med pandemin så fick bara jag gå in. Alltså min sambo fick inte följa med. Och då kände jag väldigt mycket att de som jobbade, läkaren och barnmorskan som undersökte mig. De pratade över huvudet på mig och bestämde utan att fråga vad jag ville. Jag kände att de bestämde hur jag skulle sättas igång. Så jag kände mig väldigt utlämnad där och ensam. Och fick då säga att det blir inget av med det här. Jag kommer åka hem nu. Även om jag födde på sjukhus och gjorde alla de här kollorna på MBC och så där. Så gjorde jag under tiden väldigt mycket. Jag läste mycket om hur förlossningar går till. Vad de har för... Vad de följer för... Vad säger man? Hur... Vårdrutiner eller vad man ska säga. Ja, rutiner. Jag blev väldigt medveten om det och skrev ett förlossningsbrev om hur jag vill att det ska vara. Jag vill inte alls ha någon medicinsk smättlindring eller sätta sig igång på något. Jag vill att det ska få vara en sån naturlig process som möjligt på sjukhus. Så jag tyckte det var väldigt jobbigt att vara där. När de pratade om igångsättning och jag kände inte mig alls bekväm med det. Och fick lov att stå på mig för att folk runt omkring också vill tycka saker ibland. Men samma dag som jag hade varit på den extra kollen så började jag få verkar och så. Så då fick jag komma in väldigt omgående just för att jag hade gått övertiden. Och då var det en väldigt lång process av att jag fick vandra mellan patienthotellet och förlossningsavdelningen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Så jag fick stanna kvar där med tanke på att jag hade gått övertiden. Men enligt dem så tyckte de inte alls att jag var i aktiv förlossning. Fast varenda gång jag lämnade avdelningen och kom tillbaka till hotellet så hade jag oavbruten. För då var det helt regelbundet. Men så fort jag gick tillbaka till avdelningen för att kolla det så avtog min process. I varje förflyttning så blev det en paus och sen startade det om igen. Här känner jag mig inte säker. Alltså, verkligen så. Det var väldigt utmattande och det tog väldigt lång tid. Och till slut kände jag att det kommer aldrig bli någon bebis av det här. Jag kommer ju få hålla på så här nu. Processen höll ju på. Det hände ju grejer även om jag blev... Jag menar att de fick mig nästan tro att ingenting hände. Så gjorde vi ju det. Och till slut fick jag ett rum där. En bra barnmorska också skulle jag säga. Vi hade en väldigt härlig natt där. Hon kom och gick och var väldigt fin. Det var väldigt lugnt och så. Men sen mot slutet så bytte de barnmorska. Precis innan. Jag var väldigt slut också. Det hade hållit på väldigt, väldigt, väldigt länge. Och jag hade ju som inte ätit på jättelänge. Och sen blev det barnmorskebyte mitt i. Jag ska till och kryssa och det ska födas ett barn här. Och då byter de barnmorska. Och jag vet att jag blev jättestressad då. Just för att jag har just det här med mitt förlossningsbe. Att jag har skrivit hur jag önskar att ha det och att jag inte vill. Jag var väldigt, väldigt mån om att det som står i det här blevet ska respekteras. Och nu hade jag byggt den här lilla tryggheten med den här barnmorskan som jag tyckte var väldigt respektfull och fin. Så jag blev väldigt stressad då när hon skulle lämna mig. Och någon annan skulle komma. Och jag har hört skräckhistorier om att man har skrivit ett förlossningsbrev. Och sen skiter vissa i det, vad som står i det. Jag var väldigt... Den nästa barnmorskan måste läsa mitt brev. Har hon läst mitt brev? Det var väldigt fokus på det. Och så kom nästa. Hon försäkrade mig om att hon hade läst mitt brev. Och det kändes okej. Men det blev en helt annan stämning i rummet. Och ja, i allting. Det var verkligen som att man bara... Att dagen, natt, blev till dag. Och det ändrade väldigt mycket i det där. Och sen var jag helt, helt slut. Och både jag och min sambo somnade mellan mina verkar. Och jag tror att jag kände mig... Jag vet inte, jag var så himla slut, minns jag. Så när jag väl... Jag tror inte att jag riktigt hittade den här... Jag vet inte hur jag ska förklara. Men den här kraften i att jag känner hur jag ska