TUSENELD UTK3 22 maj

Krossar atmosfären, ni vet jag är en slamma Jag soppar med grabbar på vänstra sidan Och nu ser du med mig, jag kastar ut koliban Vägen tillbaka, jag är främmd och... Hör du mig? Politiken verkligen har förstått Att upplopp och brända bilar har blivit våras enda språk idag Ännu ett barn blev fyllt med skotthål idag Så jag dricker mer än vad jag tål idag Barnen som sprang efter bollar i golvet med bollar av skål idag Det är så idag, det är så idag Det går inte att släcka bränderna i mitt Notre Dame Oh yeah, det känns som de alltid drar oss alla över en kamp Oh yeah, det färskt backen som vi lever i den är förbrannt Oh yeah, jag sprungit ett tag utan att komma någon vart Oh yeah, det går inte att släcka bränderna i mitt Notre Dame Oh yeah, det känns som de alltid drar oss alla över en kamp Oh yeah, det färskt backen som vi lever i den är förbrannt Oh yeah, jag sprungit ett tag utan att komma någon vart 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, 5, 1, 2, 3, 4, Bland annat skildrar Liljeholmens folkethus och dess styrelse från 1907. Ett folkethus som även det brändes ner år 1947. Tio år innan Häggstens hosens medborgarhus invigdes. På östra husets scen i hamnen hade koncernerna poliserat i ett decennium. Kommunen ville riva det gamla huset. Protesterna blev stora. Barrikader byggdes. Kommunen ville riva det gamla huset. Men väntar avföljde polisen grep mot tre personer. Den 20 augusti 1997. Nattinbläst blev två månader. Och så luktade det kanelbullar. Jag är en gammal punkare som hittade ultra och blev, jag kände mig, för första gången i mitt liv helt hemma. För där var alla udda. Det fanns ingenting att göra i handen för ungdomar. Och då var det så att man skulle gå ut och köra. Och då var det så att man skulle gå ut och köra. Det fanns ingenting att göra i handen för ungdomar. Och då var det ibland en kille som hette Tompa Eken som tänkte att vi måste göra något. Så de gick runt kommunen och fotade alla kåkar som var tomma. Och så gick de upp till fastighetskontoret och sa vilken av dessa kan vi använda. Och det här var mina åttio. När jag kom till Ultra hade jag 86. Då hade jag hållit på då i sex år. Varje helg. Och det hade varit band från hela världen där. Det har betytt så mycket. Ville man hålla på med koncert så gjorde man det. Ville man hålla på med tryck eller med konst. Det var ju alla aktivitetshus. Man fick göra det man själv ville på Ultra. Och man prisade det man kunde. Hade man bara fem kronor på sig då prisade man fem kronor. Det var jag och min vän. Jag känner mig som en vän. Det var jag och min vän. Jag känner mig som en vän. Jag känner mig som en vän. Det måste vara jag och min vän. Det måste vara jag och min vän. Det måste vara jag och min vän. Det måste vara jag och min vän. Ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, Ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, Ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, Stockholms punkscen när det begav sig utan att nämna Ulf Röst, det går ju liksom inte. Det finns ju en massa andra saker man kan säga om Ulf Röst, men för de som jag har lyssnat på som var tonåringar, de är inte där, de pratar ju om det med samma lysande blick som jag får när jag pratar om hur det var med 44, när jag var tonåring. Zacharias Johansson, för mig har ju 44 betytt oerhört mycket för att jag började ju jobba där också. Jag var ju där två kvällar i veckan och jobbade i tio år. Jag har hållit på med det så länge och varit där så mycket att jag har ingen aning om vilken typ av person jag skulle vara utan 44. För mig är det som är viktigt i alla fall med scenverksamheten att det är någonting innanför tullarna där unga människor kan se band som de vanligtvis inte kan se för att de flesta sällan har ordningsgräns och att de kan spela själva och att de kan spela tillsammans med de här banden. Det är ju skitfränt att det finns klar och att liksom få vara med och försöka förvalta, jag vet inte, arvet både uttrycksmässigt och rent politiskt. För mig är det starkt politiskt att se till att sådana här ställen finns. Där får ingen inte i och tjäna in bilar. Gitarr och färger var krossade och förstörda, äntligen hade de lyckats en batong och en skrivelse om högsta ordet. Jag lever modert på mig själv, modert på mig själv, modert på mig själv, modert på mig själv. Jag lever modert på mig själv, jag lever modert på mig själv. Gitarr och färger var krossade och förstörda, äntligen hade de lyckats en batong och en skrivelse om högsta ordet. Meddelandet det var klart och tydligt och räntvärt att man var borta nu och istället så var jag den gula ordet bra. Modert på mig själv, modert på mig själv, modert på mig själv, modert på mig själv. Jag lever modert på mig själv, jag lever modert på mig själv. Gitarr och färger var krossade och förstörda, äntligen hade de lyckats en batong och en skrivelse om högsta ordet. Modert på vår kväll, modert på vår kväll, modert på vår kväll, tusen stunds av bygga, ja det var modert på vår kväll, ja det var modert på vår kväll. Gitarr och färger var krossade och förstörda, äntligen hade de lyckats en batong och en skrivelse om högsta ordet. Gitarr och färger var krossade och förstörda, äntligen hade de lyckats en batong och en skrivelse om högsta ordet. Gitarr och färger var krossade och förstörda, äntligen hade de lyckats en batong och en skrivelse om högsta ordet. Jag tänkte börja i att ni har som en överskrift, en rubrik för rörelseprogrammet som ständigt hotar arbetarnas gemensamma rum men en låga som aldrig locknar. Jag undrar om ni skulle kunna berätta lite vad som inspirerade er från början att göra det här programmet och då kanske också i koppling till den här rubriken. Det var i anslutning till den här utställningen som är just nu i Medborgarhuset som heter Fabriken brinner. Det är det textila verket av Asner Alnavas och Minna Henriksson som bland annat skildrar ett kulturhus i den finska staden Mänte som brinner upp. Utifrån den har vi kollat på vilka kulturhus och folkhetshus som har fått brinna ner i Sverige och att det var så himla många. När man kollar närmare på de här bränderna, folkhetshus och kulturhus, så blir det två saker som blir väldigt tydliga. Det ena är vad som saknas, det hålet efter att ett sånt här hus har brunnit upp. Återutbyggnaden har varit väldigt rolig att följa. Många gånger har det bestämts medans det huset fortfarande brinner att det ska byggas upp igen. Att det har funnits en så himla stor kraft av frivilliga och volontärer, folk i stan som har hjälpt återbygga upp. Många som har engagerat sig. Också hotet, vart det kommer ifrån, det har vi inte gått in på så mycket. Men att det ändå finns, att det är väldigt aktuellt att det bränns ner. Att sådana hus utgör ett hot för nyansister till exempel. Att sådant hus kan vara i sig en måltabla. Det som jag blev inspirerad av tidigt och kände varför det kändes så kul att göra det här radioprogrammet var att vi bara satt och googlade på Folkets hus och brand tillsammans. Det var helt sjukt mycket som kom upp så snabbt. Att vi bara på något inmed hade samlat ihop en lista med 20-25 hus som hade