Evigheten och ögonblicket 6

Concentration is important for maintaining inner peace and preventing distraction. Lack of concentration leads to scattered thoughts and a divided soul. It affects our ability to read, listen, and pray effectively. Concentration is necessary to fully engage in tasks and relationships, giving our undivided attention. It is essential for utilizing our personal strengths and achieving optimal results in life. Lack of concentration leads to wasted energy and missed opportunities. It is important to practice concentration in thoughts, will, and emotions to avoid being influenced by negative forces. Concentration helps to conserve energy and control emotions. By focusing our thoughts and actions, we can overcome temptations and direct our feelings towards positive outcomes. Koncentration, sidan 55. Koncentration är ett av huvudmedlen för att bevara och vårda stillheten i själen. Koncentrationens motsats är förstöddhet, och förstöddheten är utan tvivel en av de mest ödeläggande krafterna i vårt liv, ifall man nu kan använda ordet kraft om det som egentligen är frånvaro av kraft. Förstöddhet innebär uppmärksamhetens, tankens, viljans, känslans, hela själslivets splittring. Du läser en bok och märker att när du har kommit ett litet stycke in på sidan så är då dina tankar långt borta. Du vet inte vad du har läst och du börjar om igen, hinner lite längre, men du vet även nu inte vad du läste de sista raderna. Så tröttar du dig onödigtvis och får börja om flera gånger, om du ska få ut något av vad du läser. Du talar med en människa och överraskar dig själv med att du egentligen inte alls hör på vad hon säger. Du är långt borta och du får möda dig för att hon inte ska märka hur frånvarande du är. Du vet hur det är ibland när du försöker bedja, hur svårt det kan vara att samla tankarna. Du överraskar dig i denna heliga och allvarliga stund med att dina tankar sysslar med helt likheltiga eller rent av ovärdiga ting. Det kan också vara skäl att lägga märke till den förstöddhet som består i att man står bredvid och iakttar sig själv, sin förträffliga handling, sina vackra ord, sina ädla eller rörda känslor. Man är icke hel i det man gör eller är, så tränger förstöddhetens överlägger sig in i vårt liv. Villkoret för att lyckas med vad vi förehavar är att vi är oss samlade, koncentrerade i det. Uppmärksamheten, tanken, viljan, intresset ska vara med, känslan ska vara med, hela själslivet ska vara riktat på det enda. På det som just nu är det i vilket jag ska leva levande. Kravet på koncentration får sin särskilda karaktär av det villkor för vårt liv som vi kallar tiden. Varje livsyttring ska förverkliga sig i ett bestämt tidsmoment. För att detta ska ske, för att denna livsyttring ska bli allt vad den borde vara, måste i det tidsmomentet alla själens krafter vara inriktade på detta enda som just då ska vara dess egentliga innehåll. Nu finns det livsyttringar som för sig gå helt mekaniskt, som vi inte behöver tänka på, som vi rent av inverkar störande i om vi tänker på dem. Så är det med vissa förlopp i vår organism, hjärtverksamheten, andningen och så vidare. Där skulle vi inte alls koncentrera vår uppmärksamhet. På samma sätt finns det sysselsättningar som från början gjorts med ansträngning av medvetande och vilja, men som övergått till att bli rent mekaniska. Sådana saker kan man hålla på med och samtidigt tänka på annat, utan att sysselsättningen lider därav. Men om allting som kräver vår tanke, vår vilja, vår känsla, överhuvudtaget något av vår personlighet, gäller det att just i det ögonblicket ska det för oss inte finnas något annat än detta som vi nu har varför händer. Du har ett arbete som det just nu är din plikt att göra och som kräver din uppmärksamhet. I den stunden får ingenting annat existera för dig än det arbetet. Du tror på Guds