föda. Alltså, jag var lite bortkopplad då. Och jag minns att barnmorskorna började bli lite oroliga. Och viskade lite och höll på. Men jag kunde inte riktigt ta in det helt. Jag minns det, men jag kunde inte riktigt ta in det. Jag fokuserade på att ta mig igenom. Och hålla mig vaken och göra mitt jobb. Men det var väldigt mycket. Jag vill inte ha skalpelektråd på min bebis. Och jag vill inte ha sån här infart. Och jag vill inte ha den här pucken på magen. Vad heter det för nånting? Ja, precis. Den vill inte jag ha hela tiden. Och då kom de lite då och frågade om de får använda sig av det igen. Och kolla av. Och då fick jag säga att det gick bra eller att jag inte ville. Och de höll på och gruckade med den där. Och hittade inte. Och så var de oroliga. Och då kände jag... Ja, det kändes inget bra. Men jag kunde inte fokusera på det. Men sen satte de skalpelektråd på honom. Och det kändes inget bra alls när de gjorde det. Men jag var väldigt slut. Och visste inte vad jag skulle göra i det läget heller. Och sen... Ja, men till slut kom han. Men då... Det här är ju ett litet trauma som jag har från den här födseln. Att jag inte fick föda ut honom själv. Utan min barnmorska stoppade in fingrarna lite och pressade ut hans huvud. Utan att fråga mig och utan att informera om att det kommer ske. Men sen var jag bara så himla... Just i den stunden efteråt var jag bara så glad att det var över. Och att han var hos mig. Och att jag klarade det. Och det har jag verkligen haft med mig efter det. Att det har kommit upp. Och jag kände att det där kändes verkligen inte okej. Så jag hade väl en ganska... Det var fina stunder med första födseln. Men mycket som inte kändes bra alls. Ja, men jag känner igen det. Och det behöver inte vara något jättegrej. Men det är liksom små saker som börjar liksom... Det var någonting där och det kändes inte riktigt okej. Nej. Och sen när man ska berätta... Man har ju det här mötet med barnmorskan efteråt. Och de frågar, hur gick det? Man är så inne i en kort tid därefter. Så man, jo men det var helt fantastiskt. Så började det komma successivt efteråt. Väldigt bra. Jag vet att jag bara tackade henne så mycket för att hon var där. Och sen var jag på det där mötet och gav jättehögt betyg. Ganska bra betyg. Och sen har det där landat. Jag har känt, fy, det där var inte alls okej eller bra. Eller kul. Jag kände mig lite berövad på... Jo men liksom hela... Jag vet inte. Det är ju liksom väldigt speciellt att föda barn. Och att man själv är den som gör det. Och jag kände att hon tog det liksom ifrån mig. Jag hade tagit mig så himla långt och hållit på så himla himla länge. Och sen så kom hon precis när jag var vid mållinjen. Hon liksom tog det ifrån mig. Men så var det med den historien. Hur var på spartumtiden med ditt första barn? Ja, den hade jag liksom inte särberett mig på. Ja men alltså det är ju... Jag sprack ju där också lite just säkert för att hon gjorde sådär. Så jag hade ju otroligt ont. Och jag var inte alls insatt i att man ska få ta det lugnt och läka. Och liksom vila nu och få stöd och hjälp i det. Utan det var liksom bara hem och typ bara själv. Och ut och gå med två hundar som var sitt håll. Och de har den här välsen på sig. Så jag tror att läkningen... Alltså det gick ju bra men det tog nog längre tid än vad jag hade behövt göra. Och jag hade nog mycket ondare än vad jag hade behövt ha. Så det var nog lite stökigt. Inte alls så som jag nu vet att man kan ha det eller så som jag vill ha det. Det tycker jag att man borde ha det. Alla kvinnor. Och när du sprack fick du läka på naturligt sätt? Nej det gjorde jag inte. Så var det lite den här omgången också. Alltså inte att jag har spruckit eller så. Men att jag har nog fokuserat mycket på själva födseln. Och allt kring det att jag nästan glömmer... Eller inte glömmer men att jag fokuserat hamnar liksom inte på vad som händer sen. Vissa delar blir lite... Ja... Ja... Du har bara två barn också. Ja precis. Nej men jag var inte alls... Jag hade nog inte kollat upp vad som händer om man spricker. Tänkte att jag kan spricka och