brunnit ner. Utan att ens söka särskilt noga. Att det kändes verkligen så överväldigande. Man känner sig väldigt manad att undersöka det. Att gå in på det. Det måste ju finnas något slags sammanhang. Jag tänker på två saker där. Både det du pratar om eldens två sidor av att vara en så väldigt destruktiv kraft men också någon sorts skapande i att det sker. Men också den här vågen av olika hus som ni måste ha känt när ni började googla runt. Det måste ha varit ganska emotionellt att arbeta med sådant här material. För att den destruktiva kraften är så extremt förgörande. Ja, verkligen. Men faktiskt så tycker jag att det ändå har varit en glad känsla. Framför allt det som verkligen slår en när man har suttit och läst är det här engagemanget. Att det i nästan varje fall har byggts upp igen. Och just att det är engagerat för många. Det är det som man bär med sig mer. Jag tyckte att det var ganska hoppfullt att läsa mer om och tänka på och prata om. Hur känner du? Ja, det känns verkligen särskilt i de här småstäderna. Att det blir en tydlig uppslutning kring de här husen när de försvinner. Och att just idag den här lågan märks på befolkningen. Att det här huset ska byggas upp igen. Det här är så viktigt för oss. Jag håller med om att det har varit väldigt fint att få med sig. Jättefint. Om vi går in lite mer på de tre olika avsnitten så kanske ni skulle kunna presentera vad tanken var med de tre olika avsnitten och vad de skulle representera. Vi tänkte att det finns tre delar av en brandtext när vi börjat läsa. Det är innan branden och det är tre avsnitt. Det första är innan branden. Sen är det under branden. Och sen är det efter branden. Och det första avsnittet handlar om innan branden. Då handlade det om Ultrahuset som låg i Haninge och brändes ner 87. Det var spännande för att då händelserna som ledde upp till branden. Det var som en uppdrappning där polisen skulle storma huset och det skulle riva. Det var en sommar av husokkupation där de som drev och besökte det här huset ockuperade huset över en hel sommar som ledde fram till att huset i slutet brändes ner. Nästa avsnitt var under branden. Då kunde vi använda dagboksanteckningar från en person som heter Lars Åke Frikholm som jobbade på Bolsta Bruks Folkets Hus. Han hade skrivit väldigt noggrant om hans känslor och hur det gick till när branden verkligen inträffade. Och också vad man sätter på som en Folkets Hus förening när huset brann ner. Det sista avsnittet som ni är med om nu handlar om cyklopen. Du skriver efter branden. Då handlar det om återuppbyggnaden. I slutet är det också så att när huset stod i lågor att det ska byggas upp igen. Då har vi fokuserat på det huset som lever och står idag. Om vi bara dröjer kvar lite vid det första huset, det ultrahuset. Jag tycker det är en så fin porträttering av vad en plats betyder för någon. Jag tror det är någon som säger något så. Det var vårt sätt att andas. Det här var vår hud. Det var allt vi hade. Sen är det den här konflikten med kommunen. Det är en dramatisk upptrappning till att de bränner ner huset själva, säger någon i programmet. Vad tänker ni om det, att de brände ner huset själva? Vi blev väldigt förvånade när vi gjorde intervjun när de sa det. Vi hade fått höra att det var kommunpolitiker som hade bränt ner det från början. Det var den historien vi gick in i intervjun med. När han sa att det var de som brände ner det blev vi först så väldigt förvånade. Vi förstod inte riktigt. Men själva idén om att det är mer smärtsamt om huset står där tomt med lås och bom och att de inte får tillgång till det, än att de själva bränner upp det och får kontrollera husets öde. Det tycker jag ändå är ganska fint och förståeligt att de valde att göra så. Den gesten blir så stark, till skillnad från om bara huset hade fått stå och ruckna med lås på och var helt tomt. Det var fint hur de berättade. De kunde inte ner att de skulle ta huset ifrån dem, så därför brände de upp dem. Men de var samtidigt så ledsna när de såg det brinna. Det var den värsta dagen någonsin. Att de knappt kunde gå dit efteråt och kolla på tomten för att det gjorde på ont. Det var väldigt fint. Det var så mycket känslor fortfarande när vi pratade med dem. Det kan jag verkligen förstå. Det blir lite av en spännande plottwist också, att de har lärt sig själva. Det stora lidandet är att se en del av sig själv brinna upp. Om vi går vidare till avsnitt två. Där har ni fått tag i dagboksanteckningar och så har ni intervjuat lite folk också. Det måste också ha varit en annan känsla att läsa dagboksanteckningar. Hur fick ni tag i dem från första början? Vi hittade några utsnitt ur det på internet. Lars Åke Frikom hade skrivit en. Han hade en egen hemsida som vi råkade komma in på. Då mejlade vi honom och då skickade han sin bok som han hade skrivit. Den heter Volsta Folkets Hus och var så här tjock verkligen. Där finns alla dagboksanteckningar med som han skrev som kåserier i Folkets Hus tidningen. Det sa han var en taktik för att hålla folket som bodde i Volsta buk. Att de skulle komma ihåg att det här Folkets Huset fanns. Medan han höll på att planera och försökte bygga upp. Så att de inte glömde bort det och rådde sig på andra håll som han sa. Utan att de blev engagerade och kunde följa den här återuppbyggnaden. De skulle komma tillbaka till den när det stod klart. Långfredag 17 april. För mig började jag vid tolvtiden på långfredag. Jag satt hemma och drack kaffe. När jag såg svart röd kvälla mot skyn med Folkets Hus låg. Jag rusade ut. Tog bilen upp till Folkets Hus. Mycket riktigt. Folkets hus brann som en blåstampa. Svartröken dör som en flagstugga i samhället. Brandkåren stupade för sjuk. Anders Toxy Edlund, vår vattnästare och jordbronser. Fått springandet alldeles utdrivet. Toxy och hans bror hade med knappt nöd till att träffa dig och ta dig ut på staden. Av föreståndaren och hans fru. Som just städa färdigt inför långfredagens dans. Den 25 meter höga trädbyggnaden drar ner på några timmar. Några bestående intryck är den eldformsliknande brandutvecklingen. Med oerhörda mängder svart röd. Alla människor som stod i gräs. Vattnästarens försök att gå in och rädda någonting i det dringande huset. Kommunalrådet tyckte om den intensiva fräckningsinsatsen. Och den bedrövande tonhet man kände inför olyckan. Och sen i andra delen av andra programmet så pratar ni också om Konstverkets skogall konsthall. Som brann år 2000. Och det där var vi också ganska inspirerade av när vi satte igång vårat radioprojekt. Vill ni säga någonting om det också? Eller hur ni tänker att det kopplas ihop till allt det här? Jag tycker att det blir ett tydligt exempel på det här med att man tänder en brand genom att elda upp det konstverket. Det visar så tydligt på tomrummet. Att bygga en temporär konsthall ger folk möjligheten att se vad de inte har i sin stad. Och sen bränna upp den för att ännu tydligare och så starkt visa att det här saknas. Och att det är då den lågan får brinna kvar hos invånarna. Han har varit både i folkhus, men faktiskt också i skoghall konsthall som intresset för bränder började och sedan ju mer vi borrade oss ner i