vilja såsom ständigt och överallt närvarande i ditt liv. Då är detta arbete som du nu har framför dig ett moment, och det är i detta ögonblick framför allt annat nödvändiga momentet i din lidnad för Guds vilja. Det betyder att du nu ska göra just detta, lugnt och stilla med all din kraft. Du är i det ögonblicket frikallad från alla andra krav, från alla andra plikter än den som just nu har anspråk på dig. Det är en människa du talar med. Kanske denna människa har kommit och stört dig. Kanske var sammanträffandet förberett, men hon var ändå ovälkommen. Kanske är hon dig inte sympatisk. Kanske dig alldeles likgiltig. Eller kanske är det bara detta, att du hellre vill hålla på med något helt annat. Men såvitt du är medveten om att det hör till din uppgift nu, att du ska vara med denna människa, så ska den människan i den stunden ha hela din uppmärksamhet. Ingenting annat ska finnas till för dig än denna människa. Du ska kanske giva henne någonting, du vet inte vad. Du ska lära något av henne, du vet inte vad. I alla händelser, du ska möta den människan som människa. Du ska höra på så att du verkligen förstår vad det är som rörs inom henne. Vad det är inom henne som kommer dig till mötes. Det är inte bara dina tankar hon behöver, utan också ditt hjärta. Det kanske inte är många ord du ska säga henne, men du finner dig de rätta orden, de sanna orden, de goda, levande orden, om du inte är närvarande med din själskraft, om du inte är koncentrerad i ditt umgänge med henne. Hur ofta felar vi icke mot detta, och så går människorna ifrån oss besvikna. Vi vore icke hemma för dem, vi försöker kanske låta intresserade, men vårt hjärta var långt borta. Det var inte den människan ensam som förlorade, också vi förlorade något, vi veta icke vad. Koncentrationens lag gäller för allt som kräver något av vår personlighet. Den gäller också om vilans ögonblick. Du har lagt undan arbetet för dagen, eller för stunden, eller för en tid. Du ska ut i naturen och vederkvicka dig. Du ska träffa tillsammans med vänner. Icke kan man här tala om koncentration. Betyder inte koncentration spänd uppmärksamhet, och innebär inte vila just att man spänner av all ansträngning, även uppmärksamhetens. Dock, även vilan kräver sin art av koncentration. Låt mig taga en analogi från ett mycket högt och heligt område. När en troende människa mottager sakramentet, är inte hennes vilja spänd, inte hennes tanke ansträngd, men hon är koncentrerad, hon är samlad i hela sin personlighet. Hela hennes väsen är riktad på detta enda, att anamma sakramentet. Det är något av samma slags koncentration som behövs för att öppna själen för allt som kommer till oss med vederkvickelse, med vila, med skönhet, med gåvor från Gud. Brist på koncentration betyder att man gör det man gör med halvkraft, och detta leder till att livets bästa stunder gås förbi obeaktade. Men på samma gång som bristen på koncentration innebär brist på samlad kraft, innebär den också kraftförslösning. Sidan 59 Vi blir trötta, vi ger ut för mycket kraft utan att ha uträttat någonting. Vad är det som gör att ångan i ångpannan kan få kraft att utföra det väldiga arbete den utför? Den är hindrad på alla håll utom det eller de där dess kraft ska omsättas i arbete. Skulle den planlöst strömma ut åt alla möjliga håll, blev det ingen eller åtminstone otillräcklig kraft insatt i det arbete som den ska utföra. Bristen på koncentration betyder just en dylikt kraftförslösning. Det finns hål och springor på alla håll genom vilka själens krafter stilar ut till ingen nytta. Detta är en iakttagelse som säkert är av oerhörd betydelse lika mycket för vår nervhälsa och vår själskyrka som för vår arbetsprestation. Vi känner oss trötta och jäktade, oroade och hetsade av livet. Det beror sällan på att vi spänt vår kraft till det yttersta i ett verkligt arbete. Det