så där. Och så gjorde jag det och då var jag bara uppe i min bebis och kände liksom... Jaja men gör vad du behöver göra nu då. Och sen släppte jag gå härifrån sen. Hon gav mig inte riktigt några alternativ heller. Det sker väl också säkert på rutin bara att man syr om man spricker tänker jag. Ja det är alltid en fråga. Vill du? Nej. Jag gör det här nu. Ja. Du har sprickit, jag behöver syr. Ja. Så ja. Precis. Nej jag vet inte riktigt om jag uppfattade det som att det var en sån särskild postpartum tid med min första. Utan det var liksom... Bara slängas in i vardagen med bebis lite så. Ja. Och sen kan jag väl vandra vidare då i hur jag hamnade här då med mitt andra barn. Jag har ju varit väldigt intresserad av födslar och graviditet. Väldigt väldigt. Och speciellt hela det med en nära vän och hon som skulle ha varit med och hon som sen var med. Så det är ju ett ämne som hela tiden har varit aktuellt och som jag har intresserat mig i liksom. Och läst och lyssnat på på poddar och sådär. Och sen var jag, eller hon var ju gravid emellan då då. Så då var jag med på hennes förlossning. Sjukhus? Nej hon var hemma då. Men med barnborska. Och det var hennes, hon hade fyra barn? Ja det var hennes fjärde förlossning. Ja. Precis. Och det var ju väldigt speciellt och väldigt fint att få vara med på den. Ja men det var ju bra liksom att jag fick, ja det var jättebra. Och innan så hade jag väl redan känt också, eller efter den här födseln som jag hade med mitt första barn. Så kände jag ju väldigt starkt direkt, ganska direkt att det här, jag kommer ju att föda hemma nästa gång. Det kommer att vara hemma. Och sen var jag med på hennes förlossning och kände det ännu starkare och vart ju som gravid ungefär sekunden hon födde. Ja men jag vart ju gravid väldigt precis kring hennes födsel där. Och då började jag ju ännu mer att liksom gröta ner mig i hur jag skulle vilja ha det när jag föder nästa gång. Och då hittade jag väl Freebirth, där någon gång i början liksom. Så då lyssnade jag jättemycket på Freebirth Societies podcast och tog del av alla olika slags historier om deras freebirth. Och så gick jag med i någon grupp på Facebook där folk skriver, alltså kvinnor delar med sig av sina historier och kunskap och allt sånt. Och då bestämde jag mig väl samtidigt också att så länge det känns bra och jag känner mig trygg och lugn och mår bra, så ser jag ingen anledning till att gå till mödravårdcentralen för att gå på kontroller heller, utan lita på min intuition där. Och vad eller berättade du för omgivningen om dina planer? Ja, inte alla sådär hur som helst, men ja det gjorde jag. Och din partner var liksom med på det? Ja han var hundra procent trygg och stöttande i det. Tyckte att det kändes jättebra att lita på mig och så. Och jag skulle säga att de flesta i min omgivning har varit väldigt respektfulla och stöttande på ett sätt då, eftersom de har inte lagt sig i utan mer ställt ifrågasättande frågor eller visat sin oro i det, att det inte känns så tryggt för dem. Men de har respekterat mig, skulle jag verkligen säga. Men väldigt nytt för alla, kan man ju säga. Hela graviditeten kändes bra och jag mådde bra och såg ingen anledning till att uppsöka vård, så då gjorde jag inte det. Jag vet att det var inte riktigt, alltså förlåt för att det här blir lite hoppigt, jag har inte pratat jättemycket om allt det här. Men i början så var det inte helt klart om jag skulle föda hemma och ha barnmorska eller om jag skulle föda hemma oassisterat. Utan det utvecklades under graviditetens gång. Jag vet att jag tog kontakt med dig i slutet på graviditeten för att utforska vad det skulle kunna vara. Vid det laget hade jag redan bestämt att jag kommer att föda utan hembarnmorska. Jag tog kontakt med dig för att höra hur det fungerar med att ha en birthkeeper. Sedan kände jag att det kändes väldigt bra att vara själv och ha mina personer som jag hade bjudit in här kring. Det lät som att du hade så himla fin stöd, framförallt från din väninna. Du har ju varit på hennes stöd hela tiden, det är helt fantastiskt. Det är också den enda som jag