det, desto mer saker hittade vi. Vi ser att du kommer från skoghall. Ja just det, jag har växt upp det. Det är ju en liten bruksort med ett stort pappersbruk som är ett av världens största faktiskt. Där växte min morfar jobbade, min farfar jobbade. Det är en väldigt speciell miljö, de där gamla bruksorterna. Det är otroligt segregerade varumdå på den tiden. Kulturlivsvärlden är en ganska rikt kulturlän, men just i skogar var det så mycket. Det fanns en amatör förening, konstförening, som hade lite galerier. Sen hade de brukat en egen orkester. Mer än så går det faktiskt inte. Skulle du säga att det fanns en avsaknad av en visuell konst, eller en avsaknad av en konstkultur generellt? Ja, fast jag tror inte att folk saknade det egentligen. Jag visste inte vad de saknade. Det var ju ett väldigt rikt liv i övrigt. Vi har ju några kompisar som har växt upp där och som håller ihop. Vi jobbar med olika saker och har bott på olika ställen. Vi säger allihopa att alla de karaktärer som man mötte när man växte upp har ju varit otroligt givande. Det var ett väldigt mustigt samhälle. Så det här avsaknandet av bildkonst och kultur ersattes av intressanta människor, som hade varit på sjön och kuskat runt och jobbat i olika andra bruk. Jag tänker på att det är också väldigt svårt att veta vad man saknar om man inte har upplevt det. Nej, så är det ju. Man tror inte att folk var direkt odyckliga. Snart tvärtom kände jag att det var ett rikt liv. Det kan ju också vara så att man kan ha ett rikt liv utan att vara nära kulturen. Jag ska nog säga att det samhället var. Det fanns väldigt mycket som, inte bara kultur, men som gav ungefär likartade tankebanor och upplevelser som kulturen ger en möten med de här människorna. Det var ju ett samhälle i miniatyr, det fanns ju. Man fick ju med sig väldigt mycket hur samhället fungerar. Man hade de här direktörerna som åkte i sina flotta bilar genom samhället. De bodde på ett ställe. Ingenjörerna bodde på ett annat ställe. Överingenjörerna bodde på ett annat ställe med lite större hus. De som jobbade på sågverket bodde på ett ställe. De som jobbade på den kemiska delen bodde på ett annat ställe. Det var liksom vart ens pappa eller mamma jobbade. Kvinnorna kom in lite senare. Men om man frågar vart ens pappa bodde, eller jobbade, kan man en gång säga vart man bodde. Så det var ett genomsnittligt samhälle. Jag förstår det som att du var med och organiserade Alfredo Gial. Ja, så här var det egentligen. Jag undervisade på San Francisco Art Institute. Där träffade jag Anna Novak som var professor i konsthistorien. Jag träffade också senare Martin Gottman. Han var en väldigt stor konstnär. Ett konstnärsduo, slägg en Gottman. Martin Gottman var professor i filosofi i Stanford. Så vi tre möttes på olika kaféer i San Francisco och även hemma hos varandra på middagen. Då jobbade jag väldigt mycket projektbaserat. Vi var inne i samma tankebanor. Så föddes idén om att se på samhället som en slagskropp. Där hjärnan kan vara marhus eller stadshus. Och vägarna är blod om blod. Vi var alla synade på att gå in och jobba genomgripande med samhället. Och berätta hur ett bruksamhälle i Sverige fungerar. Så tände alla på det. Det finns också kommunalhus, skola, vårdcentral, idrottsplats. Allt inom en väldigt begränsad yta. Jag åkte hem och hade möte med politikerna i skolan. De tyckte att det kunde vara intressant. Att man kunde definiera vad skolan är idag. De menade att det inte är en internationell bruksamhälle längre. Det är något annat. Men vad är det då istället? Och att det projektet vi tog igång skulle kunna ställa en del frågor. Vi fick grönt ljus där. Vi började söka pengar. För den tiden fick vi en bra slant. För olika anledningar. Mestadels för att det var geografiska avstånd. Ju mer vi tog igång det arbetet desto mer var det hands on hela tiden. Det var väldigt mycket som skulle hanteras och planeras. På den tiden var det inte så enkelt med internet. Vi insåg att jag fick dra det själv. Då bjöd jag in Alfred och jag. Och Especialevgels och Pac och Carl. Vi flera jobbade med samhället utifrån fyra olika projekt. Jag bjöd in två amerikanska poliser som hade varit utanför USA. De patrullerade under 14 dagar i skolan. Pac och Carl hade tidigare donerat sin kropp till ett spanskt museum. Så han kom till skolan med ett konstverk. Där invånare kunde låna honom. Men de tog ändå skydda honom för stöld och regn. Especialevgels intervjuade ett 40-tal lokalinnevånare. De fick berätta vad de tyckte var viktigt att berätta om idag. De satte samman intervjuerna till en film och visade det i kyrkan. Varför jag ståverk? När han kom till skolan första gången såg jag att hela samhället var uppbyggt av bruket. Arbeta på städerna var i bruket. Så bruket ägde allting, vårdcentralen. När jag växte upp så ägde jag bruket på både vårdcentralen och alla hus och idrottsplatser. Så samhällets arkitektur var uppreglad av bruket. Alfredo tycker att nu bruket har satsat på den ekonomiska biten av samhället. Det är dags att ta sig an den mer agnliga biten. Han kunde få fram en idé kring en konsthall. Han ville ge en glimt på hur en konsthall i samhället skulle kunna se ut. Om man skulle kunna bränna ner den snabbt så skulle han kunna skapa en känsla av förlust. Det han faktiskt gjorde var att utvisa sig i en tävling. Det var arkitekturmuseet som gjorde den. När kommuner i länder kunde få nominera sin viktigaste och vackraste byggnad så nominerade han en konsthall som inte längre fanns. Det är väldigt rörande. Ja, eller hur? Den byggdes upp och brände sig ner inom 24 timmar. Så är historien berättad. Så var tanken. Men den blåste för mycket efter 24 timmar. 48 timmar kanske det var. Ja, 48 timmar var det. Alfredo var ganska upprörd. Han var ju synsatt att det var 24 timmar. Men bland män vågade han inte riskera. För i närheten ligger de gamla arbetstätten som är byggda i tre. Så det är inte en chans att vi drar igång. Vi får vänta till. Så efter 48 timmar kunde vi bränna ner. I konsthallen var det en utställning. Jag kommer inte ihåg antalet konstnärer som vi hade kurera. Det var inga lovande svenska konstnärer. Allting brände sig ner efter 48 timmar. Var alla med på att det skulle brännas ner? Ja, det var konstnärerna som informerade om att det skulle brännas ner. Och även kommunen? Ja, absolut. Reaktionerna var väl... Det var många som tyckte att det var väldigt synd att bränna ner så fint. De förslagade att folk inte kunde ta virke i sommar. Alfred sa att man skulle ta mitt virke. Hur mycket virke som helst. Varför måste jag ha mitt virke? Bränningen på bruket måste ju sönder tonvis med virke varje dag. Man har hela tiden kalkylen att det som konsten är byggd av och konstens ekonomi alltid skulle kunna lägga på något helt annat som är viktigare. Sen var det några som var rädda för att bränder skulle förstöra några träd. Konsthallen byggdes ju på taget och där fanns det några träd. De var väl bekymrade över att de skulle brännas sönder. Men kommunen sa att om de bränns sönder så planteras de igen. Men brannkåren försäkrade också att de inte skulle ta någon skala. Så allting gick bra. Jag tror att hela