beror mer på att vi oroas av och tänkt på en hel mängd andra saker än det som nu skulle göras. Vår kraft går ut åt många håll istället för åt det håll där den skulle uträttas arbete. Koncentration betyder sålunda ekonomisering med kraft, både fysisk och andlig. Förstödheten släpper ut kraft till ingen nytta, men den släpper också in krafter, onda krafter, krafter som brytar ner, som förgiftar, som tagar ifrån oss det bästa. Den människa som inte kan styra sina tankar är frivillig mot allihand av skadliga inflytelser. Orostankar kommer från alla håll. Fruktans- och feghetens tankar, sjukliga tankar och känslor. En plågar henne onda övningar för den kommande dagen. En vänder hon i sina tankar på ledsamheter och förargelser som gårdagen. Botemedlet mot alla dess förgiftande och nedbrytande tankar heter koncentration. Koncentration av tanken och intresset på något som är gott och rent och hälsosamt. Rikta din själskraft på det som nu framför allt angår dig, det som nu är Guds vilja med dig, det som har varit, det som kanske ska varda, allt det som vill draga dig bort från din väg. Det finns inte till för dig i samma stund som hela din uppmärksamhet är samlad på det som nu är Guds vilja med dig. Eller, om du så hellre vill uttrycka det, det som nu är livets mening med dig. Därför behöver vi mordmedvetet öva oss i tankekoncentration, i att samla vår uppmärksamhet. Somliga människors arbete är av den art att det hjälper dem där till. En vetenskapsmans arbete tränar honom i koncentration. Den som har att utföra ett kvalitetsarbete, ett precisionsarbete av ett eller annat slag, har också i detta arbete en hjälp till koncentration. Men för många behövs jämte den övning som det dagliga livet erbjuder, särskilda övningar i tankekoncentration. Den som förstår att samla sin tanke förmår också lättare att behärska sin vilja. Detta senare är en lika viktig sida av koncentrationen. Om vi ägnar oss åt en uppgift och har vår vilja på annat håll, önskar något annat, så vetar vi hur det går. Att kalla tillbaka tankarna är också att kalla tillbaka viljan. När frästelsens lockande makt är över dig, ska du ej sätta din nakna vilja mot frästelsen. Det går inte. Du ska sätta tanken mot den. Du ska tänka på det som dragit dina tankar bort från frästelsen, annars får denna blott mer makt över dig. Det är inte blott tanke och vilja som behöver övas till koncentration, behöver kallas tillbaka från alla de många vägarna och samlas i ett. Det är också känslan. Känslolivet leder, som bekant, viljan i ännu högre grad än tankarna gör det. Sidan 61. Kan man då tvinga och styra sina känslor? Kan man hindra sina känslor? Kan man rikta dem åt det håll man önskar? Inte direkt, men indirekt. Vi behärskar vårt känsloliv genom våra handlingar och vi behärskar det också genom det vi tänker. Särskilt är det viktigt att lägga märke till att de tankar som funkar ner i det undermedvetna tankelivet blir till känslor. De förvandlas till elementära känslor av obehag, av glädje, av godhet, av anhärtighet, av frimodighet eller av seghet, fruktan och bitterhet. Vad är då målet för känslolivets koncentration? Att vi inte skulle ha stridiga känslor inom oss och inte heller låta oss behärskas av obestämda, vaga känslostämningar utan att vår känslovärld ska bli alltmer av en art behärskas av en levande verklighet syftar på en stor, rik, hel livsfullhet. Detta når vi till stor del genom att tänka enhetligt och liksom nära vårt känsloliv med sådana tankar som gör oss dugriga för livet. Men det finns också en själens inre uppmärksamhet som inte egentligen kan kallas för tänkande snarare ett inreskådande. Den innebär liksom en koncentration av hela själslivet. Det är inte längre fråga om de olika slag av själsverksamhet som vi kallar för tänkande, viljande och kännande. Detta är den högsta formen av koncentration