har verkligen pratat så mycket med och att vi delar det här. Att det är en passion hos båda. Kanske blir det ett par birthkeepers upp i dag? Ja, det är väl det som är det. Det känns väldigt tryggt och fint också för hon har fött fyra barn själv. Det kändes som att hon vet, hon fattar och hon vet. Så det var väldigt fint att få vara med henne och få vara på hennes. Hennes man var med också, min bonusbror. Han var också med och deras vuxen som jag var med och som föddes. Och din svärmor. Så vi var ett litet gäng. Men de var inte med hela tiden. Det var väldigt fint. Jag ska väl... Nu har jag bara nuddat lite på graviditeten, men själva födseln var ju... Jag kanske ska berätta om den då. Jag minns att jag pratade med min vän som skulle vara med. Det var dagen innan jag fick de första sensationerna. Då hade jag gått och känt... Förra gången när jag födde och gick över tiden och det var mitt första barn. Då kände jag mig så himla klar och vara gravid och otålig. Som många kanske känner. Och var väldigt så att jag berättade om det. Nu känner jag mig klar. Nu är jag klar. Så har jag inte känt den här gången utan varit mycket mer... Lugn och känt att den kommer när den kommer och det är jättebra. Och haft en liten känsla av att... Den här bebisen kommer inte att ta lika lång tid på sig. Det vågade jag inte tro på. Jag kan fästa mig lite för då blir det så jobbigt. Har man gått över så kan det vara en stor risk att man gör det igen. Men jag minns att jag sa till henne... Det kom från ingenstans egentligen men jag sa att nu är jag klar. Jag känner mig lite klar nu. Nu tycker jag faktiskt att den får komma här. Och sen dagen efter så... Fick jag ju sensationer på eftermiddagen. Och jag hade också den samma kväll som jag hade... Sagt så till min vän så hade jag stått i duschen som jag brukar göra på kvällen. Jag var väldigt tung och hade lite ryggverk. Jag var allmänt tung och trött i kroppen. Så det var min kvällssitual att stå i duschen och få varmvatten själv på kroppen och på ryggen. Och då vet jag att jag hade ett moment där jag välkomnade bebisen lite mer. Klart att jag kände att nu är det fritt fram och komma om man känner för det. Sen dagen efter fick jag ju första sensationerna och tyckte att de var väldigt starka från början. De höll ju in på natten och sen avtog de lite. Och sen kom de tillbaka men kom väldigt regelbundet och starkt. Och någon gång tidigt på morgonen så gick jag upp ifrån sängen för att känna om de skulle stanna av eller om de skulle ändras på något vis. Och då gick jag upp själv och tände i ljuset och hade det lite mysigt och så. Och det avtog lite då när jag förflyttade mig och rörde mig och höll på med saker. Men sen från typ elva på förmiddagen så höll de i sig tills jag födde då. Och någon gång där på morgonen eller förmiddagen så hörde jag av mig till dig och till min vän. Och båda ni hade haft det på kön då, om jag minns rätt. Båda svarade som om min vän hade vaknat mitt i natten och känt att det var kanske någonting. Och så hade det varit när hon föddes. Jag låg lite halvvaken och kände också att det var någonting på gång och sen fick jag meddelandet från henne. Så det var väldigt fint att du också hade haft en sån känsla. Ja, och sen så var vi bara här hemma. Jag hade mitt andra barn hemma och min känsla, eller min tanke från början var ju att han skulle få vara med. Och jag såg det framför mig och tänkte att det kommer vara härligt. Men jag kände att han var väldigt vild. Och då var han två och ett halvt? Ja, han var två år och nio månader. Han är väldigt vild. Jag vet inte om du hör honom nu. Ja, och det var tråkigt. Jag hade ju inga krav eller förväntningar på hur han skulle vara eller borde vara. Jag kände bara direkt att det här kommer nog inte bli så som jag tänkte i alla fall. Så då fick vi kontakta min pappa som kom och hämtade honom. Så jag fick slappna av och min pappa kunde ha lite mer fokus på mig. Och det var väldigt fint. Då fick vi verkligen lite lugn och ro och vara själva. Det var väldigt trevligt och vi gjorde mat och lyssnade på musik. Han tog kontakt med