samhället var ute. Det var en stor grej. Jag pratar med träffat folk, även medelålders, som har barn. De glömmer alltid det som händer på skolan. Jag har sett lite videoklipp från när det var som många människor samlade. Det ser nästan ut som att det är en majbrata. Jag funderar på om det började uppstå ett samtal om konstens värde. Eftersom avsaknaden ändå kanske fick ett ansikte genom branden Kan man tänka sig om folk också började prata om den avsaknaden? Den uppstår nog lite senare, tror jag. Vi gjorde en bok tio år senare, så återvände jag. Jag hade ett antal skribenter som skrev om detta. Det var politikerna, kommunalrådet, som sa att det fanns en tid före det här projektet. Jag har övergripande namn på public safety på hela projektet. Att det fanns en tid före public safety och en tid efter. Det är som before Christ och after Christ. De menar att taket höjdes lite grann. Det gav sådana möjligheter. Okej, här kommer folk att göra sådana här spektakulära saker. På något sätt lyftes någon slags risk. Man ska inte övergöra, men många saker faktiskt är möjliga. Jag tror att den typen av tankar väcktes hos ganska många. Tror du att det har att göra med att elden har en så stor effekt? Eller skulle det kunna ha varit något annat typ av konstverk? Eller är det just det här med att det brann ner och att folk samlade kring det som en lägre eld? Eller som en majbrata? Ja, det tror jag nog. Det som fanns var ganska spektakulärt. Det var en ganska stor konstkassa. Det brann ju rejält. Och att det var något som stannade kring en lägre eld. Men jag tror att det var alla vi i de här fyra projekten som gjorde. Det var många som tänkte till i samhället och började fundera. Och satta in en slags perspektiv och sammanhang. Det var ju syftet med den här typen av projekt också. Att man försöker få några frågor. Alla frågor, vilket man ju inte heller styr till. Vilka frågor som kommer att pika upp heller. Eller som folk har att hantera. Ja, men vad hände sen då? Det var så att i den här diskussionen kring konsthallen så väcktes ju frågan. Varför bygger ni konsthallen? Visst behöver vi ha en lekpark till barnen? Och Alfred svarade då att jag kan rita en lekpark åt er. Men den behöver vi också. Så han faktiskt konstruerade en lekpark. Som sen på min aldrig riktigt tagit, tyvärr. Det hade varit väldigt kul att ha en lekpark signerad av Alfred och jag. Men så blev det inte. Sen var det på gång att det skulle byggas någon. Tanken väcktes också kring ett museum. Efter att Alfred var konsthandlare. Men kanske inte ett konstmuseum. Utan man ville ha nån slags skäggårdsmuseum. Någon slags museum var det tal om. Och Alfred skulle gå och rita den. Han gjorde någon ritning, men den kom aldrig till Skotthälle kommunen. Jag vet inte vad som hände där. Sen har vi försökt. Jag och Alfred har på senare år även försökt. Men vi kom inte till Alfred och kontaktade mig under pandemin. Vi fick inte lyckas ta honom. Han föreläser om det här projektet. Överallt nästan. Det är ett av mina viktigaste projekt. Men han känner att det inte är riktigt avslutat än. Det finns en konsthall på riktigt. Vi har försökt. Vi har haft möten med politiker. Men nu är tiderna så att det byggs ingenting. Allra minst vågar man satsa på en konsthall. Det är en sak att bygga. Sen ska den också drivas. Det är svårare att bygga upp en konsthall idag än vad det var år 2000. Jag tror inte att vi hade kunnat göra det här projektet idag. Inom att förändra så mycket är politikerna mycket räddare nu. De var ju rädda då också i och för sig. Det är en grej som jag har lärt mig. Jag har gjort flera sådana projekt som har kommit på plats. Det är jätteviktigt att någon är förankrad på plats. Så att det inte kommer några konstnärer som bara dimper ner och sen drar iväg. Ska man hålla ihop ett sånt här projekt så gäller det att man kan koderna. Och att man har ett nätverk av folk. Men när jag hade mötet med den här politikerna första gången. En av de saker de sa var att vi vill inte att det ska komma hit folk utifrån den stora världen. Och se på oss som forskare. Se på råttor. Det fanns en slags rädsla vad vi skulle hitta på. Eller att de skulle bli utnyttjade på något sätt. Det fanns en viss rädsla. Men det var också en väldigt stor insiktenhet vad vi skulle kunna göra. Hur det här skulle ta sig emot. Och hur kommunen skulle kunna använda det. Idag tror jag att det bara är en slags rädsla. Att man inte vågar göra någonting som inte är den vanliga verksamheten. Tror du att Alfred Eger kan få avsluta sitt projekt Skoghall-Konsthallen någon gång? Jag hoppas det. Men då får jag nog komma in som en ny generation politiker. Och att samhället förändras på något sätt. Jag tycker att kulturen har det ännu svårare. Särskilt den som ska ta plats i det offentliga rummet. Då blåser det riktigt hårt. Så jag är nog väldigt pessimistisk när det gäller det. Det gäller inte bara den här konsthallen. Det gäller konst och sport. Jag tror att det blir mycket tuffare. Särskilt om man ska på något sätt förlita sig på offentliga medel. Vi hade också tur för att han som var platschef på bruket var ganska konstintresserad. Hade jag suttit någon annan där så hade vi inte tunga. Det var helt beroende av spansregn när det gällde trä och papper. Allt det kom från bruket. Det var ju det små vitsen. Att allt det här byggmaterialet skulle komma från bruket. Det har hänt jättemycket i samhällesförhållande. Konst och kultur i förhållande till ett samhälle. Folk kultur är ganska viktig som en del i samhällsbygden. Jag känner inte att det är på samma sätt nu. Det är en helt annan syn på kultur och konst. Det har snarare blivit en belastning av kultur. Att förstå att bruket är en signal om att det inte alls finns ett så stort värde i det. Jämfört med politiskt. Här monterar vi det på egen hand. Vinter för att du är mitt hjärta. Stuck i dig själv med nålar. Ät ditt spikklubba. Går kört din trädtala. Att du inte vet vad du vill. Det är alltid någonting annat. Du inte kan förklara. Du saknar det så fortfarande. Blommor som du växer bara på. Brinnande fartyg. Du är den renaste fisken. För din förgiftad falter. Blommor som du växer bara på. Brinnande fartyg. På varje hus i din stad. Igår tog de ruin. Och kombinationen som du spelar. Kompis, lägg upp en sin. Och all den tjock som du släckte. Växer starkt i mat i liv. Första minnet eraderar. Fler av din glädje är helt intjänstri. Blommor som du växer bara på. Brinnande fartyg. Du är den renaste fisken. För din förgiftad falter. Blommor som du växer bara på. Brinnande fartyg. Blommor. Brinnande fartyg. Blommor som du växer bara på. Brinnande fartyg. Du är den renaste fisken. För din förgiftad falter. Brinnande fartyg. Blommor som du växer bara på. Brinnande fartyg. Blommor som du växer bara på. Brinnande fartyg. Skolböckerna till avskedsorden. När inga bästisar ringde tillbaka sjöng vi på deras begravningar. När inga klasskompisar väntade efter lovet sprayade vi deras ansikten på fasaden. Vi var grannbarnen, kusinerna, lagkamraterna, vi var branden. Vi visste inte hur många namn som kunde förlora sina kroppar i samma hus. Vi var de vuxna. Vi