och tillika målet för vår självuppfostrande koncentration. Tankekoncentration och viljekoncentration mynnar ut i detta hela själens samlande medan å andra sidan när själen på det sättet blir samlad till helhet detta verkar samlande och enande på de olika sidorna av själslivet. Denna själskoncentration är alldeles särskilt nödvändig i alla yttringar av djupt och starkt personlighetsliv såsom i mötet mellan två människosjälar i verksamhet och arbete av starkt andlig art vid allt som har karaktär av andligt mottagande. Sidan 62 Hur olika kan inte till exempel den andliga atmosfären vara i en församling av människor som har kommit tillsammans för att tillbeda Gud eller för att lyssna till livets ord? Vilken utomordentligt betydelsefull förutsättning för den gemensamma andakten och uppbyggelsen om vi kommer samlade och koncentrerade? Tänk dig en församling av hundra eller tusen människor där det ej finns en enda som är förstödd där det ej finns en enda tanke som irrar långt borta där ingen tänker på sin egen fromhet eller på grannens fel där inga vardagstankar därutifrån strömmar in utan allas tanke, alla känsla, allas vilja är samlad på detta enda. Att möta Gud, att lyssna efter Guds röst Vilken användsmakt skulle inte förnimmas i en sådan församling? Koncentration i nu angivna bemärkelser betecknar i grunden samma själstillstånd som omedelbar hök detta grundvillkor för livsittringarnas äkthet. Sin höjdpunkt når denna själens koncentration i bön. Och här må vi stanna ett ögonblick. Allt det som hittills sagt som koncentration har det egentligen mycket med vårt andliga liv att göra med vårt Guds liv, med detta att vara en kristen? Är det icke mest världsliga saker? Nej, det har mycket med vårt Guds liv att göra. Tid och hår till vår uppgift som Guds människor att vi skulle utföra ett gott arbete i världen att vi skulle ge det bästa vi har att ge att vi skulle åstadkomma det yppersta som kan åstadkommas med den kraft som är oss given. Därför är det vår heliga plikt som Guds människor att söka leva koncentrerat. Och det hår till vår uppgift som Guds människor att vi skulle leva med människorna omkring oss i ständigt mottagande och ständigt givande förstående och redo. Det mäktar vi icke utan koncentration. För att kunna vara och giva det som åligger oss måste vi ständigt vara mottagande gentemot Gud. Äg heller det mäktar vi utan samligen koncentration. Är vi nu övertygade om att all kraft kommer från Gud att vi är att hela och är oss själva endast i samma mån som vi genom mottagande blir organ för Guds kraft. Så måste ju koncentrationens fullständiga förverkligande bestå just i att vi är att samla det för Gud i Gud. Tanke, vilja, känsla, intresse hela själen riktad på Gud så att vi är till endast för Gud och inte ett annat är till för själen än Guds verklighet. Detta är det som får sitt fulla förverkligande i bön. Att bedia är att tänka på Gud och på intet annat än Gud. På intet annat. Tänka vi icke på en hel mängd jordiska ting som vi bär fram inför Gud i bönen. Jo, men i allt detta är det Gud vi söker och vi vilja få det alltsammans in i vårt liv med Gud. Att bedia är att vilja Gud och ingenting annat än Gud. Ingenting annat. Bedia icke om många jordiska ting. Jo, men det är Gud i dessa ting som vi bedia om. Vi vilja ingenting annat i bönen än uppleva Gud i dem och intet utanför Gud. Att bedia är att till kärlek, glädje och tacksamhet ge sig hem åt Gud och intet annat än Gud. Åt intet annat än Gud. Söker vi inte också i bönen att komma människorna nära, att vinna mer kärlek till människorna, att låta väl signelser strömma ut till dem som vi bedia för? Jo, men det är Gud vi söker i dessa människor. Guds kraft och Guds hjälp. Och det är till gemenskap med Gud vi vilja lyfta dem. Sidan 64. Att bedia är att med hela sin själ vara till i Gud och i ingenting annat än