sin mamma och berättade att hon är välkommen hit om hon vill det. Och min vän började rådda så att hon kunde komma. Och mot eftermiddagen så kom hon och var med. Och det var ju starkare och starkare hela tiden. Men det är väldigt mysigt att bara ha de här sensationerna som kommer och går samtidigt som man hänger med sina nära. Det är så himla avslappnat och casual när man är hemma på det där viset. Eller det var det jag upplevde i alla fall. Jag tänkte bara skilja den där när du gick från sjukhuset till hotellet. Hur det liksom avtog. Men här så var du så bekväm med de här som du hade valt ut. Att det liksom avtog aldrig utan vi fortsatte att leva livet. Ja, det bara fick komma. Det var jättefint. Vi sitter och fikar och äter och gör musik och myser. Det är bara jätteavslappnat och dramatiskt. Och där någon gång på eftermiddagen efter att hon hade varit hos mig en stund så kände jag väl att jag ville lägga mig i badet. För vatten var och är min största hjälp eller vad man ska säga. Det var det med min första födsel också då. Då använde jag mig jättemycket av varmt vatten. Så jag la mig i badet och det var jätteskönt. Jag låg där ett tag och sen klev jag upp och blev väldigt servad av alla. Men framförallt min bonusbror som är väldigt servig med mat, fika och snacks. Det var väldigt fint att få äta den här gången. Förra gången var jag helt utsvulten. Jag åt hela tiden ungefär kan man säga. Och det var bra. Då är det inte så konstigt att man är slut. Även om det tog lång tid. Det är liksom ingenting att fylla på med. Nej, ingenting. Ingenting. Precis. Sen går tiden och det börjar kännas ganska intensivt. Jag har klivit ur badet och lagt mig på en madrass som vi har lagt ut. Jag jobbar på lite där. Sen kände jag igen efter ett tag att jag ville ha varmt vatten. Så då provade jag att ställa mig i duschen. Då började det bli väldigt kraftigt. Där någon gång kom min son hem sovande och lade sig. Och min svärmor anledde. Då började jag känna att det inte finns någon position här som avlastar. Det är väldigt kraftigt här nu. Jag vet att jag sa det till min vän. Men det kanske ska vara så. Varför känner du att du måste hitta en skön person som du behöver vara i det här? Senare kände jag inte det. Men jag visste att det är det som kommer att behöva ske här. Att jag behöver möta den här intensiteten. Och inte vilja fly ifrån den. Men då kände jag att det inte går nu. Nu måste jag hitta en ställning som känns bra. Men det var ingen ställning som kändes helt bra. Efter en stund klev jag ut från duschen och upp på den här madrassen igen. Då hamnade jag i en mer vilande, liggande position. Det var mysigt och behövligt att få vila lite mer. Då fick jag flashback till min första födsel som också var under ett skede innan kristverkarna kom. Då låg jag och vilade och slumrade till mellan lågorna. Min sambo låg bakom mig och han somnade till också. Nu somnade inte jag men han gjorde det. Det var väldigt mysigt även om det var väldigt intensivt. Men där kände jag att nu är jag här igen. Förra gången jag låg här fastnade jag här. Då insåg jag att nu behöver jag möta den här intensiteten och gå emot den. För att jag inte vill bara ligga här och fastna. Då satte jag mig i badet igen. Nu var det väldigt svårt och jobbigt att förflytta mig vid det här laget. Men till slut kom jag ner i badkaret. Då kände jag att nu är det väldigt trångt här. Jag hade ingen förlossningstol utan det var ett vanligt badkar. Då kände jag att det är väldigt trångt här nu. Hur ska det här gå till nu då? Nu är jag här så nu får jag vara här. Då minns jag också att jag gick in lite i mig själv och välkomnade den här bebisen igen. Jag kände att jag inte ville ha någon låsning där jag spänner mig och håller emot. Nu släppte jag bara allting här. Då får bebisen komma när den känner sig redo för nu är jag redo. Väldigt, väldigt, väldigt redo. Jag visste att jag behövde möta det där helt nu. Det kan ju ta ett tag innan. Även när sensationerna blir till att behöva kryssa och krysta så kan det ta ett tag innan den är ute. I samma stund som jag välkomnade