förstod för sent att döden inte ger fristäder. Vi hade färdats över hav och huka till lastutrymmen bara för att förlora våra förstfödda till ett pojksträck. När inga döttrar kom hem förbyttes vår ansikten. När inga svänar vaknade i sina sängar packade vi igen. Vi var morbröderna, stivpapporna, farmödrarna, vi var branden. Vi visste inte hur många hus som kunde förlora sina barn under samma natt. 3. Vi var de som överlevde. Vi insåg med tiden att vissa kroppar alltid vittnar om döden de undkommit. Vi krossade rutorna och hoppade mot asfalten, tillbringade veckor på intensiven. När inga fiender fanns att hata blev vi hjältar. När inga vänner väntade på andra sidan sprang vi tillbaka in i lågorna. Vi var brandmännen, vårdarbetarna, imamerna, vi var branden. Vi visste inte hur många nätter som kunde förlora sina ljus på samma gård. 4. Vi var de som inte överlevde. Vi upptäckte samtidigt att döden var den enda nödutgången. Vi hade köpt nya munkjackor och buffalos till festen. Häll våra förälskelser i handen när vi andades in i röken. När inget hopp återstod bosatte vi oss i träden. När inga sorger och ritualer återuppväckte oss la vi oss som en dimma över staden. Vi var plugghästarna, pajasarna, primadonnerna, vi var branden. Vi visste inte hur många gårdar som kunde förlora sina barn med samma namn. 5. Det är brott som har krävt flest människoliv i vår kriminalhistoria. 63 ungdomar som dör. Det var ungefär som på Utöya. De krävs utav rökgaser och bränsle. Det är en hygglig historia. En av de händelser som vi pratar minst om. Då blir det lite mysteriöst. Förklaringen är så enkel som att det här är invandrarungar från Hisingen. 26 olika nationaliteter, åldrarna 12 till 20 år. Det hade motsvarande hänt med min egen dotters omgänglighet. Hon bor på andra sidan älven och går vitt svenska gymnasiet. Det är två skilda världar. Den här har man en tendens att glömma bort. Menar du att du tror att om det här hade hänt i ett område där det är fler svenskar... Ja, det hade varit kolossalt traumatiskt. Det är alltså 63 ungdomar som blir mördade för att ta det i klartext. De är mellan 12 och 20 år gamla. Hade det drabbat svenska ungdomar så hade vi haft ett nationellt drama. Det får vi aldrig. Man pratar nästan inte om det här. ... och generationer har varit upp och ner sen branden. Min pojken började klänga skurre, hamnade i skulder. Jag gled i säran, plummade ut, var nära på att gå under. På utomlands så gömde sig nån så, men sen du kom upp igen. Hade blivit fin och religiös och fått en lunge. Nu vi hänger inte längre, men min steg alltid är så livrig. Så ivrig att hitta på saker, se vad som blir. Maskerad, men jag kände igen ögonen i en tidning. Läsa att du hade åkt ner och krigat för yt. Nu är vi värda dig från, men det är här vi kommer från. Ingen till kommer ifrån. Genom skratt, genom gråt, jag är hemma här. Kommer dra ibland men kommer aldrig lämna här. Kanske aldrig kommer fatta vad vi känner här. Nu vi är hemma här, det är sånt som händer här. Genom skratt, genom gråt, jag är hemma här. Kommer dra ibland men kommer aldrig lämna här. Kanske aldrig kommer fatta vad vi känner här. Nu vi är hemma här, det är sånt som händer här. Kommer dra ibland men kommer aldrig lämna här. I världens bästa land, där alla sträckte handen till nästa man. Men i skuggorna och palmen släppte nassarna fram. Och Sverige vände kappan när andra försvann. Vi var barn i 68, bodde på platsen där 63 änglar dog i brand. Vi såg en generation som krigade med trauma. GBG kommer aldrig bli detsamma med respekt. Redaktör Bordebild har varit i ungefär tio år. Och en av de saker som man får göra då, det är väldigt mycket man måste göra. Men en sak man får göra, det är ju förstås att planera för både vår stora inriktning och för de konkreta innehållen. Där vi den här gången har gått in på eld. Men då kan man ju säga att elden är ändå liksom, inpackad i någonting större. Bestämde oss för det. Men varför kör vi inte ett helt år när vi liksom använder oss av det här, de klassiska på något sätt då. Fyra elementen. Poängen var ju förstås inte att uppfinna någon sorts antik elementlära igen. Utan liksom, gå in på någonting, som kan uppfattas väldigt tydligt som natur. Alltså vi ska, vi har börjat med eld nu. Och vi har någon sorts tanke om att när vi gör det så går vi inifrån på något vis. Jordens kärna liksom. Och det numret släpper vi nu. Och snart är vi färdiga med numret om jord. Sen tar vi vatten. Och sen blir det luft. Vår lätt känsla av att nästan till allt runt omkring oss, är att vi inte har någonstans. Sen tar vi vatten. Och sen blir det luft. Vår lätt känsla av att nästan till allt runt omkring oss, står i brand mer eller mindre. Eller att i alla fall, allt runt omkring oss kan läsa oss genom en lins av elden. Så jag undrar om du skulle vilja berätta lite hur det var, liksom arbeta med elden när allt runt omkring oss verkar mer eller mindre brinna. Lite grann så tror jag att vi var medvetna om det. Att eld är dött på ett annat sätt. Elden är ju ändå det som kan förstöra allt. Men som uppstår i, som mänskligheten ju verkligen har jobbat för, att det ska uppstå både kontrollerat som små eldar, men också i bomber och vapen. Och allting där ligger på något vis. Elden. Det är ju lite som att vi börjar i någonting som uppfattas som väldigt destruktivt. Jag tänker å andra sidan också, och det kanske är historikdelen i mig, att det är ju också värmen och sättet att leva. Det finns inget sätt att leva som människa utan elden, tror jag. Och det är väl också någonting som man förstås förstår. Det finns myter i många kulturer som på något vis handlar om det här med hur man behärskar elden. När vi började säga till folk runt omkring oss att vi ska jobba med eld, så var det ju väldigt uppenbart att skogsbränder var det som de flesta vi stötte på. Då pratar vi om för 1,5 år sedan kanske. Liksom väldigt spontant tänkte på att det var skogsbränder och en sorts rädsla för det. Det i sin tur triggade mig att tänka på städer som brinner då. Det var som att jag lite ville reagera mot det. Men sen också, nu har vi ju gjort så att vi har en del som vi kallade för eldupphör i tidskriften. Det var inte riktigt tänkt från början. Det är inte så konstigt, men det kommer att handla om gasa, kriget, och hur vi, någon sorts konstigt vi, förhåller sig till det då. Nej, eldupphör, det har också varit ett återkommande tema för oss när vi har tänkt på det här. Eldupphör, eldupphör, bara den återupprepande grejen. Men vi kanske kan gå över till din text och det du har skrivit i numret som handlar om städer då. Som brinner, städer och bränder. Jag tänkte på när jag läste texten att den till en början lyfter hur klassomhället och rasismen är viktiga komponenter i hur bränder i städer fungerar. Både historiskt och kanske idag. Du lyfter ju då Grenfell Tower som brann 2017, men också Tulsa Reyes Riots från 1921. Jag undrar om du skulle kunna berätta för oss lite om de här två exempelna. Som många tror jag kanske så låg det här med Grenfell Tower som var ett höghus i London och som brann 2017 som du sa. På något vis minnet av det. Det finns ju någon sorts skräck i