Gud. Icke veta av något annat såsom existerande än Gud. Intet utanför Gud. Därför är bönen den fullkomnade koncentrationen. Och därför är, ur det kristna livets synpunkt, all koncentration en förberedelse till bön. Hur svårt är det inte för den människa att bedia, vilken är vana till det dagliga livet, låta tankarna löpa hur som helst, vilken är prisdriven åt alla tillfälligheter och nyckel i livet omkring henne. Hur mycket lättare är det icke för den människa att bedia, vilken lärt att styra sig själv, den som lärt koncentrationens levnadskonst. Men få av oss har kommit så långt att vi inte behöver koncentrationsövning i själva bediandets ögonblick. Det är ju detta som gäller. Att ingenting annat vilja än det som vi kunna vilja i Gud. Att ingenting annat förnyma inom vår själ än det som kan smältas in i vår Guds gemenskap. Att få hela vår tankeliv samlat på Gud alena. Då kan det vara en god hjälp att taga ett ord, ett heligt ord, kanske ett böneord, ett allvarsord eller ett tröstord, och tänka på det. Inte tänka så som när man analyserar en text, utan tänka på detta ord så att själen blir stilla inför Gud, gömmade, betraktade, begrundade i vårt hjärta, till desto sjunker djupt ner, till desto fyller och behärskar hela vårt själsliv, genomtränger, sammansmälter allt och suger till sig allt i vårt inre. Så kommer man småningom till det stadium i bönen då man egentligen icke mera tänker och ej heller egentligen mera vill, utan bara är inför Gud, och med det inre ögat skådar den andliga verkligheten. Sidan 65 Det är i de stunderna som svar kommer på bönen då hela själen är samlad inför Gud, stundom med en känsla av oändlig rikedom, stundom med en känsla av oändlig fattigdom, men dock inför Gud alena. Helt visst skådat ur det dagliga livets mångahandla, bryta ut en kort stund och i den stunden nå fram till en samlad Guds gemenskap. Men ingen kan leva det inre livet starkt och friskt utan vissa längre stunder då man har rätt att raga hela självverksamheten bort från den yttre världen för att rikta den uteslutande på den inre, på Gud. Vi behöver särskilda stunder för var dag, vi behöver särskilda dagar, vi behöver särskilda tider av sådan avskyldhet för att kunna koncentrera oss på det eviga. Ingen ska försöka att innan dagen börjar koncentrera sin varelsin för Gud utan att han i någon mån får erfara redan från början vilken hjälp till att leva där i ligger. Redan en enkel övning i vanlig tankekoncentration, det finns ju många slag av sådana övningar, skänker ett tillskott av andlikraft. Man går dagen till mötes mer samlad, mer målmedveten. Man är liksom mer herre över sin själs fortar. Man släpper inte lika motståndslöst in vad som helst. Man har större makt att dirigera den andliga livströmen åt det håll där det mest behövs. Hur mycket mer måste inte sådana verkningar härslita ur en stund då själen är koncentrerat riktad på Gud, inställd på att mottaga, på att skåda, på att upplåta sig och att samla sig och allt sitt i detta enda. Inför Gud, i Gud. Hela dagen med dess många handa kommer in under en enda synpunkt. Personligheten träder från en sådan stund hel och samlad ut att möta den väldiga påfrestningen av livet splittrade och splittrande många handa. Sidan 66 Sådana erfarenheter ger en aning om vad livet en gång ska vara när själen har vunnit en fullständig seger över materien. Materien som är mångfald och splittring då samma gång som den är det material i vilket själen ska utarbeta den heliga former för sin enhet och helhet. Sådana erfarenheter ger en aning om vad livet en gång ska vara när i mig inte längre finnas några sidiga viljor, inte några oröjda snor i själen och utan mig ej finnes något som inte är besjälat av den livets ande som är livet i mig då min längtan efter helhet får möta en värld som i oändlig rikedom utstrålar en enda livsverklighet.