bebisen så bytte jag position och vred mig i badkaret och satte upp mitt ben med knä. I den rörelsen så fick jag som att nu kräks jag. Det kändes som att allting skedde samtidigt. Jag kräktes inte men det kändes som att nu kommer jag att göra det. Jag gjorde en massa konstiga ljud. I sekunden efter så fick jag en kryssverk. Jag fick kryssverken i samma sekund som jag ändrade ställning och fattade ingenting. Då blev jag jätteschockad. Det hördes ett litet plopp från under vattnet. Andrea, min vän och min sambo hörde det och det var mitt vatten som gick. Alla var väldigt nöjda med Gud. Att det inte var det som hände nu för att jag lät och gjorde så mycket konstigt i denna stund. Sen kom en kryssverk och i nästa kryssverk som kom så kom huvudet ut. Sen följde kroppen bara med. Det var så kort emellan. Jag var helt instant på att det här kommer att dröja en stund till. När jag börjar få kryssverk kommer det att dröja en liten stund. Så det gick väldigt, väldigt, väldigt fort. Verkligen? Alla var i chock och fattade ingenting. Så föddes mitt andra barn. Så fint! Jag älskar att du har kommunicerat med din bebis nästan från att börja kalla in dig. Sen även hur jag klarar. Nu får du komma. Även mot slutet. Nu är det dags. Det kändes väldigt speciellt. Jag vet att jag medvetet gjorde det. Så när han också kom precis efter att jag hade gjort det i badet. Då kändes det väldigt speciellt. Det var som att han bara gled ut efter att jag sa det. Inne i mig själv. Sen hade du din bebis. Då kunde du ta upp honom själv. Nabelsträngen var superkort. Det kände jag direkt. Han var lite hajtig. Bra ändå. Det var väldigt lugnt och fint. Men det var väl några sekunder eller en halv minut. Av lite oro. Han kom ut och var så lugn. Han var så lugn och fyst. Skrek inte. Då kände jag i några sekunder att nu är det okej. Ska du skrika lite mer kanske? Därför att han hade haft fantastiskt lugn. Han har varit så lugn efter det här. Det är hundra procent hur han är. Jag vet att jag provade att suga lite ur näsan. Att det var något som blockade det. Men det var inte det. Ganska fort kände jag mig väldigt lugn igen. Hon verklade mig. Han var så fin. Jag är inte orolig en enda sekund. Han är perfekt i färgen. Han är vaken och fin. Då kände jag att han är bara lite lugn. Han låter bra. Det var så himla lugnt och fint. Det är väldigt fint att du tar upp det. Många tror att alla barn skriker när de kommer ut. Jag vet att det inte är så. Man är väl lite inkörd i att det är ett bra tecken. Men jag vet att alla barn skriker inte. Om inte hon hade varit din väninna så kanske du hade tagit på dig att han mår bra. Det var väldigt kort. Ja, det var det. Jag fick lite små stress i några sekunder. Men sen kändes det väldigt lugnt och tryggt. Och mordekaken? Jag låg kvar där i badet ett tag. Sen flyttade jag mig tillbaka till den här madrassen och la mig ner där. Det var väldigt sent på kvällen. I tolv på tiden. Där låg jag och hade det väldigt lugnt och mysigt. Men mordekakan släppte inte. Och jag kände mig så... För de här efterverkarna som kom hade jag också glömt. Så det här är kanske inte riktigt så som jag hade lagt att det skulle ha blivit. Men nu blev det så. För att jag kände mig så klar. Och det var så starka efterverkar. Och jag kände mig väldigt obekväm. Och kände att den här behövde komma ut nu. Så då hjälpte jag till lite. Att pusha ut och dra lite lätt i den. Och då släppte den efter ett tag. Det var det du behövde just då. Ja, precis. Jag får gå på det. För den mordekakan. Då kom jag ihåg att barnmorskan skulle känna lite lätt om den var lös. Och den blobbar ju bara ut. Och så var det inte nu. Och jag vet ju att det kan ta väldigt lång tid. Jag hade gärna låtit den bara få glida ut av sig själv. Men kände mig väldigt klar faktiskt. Och att den behövde komma ut nu. Så den gjorde det. Och det gick bra. Ja. När du gick på MVC på det enda mötet som du hade. Fick du några förfrågningar? Varför har du inte kommit tidigare? Kommer du igen? Hur såg det ut? Hon var jättetrevlig som jag var till. Ofta vill jag ändå säga att jag vet att jag