att se ett samtida höghus brinna. Det finns väl ett skäl att det gjordes en katastroffilm där den här skyskrapan brinner. Jag tror inte att jag ens bryr mig om att apostrofera det i texten. Men när det hände var det ganska snabbt ändå så blev det tydligt för alla att det här huset... Det var inte bara läskigt, det brinner, människor dör. Många människor dog utan att där fanns det med att det uppenbart var många fattiga människor, låginkomsttagare i alla fall, i London. Att det här är ett av de hus i det systemet med social housing som man har där. Att man måste faktiskt se till att det finns boende för låginkomsttagare nära de fina porsområdena. Att det förstås inte var slumpmässigt att det var de som hade kassautrymningsvägar. Att det inte var slumpmässigt att det var det huset, fler också naturligtvis, men att det var ett av de husen som hade en fasadbeklädnad som var helt orimligt att sätta på ett sånt högt hus. Därför att den beklädanden liksom spred elden över hela huset och ledde till en förfärlig utveckling, som då inte hade behövt vara där. Så jag tyckte liksom att det kändes som att den branden skulle vara med. För jag tror att ganska många ändå förstår poängen med att lyfta in det. Men jag fattar ju förstås, när man jobbar med en sån här text så kanske man håller på ett tag och man letar efter elden. Man letar efter det när det brinner i städer. Grenfell Tower var ju någonting som jag själv bara kunde leta upp för att jag kom ihåg det. Men det här Tulsa Race Riot, det var liksom någonting som jag hittade i en bok. Jag började leta, började göra som man gör, började googla och insåg att den här Race Riot, det var ju som en, man skulle nästan kunna säga en pogrom. Människor gick halsa, vita människor vände sig mot svarta människor. Det blev, vi kan kalla det för kravaller, men det slutade med att många människor dog. Men det blev också en total förstörelse, ett brännande. Där ju segregationen som vi ofta säger i Sverige nu, det vill säga att de svarta människorna i Tulsa bor i vissa stadsdelar. De vita människorna bodde i andra liksom. Och det här startades på ett sätt som är ganska typiskt för det här amerikanska rasistiska samhället med att en ung man anklagas för att ha förgripit sig på en ung svart man, för att ha förgripit sig på en ung vit flicka. Och det liknar mycket, men det är också väldigt stort. Men det jag tyckte var intressant, och det här är ju inget okänt, det är ingenting jag har upptäckt, men det var någonting som jag började läsa om på andra sätt därför att jag tänkte på det här med varför städer brinner. Och här är det då en ganska stor stadsdel som brinner. Och det gör de ju förstås för att människor sätter eld på husen. Det gör de ju förstås också för att det inte går att samla sig för att börja släcka när någonting sånt här händer, utan då kan det brinna ganska länge. Och det var också väldigt intressant att läsa en sorts rapport från en undersökningskommission som publicerades då hundra år efter den här händelsen. Som innehöll mycket och som inte minst handlade om hur historiker och andra forskare försöker förstå vad det var som hände och hur lång tid det ändå kunde ta innan det riktigt blev en integrerad del av den här stadens historia. Och det var något jag tänkte på också, just det. Trauma känns nästan också för minskande ord att säga om både Gränfell och Tulsa Race Riots, de händelsernas enorma inverkan på människor. Det är ju förgörelser av människor som dör, hundratals människor som dör i Tulsa. Jag vet inte om det var 60-70-talet i Gränfell Tower. Men också vad som händer i en stad efter en sån oerhörd förgörelse. Istället för att beskriva det som en skakad stad som vaknar upp dagen efter så beskriver det som att det var säkert många av dem som hade genomfört de här attentaten och morden som gick hem och duschade och gick vidare i sitt liv. Och så var det väl kanske inte riktigt i Gränfell Tower på samma sätt, men det finns fortfarande problemen i våra städer kvarstår ju med vem som bor var och vem som har rätt till säkra boenden och vilka hus som är brandförliga och sådana här saker. Jo men precis så är det. Det finns saker som absolut går att jämföra. Jag tror att dels det som hände i Gränfell Tower är väl ändå mer verkligen ett uttryck av det här strukturella. Alltså att skyddet inte riktigt fanns. Det var ju ändå inte så att huset i sig den gången blev attackerat. Sen kan vi ju diskutera liksom strukturellt vad det är också våld liksom. Men jag tror att det som du tog fasta vid här och som det gör mig glad för jag ville skriva om det liksom. Hur minns vi och sådär. Så får jag ju en känsla av när jag läser, och det finns ju mycket mer att läsa nu om det här talsa race riot, så får jag ändå känslan av att de som drabbades då, de som överlevde och liksom ändå fortsatt att leva i den här stan. Det måste ju ha varit människor som förstås lämnade den. Men svarta människor fortsatte också att bo i den här stan. Det är ändå som att de var tvungna att inte komma ihåg. Alltså att de var tvungna, och man återuppbyggde. Och det var ju inte på grund av stora nationella hjälpprogram eller så. Man återuppbyggde. Och så är det någonting med när jag sen läser Ja, men sen kommer 70-talet och man ska göra lite omvandlingar och dra en motorväg alltså som var som helst, och då rives det återuppbyggda. Kanske var det inte ens något motstånd mot det. Jag ska säga att jag inte vet det, men det är någonting med hur historien så att säga, manglar över det som också ger. Det är brutalt på något sätt. Men jag tänkte att vi kan gå vidare till ett annat tema i texten som är modernisering och kanske acceleration av både samhället och branden. Och jag fastnade vid, för du lyfte ju den historiska stadsbranden och jag fastnade vid hur för alla förväntades hjälpas åt när det brann för att kanske hela staden var hotad av att brinna ner medan vi idag har mer snabbare och kanske koncentrerade brandförlopp i plastiga, oljalägenheter eller hus. Och att den stora branden snarare kanske kommer från stadens ränder och skogen och någonting lite utifrån. Skulle du vilja prata lite om det här temat i texten också? Ja, det vill jag. Jo, men jag tycker ju att det är superintressant. För dels är det så att man ser, nu har jag mest tittat på svenska städer i den delen av texten eller tänkt runt det. Men vi kan ju förstås hitta det här på andra platser också. Det är liksom inget sådär sakligt svenskt över det. Men om man tänker sig en äldre förmodern stad, en stad innan industrialiseringen så finns det nästan alltid sådana här institutioner som säger alla som äger ett hus i den här staden måste också ha vattentråg stående måste liksom ha vissa verktyg och framförallt bara börjar brinna någonstans måste alla ställa upp. Och det är ju någonting intressant med den. Jag intervjuar ju i FN en brandingenjör som heter Stefan Zärtqvist. Han kallar ju det här för det allmänna uppboendet. Sen så menar han, men det är ju inte särskilt effektivt. För det är ju också så att vi har ju då ett antal sådana här bränder när hela stadskärnor, som ju förstås var mindre på 1600- och 1700-talet än städer i Sverige idag, men faktiskt ändå kanske brann ner eller åtminstone stora delar av dem, brann ner och byggdes upp. Brann ner och byggdes upp. Men det finns en sorts, vi ska inte överdriva hur solidariskt det är. I andra sammanhang har jag ju också tittat på det. Jag menar, det är ju ägarna som är medborgarna i stan, inte vem som helst och sådär. Så liksom, okej, inte så romantiskt, men ändå en tanke om solidariteten där. Alla måste ställa upp när det här händer. Och sen kommer alla de smarta grejer, alltså ångdrivna brandsprutor, bilar. Massa grejer som ju gör att nu kan man ju släcka mycket fortare. Man kan larma genom att ringa på en telefon eller trycka på en knapp. Det behöver inte sitta någon i ett högt ton och kolla och hålla brandvakt, som det är ju så. Först kan man säga att jag sprang längs den här linjen om hur det blir bättre. Och samtidigt är det också uppenbart att det brinner också fortare. För att i detta, allt detta bygger ju på vår användning av fossila bränslen och framförallt oljan. Så att jag menar, det blir så uppenbart att den hjälper oss att bli bättre, effektivare. Och den gör ju Grenfell Tower. Det huset hade aldrig byggts, den fasadbeklädnaden hade aldrig funnits. Och det är det som är moderniteten på något vis. Vi har accelererat både i tidssätt, men jag menar det här handlar ju om tillväxten, den ekonomiska tillväxten, om tid, hur fort det går att transportera sig. Det finns alla möjliga delar i det. Hur vi hela tiden skapar den här backlashen i den moderniseringen. Vi skapar nya problem. Vi rejsar med oss själva på något sätt. Sveriges utrikesdepartement. Smälta pressmeddelanden. Svar på fråga om nedlagd röst om eldpör den 8 november 2023. Rätten att försvara sig får inte gömmas bakom de oskyldigas vatten, mat, bränsle, mediciner och elektricitet. Vi välkomnar en humanitär paus. Svar på frågan om FN om röstning om eldpör den 15 november 2023. Frigivna fördömda själ som ligger till grund för att i enlighet med internationell rätt lägga ner sin röst och välja att avstå från att stödja vilan. Svar på fråga om FN om röstning om eldpör den 29 november 2023. Varje dödsfall är en tragedi. Men civila korridorer och principerna om ortskillnad, proportionalitet och försiktighet ska skyddas särskilt som en nödvändig åtgärd. Liksom livets lika värde och alla barn. Alla visste att det kunde börja brinna. Över Tidaholms fabrikattrakter syntes igår vid sextiden på morgonen en stark rök uppstiga. Snart hördes ångvisslan och klämtslag från ångarpskyrka. Oroliga människomassor skyndade ditåt och eurogenet i öster bådade en analkande klar dag. Syntes mig dock allt helt dystert och själva den vita snön hade, tyckte jag, en dödens färg. Göteborgs Handel för Sjöfartstidning, 20 februari 1875. Den värsta industribranden i Sveriges historia ägde rum den där februarimorgonen 1875 i det lilla samhället Tidaholm. 70 flickor hade just börjat sitt pass vid tändstiksfabriken Vulkan. Bara en tredjedel av dem kom ut levande. Många associerar tändstiksindustrin med Jönköping, men i Sverige har det funnits uppåt hundra tändstiksfabriker, varav de flesta små och i drift under ett fåtal år. I Tidaholm finns faktiskt fortfarande en tändstiksfabrik, men mer rimligt hade varit om den hört till den kortlivade kategorin. När Vulkan startade 1868 fanns ingen järnväg till platsen, vilket försvårade transporter av virke och material, liksom färdiga produkter. Väldigt snart hade fabriken slukat den arbetskraft som bygden kunde erbjuda. Fabriken brann ner flera gånger under de första åren. Initiativtagaren var friherre Hans-Henrik von Essen, en sorts patriarkal eldsjäl med tveksamt sinne för affärer. Han skaffade sig ändå investerare i Göteborg och påbörjade verksamheten i en för syftet illa utformad lokal som tidigare varit smedia och en ö i åntiden. Redan första året brann fabriken ner, men byggdes upp på nytt. Hans-Henrik von Essen och Hans Färsson, tillika Vulkans disponent, var båda djupt religiösa och brukade stanna produktionen varje gång en väckelsepredikant kom till orten, så att alla kunde lyssna och bli frälsta. Inom bara några år blev friherre von Essen utmanövrerad från Vulkan och utköpt av aktieägare som tyckte att han tog dåliga beslut. Kvinnor och barn var med i tändstiftsproduktionen från start till en början genom hemarbete. De klistrade ihop askar i torparköken och lät dem torka på nät i taket. Vulkanlär har blandat arsenik i klistermjölet så att familjerna inte skulle baka bröd på det. Ganska snart skickades döttrar och söner in till tätorten för att arbeta på plats i fabriken. Det jag kallar tätorten hade från början bara ett fåtal hus. Bostadsbristen var nästan konstant över många decennier. Tycker arbetarna inte husrum kunde de behöva att traska i timmar för att komma till jobbet. Det jag kallar arbetare kunde alltså vara en flicka på 13 år lika gärna som en man på 28. Könsfördelningen bland tändstiftsarbetarna var under 1800-talet ganska jämn, dock segregerad. Vissa uppgifter på fabriken tilldelades enbart flickor och kvinnor, till exempel att fylla askar med färdiga stickor. Hur gamla var arbetarna i askfyllningssalen? En enkel fråga som borde ha ett enkelt svar. Ett exakt antal personer som föddes på exakta datum och hade levt ett exakt antal år. Men när det kommer till de som dog fördunklas bilden. I de två första offentliga framställningarna av den anonyma brevskrivaren samt disponent Hans Gustafsson förekommer några siffror. De är överens om 44 döda och 9 livshotande skadade. Hans Gustafsson skriver. Vid olyckshändelsen funns i askfyllningssalen cirka 70 arbetare, första antalet i ålder mellan 14 och 18 år, samt i plåningssalen omkring 15 kvinnor från 18 till 30 år gamla och däröver. Disponenten skriver ingenting om åldern på de som dog, men det gör den här anonyma brevskrivaren. Bland de döda är en hustru med två små barn och 41 flickor av omkring 18 till 20 år. Bland dessa senare befunner sig även tolv flickor från motala nedbrända tändstiktsfabrik. Siffrorna som uppges stämmer inte. I Agnetorps kyrkoarkiv återfinns de döda individ för individ och man kan läsa deras åldrar. 