kanske tar lite egna vägar. Ibland känner jag att jag måste rusta upp mig för strid. När jag ska komma i kontakt med vissa. Inom vården till exempel. Så det kan kännas så himla laddat. För att sen gå så himla bra. Och det är ju positivt. Men man vet ju aldrig. Det finns ju situationer där man verkligen kan bli väldigt ifrågasatt. Och nästan överkörd också. Men hon som jag kom till var väldigt fin. Och mer nyfiken skulle jag säga. Än att hon ifrågasatte. Och hon frågade om hon fick känna på min mage. Och så fick hon göra. Sen sa hon att det ser fint ut. Och hon önskade mig lycka till. Så du berättade att du tänkte föda? Ja och hon frågade om jag skulle ha med någon barnmorska. Då sa jag nej. Det kommer jag inte ha. Hon lämnade några telefonnummer till förlossningen. Ifall jag skulle vilja eller behöva ringa. Till någon avdelning. Hur långt är det till närmsta? Förlossning är ungefär en timme med bil härifrån. Ja. Skulle jag säga. Efteråt, ville du ha lite tid och vara med familjen? Eller kontaktade du någon på en gång? Jag satt i det här rummet och alla som var med var med mig. Det kändes väldigt mysigt. Vi upplevde det här tillsammans. Det var väldigt mörkt och massor av ljus tända. Jag snackade på lite choklad och det var mysigt. Det kändes bra. Att ha dem där. Jag tror att jag uppskattar det. Att dela saker med andra. Sen tycker jag det är jättemysigt att få musla in mig själv med min bebis. Vilket jag kunde göra efter det. Jag skickade en bild till min pappa och min mamma. Ganska en stund efter att vi hade haft det mysigt där. Ja. När du skulle registrera födseln, gick allting bra? Du var ingen som ifrågasatte något? Nej, det gick jättebra. Det var en längre process än vad vi hade räknat med. Det var oklart vart man skulle vända sig. Det verkade inte vara så stökigt som det var för oss. Vi tog kontakt med Mödra Vårdcentralen först. De hänvisade oss till Skatteverket. Skatteverket? Nej, det var Socialen i kommunen först. Det verkade som att det var där man skulle... Sen visade det sig att det inte var så. Vi måste ta kontakt med Skatteverket. Vi blev bara hänvisade vidare. Det låter sanningligt. Tidigare är det bara att ringa Skatteverket. Sen ska man skriva ett brev. Den vägen gick vi och det gick bra. Det tog lite lång tid. Men det gick bra. Sen vaknade din son kanske? Ja, precis. Min tanke var att innan bebisen föddes så hade jag tänkt att han i alla fall ska kunna få komma och vara med. I den stunden. Men vi hade inte ens hunnit gå ner och hämta honom. Han låg och sov. Vi hade inte hunnit hämta honom innan bebisen kom för det gick så fort. Vi hängde inte med att det sker nu. Vi tog upp honom när jag låg här på madrassen en stund efter. Men han var ju... Han var ju drömmarna. Så han fick lägga sig ner här igen. Sen på morgonen vaknade han. Då låg ju lillebror där. Det var jättefint och jättespeciellt. Jag hade en moderkakan där i en skål. Han var så fascinerad över den här moderkakan. Så kom hans farmor in genom dörren. Han direkt presenterade sin lillebror för honom. Och så var det så här. Här är min lillebror. Han var ju så fin. Så dess har han varit väldigt... Vad ska man säga? Mån om sin lillebror, tycker jag. Väldigt omhändertagande och fin. Jag tror att det är... Säkert inte i alla fall. Det är aldrig så att föräldrarna åker iväg och lämnar det äldre barnet. Han fick vara där hela tiden. Men det var han som gick iväg. Sen kom han tillbaka och ni var fortfarande kvar. Och låg i sängen här med honom. Han vaknade som vanligt. Och så var det en människa till här. Det kändes väldigt avslappnat. Väldigt is. Och naturligt. Hur förbereder du mer på spärrtumtiden? Jo, det skulle jag väl säga. Det är också det att man inte riktigt har det stödsystemet runt sig. Att det fungerar riktigt så som man önskar att man hade kunnat ha det. Och nu kom han innan jag var beräknad tidigare än vad jag kanske hade trott. Så vi hann inte heller riktigt... Vi hade ju kunnat verkligen börja tidigare om man säger det så. Men det har ju faktiskt varit jul här och annat precis innan. Att vi inte prioriterade att börja tidigare med de här grejerna. Jag hade önskat att vi hade fixat lite mer. Till exempel att fissa in matlådor och lite sånt där. Varken jag eller min sambo hade behövt stå och laga mat och greja med saker. Men så var det ju lite mer då. Det har varit lite mer sånt än vad jag hade hoppats på. Jag och min mamma till exempel, hon har ju inte varit i landet ens. Mina svärföräldrar bor inte här utan längre härifrån. Alla jobbar ju och så. Så det är inte riktigt det här communityt som man skönskar att man hade för sig själv. Ja, absolut. Men det är nog en fråga som jag kommer ställa till alla under den här säsongen. För det är så viktigt och så ofta bortglömd. Det är jag verkligen med. Jag tänker alltid att det vore så kul att starta någon slags volontär. En äldre som skulle väldigt gärna vilja laga mat till en nybliven mamma. Så där känner jag så fort någon har stöttat. Nu kommer jag med en kastrull här med mat eller någonting. Det är ju också väldigt speciellt när det inte är en kultur här redan. Längre. Ja, längre. Verkligen. Min vän gör verkligen så gott jag kan vilja tillägga. Hon i det här att jag ville ju ge och vara så tillags när hon hade fött. Men man är ju lite begränsad också. När man är ensam om det och har barn själv och en annan hemma som jobbar. Det är väldigt svårt att vara hundra procent i det här fast man vill. Ja, jag tycker att det var så fint det kunde vara om du säger så. Ja, visst är det väldigt fint att en mamma som nyligen har gått igenom samma sak. Vet precis vad man vill och behöver. Men samtidigt så är det inte... De har ju fullt upp. Någon som inte har barn, yngre eller äldre människor som har gjort det där för många, många år sedan. Det är de som har bättre möjligheter. Verkligen. Tack så mycket för att vi fick ta del av dina historier. Det var första gången jag hörde dem så det var väldigt spännande för mig. Och lite stökigt. Nej! Nej, det var helt fantastiskt. Och som jag sa till dig innan vi började så förändrar det sig gång på gång när man berättar de här historierna. Ja, det gör det ju. Men har du några sista tankar? Om någon kvinna lyssnar på det här och är intresserad? Nej, jag vet inte. Våga lita på sin egna intuition är väl det starkaste som jag har lärt mig av min resa med det här i alla fall. Att det finns väldigt mycket i det och att det är väldigt, väldigt stärkande när man vågar göra det. Oavsett vad man har för situation eller oavsett vad omgivningen känner och tänker. Att våga följa sig själv. Ja. Fint. Märker du någon skillnad i hur du är som mamma nu när du har gått igenom det här? Ja, det är väl liksom lite så. Som jag säger, jag känner mig väldigt stärkt i att ha gjort den här resan och att det gick bra också. Och även om det inte hade gjort det så hade det ju kunnat vara stärkande. Inte så jag menar, men det kändes väldigt bekräftande i att det gick så himla bra. Det får ju mig att lita, alltså att jag känner att jag kan lita på min egna intuition. Då blir jag ju tryggare i mig själv för att jag har gjort det och det har gått bra när jag har gjort det. Eller vad man kan förstå det. Så jag känner mig ju tryggare, skulle man väl kunna säga, som mamma och som person. I mig själv och i min mamma-roll och i det här med att ha ansvar över någon annan, liksom. Lite som barn. Ja, men det måste vara en stor lärdom, det här med ansvar. För du tog ju liksom helt ansvar för den här födelsen. Ja, men tack så mycket. Det var väldigt roligt att höra. Ja, jag hoppas verkligen att både ni två ger ut på den här resan och kan stödja andra kvinnor. Främst i Dalarna, men liksom runt om i Sverige. Ja, det hade varit något. Tack så jättemycket själv. Tack för att jag fick berätta min resa. Tack till elever och personer som hjälpte mig att göra den här resan. Tack till alla som hjälpte mig att göra den här resan. Tack till alla som hjälpte mig att göra den här resan. Tack till alla som hjälpte mig att göra den här resan. Tack till alla som hjälpte mig att göra den här resan. Tack till alla som hjälpte mig att göra den här resan. Tack till alla som hjälpte mig att göra den här resan.