26, 14, 19, 14, 12, 14, 12, 15 och så vidare. Den 26-åriga kvinnan är gift och har två små barn, men dessa verkar inte ha funnits med på fabriken och är således inte bland dödsoffren. Den yngsta som dör heter Hedda Alfrida Johansdotter och har nyss sylt elva. Jag vet inte vem brevskrivaren var och om han hade intressen i vulkan som affärsverksamhet. Men för de som hade det var det antagligen viktigt att dölja de unga åldrarna på barnen i fabriken. Sedan 1833 var det förbjudet för barn under nio år att arbeta på fabrik och barn yngre än 14 fick inte arbeta mer än nio timmar om dagen, vilket dessa askfyllerskor sannolikt gjorde. Uppgifter som senare framkom från arbetarna själva säger att barn brukade arbeta på sina äldre syskons anställningsnummer för att barnarbetet skulle undgå myndigheternas granskningar. En flicka så ung som åtta år ska ha räddat från branden. Flera internetkällor har felaktigt angett att dödsoffren i branden på vulkan var en mamma med två små barn och i övrigt flickor mellan 18-20 år. Uppgifter som använts i närtid av bland annat SVT. Berättelser kan vara seglidade. Katastrofer fascinerar. Inom film är de en egen genre, ofta klyschigt amerikansk. Radio- och tv-dokumentärer samt sakprosa återanvänder formuleringen som den jag inledde med. Endast sig och så många kom ut levande. Tjugo år efter museibesöket försökte jag skriva en roman om branden, men ryggade undan från uppgiften innan jag än skav projektet ett allvarligt försök. Det var svårt. Jag läste tidningarnas och George Murrays berättelser om branden med alla deras förfärliga lidanden och olyckan i hela dess fasansfulla gestalt. Kanske hade de orden en annan effekt på 1800-talet. Kanske var uttrycken då inte söndernötta, utan skapade känslor. Men de kommer inte i närheten av den ordlösa skräck jag fick med mig från barndomens museibesök. Hans Gustafsson hade rätt i detta han skrev. Jag äger ej ord att skildra det gräsliga i anblicken av en svåran händelse. Deras berättelser lämnar mig kall, snarare än slickade av lågorna. Och varför vill jag placeras i elden? Vad är det med katastrofer som kittlar, som får människor utan personlig koppling till en olycka att förkovra sig i haverikommissionens rapporter, i dokumentärer om Estonia eller backarbranden? Är det så att katastrofrättelsens tjusning har en evolutionär funktion, nämligen att lära sig bemästra katastrofen? Förbereda sig mentalt för en, kunna tänka, om jag råkar ut för det ska jag inte göra så, utan på det här och det här viset istället. Jag tänker på tidningarnas skildringar av vulkanbranden, sakliga, kronologiska och rationella. De ger en överblick över skeendet och orsakerna. När den blicken blir det obegripligt att så många dog, varför öppnar de inte bara en dörr eller ett fönster? Förklaringen blir att de larmslogs av skräck. När jag tar del av en katastrofrättelse vill jag uppleva traumatfulla ordlöshet. Därefter vill jag erövra kunskapen om vad som hände, varför det hände, vad som hade kunnat göras annorlunda, som en reningsprocess, en besvärgelse. Det hela påminner om behandlingen för posttraumatisk stress, göra en tidslinje, foga in de traumatiska minnesbilderna i det förflutna, få en överblick, en berättelse. Finns det inte något annat med katastroferna också? En brinnande längtan. Att få leva sig in i det fruktansvärda, känna fullständigt med offren, förstå vad de upplevde. Då blir de levande igen, fast de är döda. Och jag vill deras upprättelse, att deras minnen ska hedras, deras namn ihågkomma och att det aldrig ska hända igen. Kanske ett slags mellanmänskligt icke-förhandlat kontrakt, ett löfte, en trygghet. Om jag lider och dör en fruktansvärd död kommer jag att bli ihågkommen. Min död kommer att ha en mening. De efterlevande kommer att skapa den. Om inte annat i form av en dramatiskt dallrande tv-serie based on a true story. 1875 var det Vulkans grundare, friherre Hans Henrik von Essen, pensionerad från affärsverksamheten, men en ihärdig predikant, som såg till att skapa en meningsfull berättelse runt om döda flickorna. Han predikade snarast om branden och skrev senare i sina memoarer. Hur många av dem tänkte att döden väntade de flesta inom några minuter? Vore då alla resfärdiga till himlen? Ja, detta är frågor som vi ju ej kunna besvara, men icke desto mindre är det för oss viktiga att begrunda, ty herren låter ej gäcka sig. Disponenter, baroner och verkställande direktörer fick alla offentligt bearbeta upplevelsen om branden och deras berättelser har bevarats till eftervärlden. George Murray skrev, men minnet lever och från far till son går ännu berättelsen om Tidaholms distra dagar, men kanske även om det arbete som utsättades för att utjämna sorgen och återföra glädjen i de många arbetarhemmen. Från far till son, hette det. Och de överlevande flickorna, hur berättade de? Kunde de skapa mening av sina upplevelser? Den oförklarliga branden. Den här dikten bygger på en läsning av Konsumentverkets utredning Nedsvärtning i bostäder, slutrapport 1977 kolon 1. Konsumentverket försöker i sin skrift förstå varför så många bostäder drabbas av oförklarlig nedsvärtning och undersöker dem och i så fall hur det kan förekomma själv antänning i svenska kök. Dikten inleds med ett citat av Ingeborg Bachmann från Malina. Jag måste akta mig så att jag inte faller ner med ansiktet mot spisplattan. Nu kommer dikten. Den oförklarliga branden. Att inte bara förstå materien, att inte bara förklara hur den prasslar, hur den får kontakt. Det är svaret. Cirkeln runt. Kritcirkeln runt punkten. Etapprapport 1. Externa erfarenheter. Det är fullständigt torrt. Bejakade förnekanden och förnekade bejakanden. Utvikt cellgiftsanddräkt. Ensam celltråd. Violoncell. Det är klart att döendet inte bara börjar inifrån. Vänta lite. Vi tittar efter först. Vi öppnar fönstret mot het sensommarluft. Eftermiddagsluft som halm eller torrkokade kastruller. Det känns skönt att ingenting stämmer. Plötsligt är året 1503. Den varmare luften bränns som förångad alkohol. Polonus vorstius dricker två slevar starkt vin, andas eld och brinner upp. Den varmare luften bränns i hallarna, idioter. Vi tycker inte om att bli kallade för idioter. Hälsningar från F.E.R.A. Föreningen för elektricitetens rationella användning. I bindkammaren. Två till tre kilo tjocka paraffinljus med olämplig veke. Dörrfoder av PVC. Normal radiator. Köldbryggor. Rissla. Ostfondy och stekta fläskkotletter. Vi rätar upp oss. Ansikten ullmar av hettan från den rödglödgade plattan. Där vi så ofta tänt eld på papperslappar om nätterna. Inte för att bränna upp något som skrivits. Utan för att få eld på en sista och sedan ytterligare en sista cigarett. Vi går vidare, idioter. Etapprapport två. Sänggåendets och hushållsarbetets beteendevariabler motsvarar glödlampans glaskolv. Skillnaden mellan en ren tapet och en smutsig motsvarar den mellan sjukdom och mord. Ett finfördelat stoff virvlas upp vid självdragsystemets vindhastighet och dammsugning av flammiga fettsyror på spånplatta. Här är utsuget. Projektion. Här är insuget. Projektiv. Identifikation. Svara omedelbart. Vem började brinna lite i t-påsen? Analys. Gas, kromatograf, mass, spektrometer. Aerosolfloggning. Tejpprovet. Det var mord. Eller vänta lite, idioter. Titta efter först. Den kraftiga glansändringseffekten. Insektsdelar. Svampsporer. Det här är vår vrå, idioter. Saker bryts ned som trä och papper. Frågor. 1. Räcker det med en torr kvist om den är rätt placerad? 2. Är det system vi lever i verkligen ett system? 3. Vilka brott är nödvändiga för att upprätthålla världsordningen? 4. Har jag upplevt vakuum? 5. Vilket ansvar har politikerna för alla problem i hela världen? 6. Vilket ansvar tar litteraturen för alla problem i hela världen? 7. Vilket ansvar har forskarsamhället för alla problem i hela världen? 8. Vilket ansvar tar metersystemet för alla problem i hela världen? Facit. 1. Nej. 2. Nej. 3. Ett enda brott. Det som upprättade världsordningen. 4. Nej. Svar på frågorna 58. Inget ansvar. Men det är skillnad på har och tar. Svar på frågorna 59. Svar på frågorna 60. Svar på frågorna 61. Svar på frågorna 62. Svar på frågorna 63. Svar på frågorna 64. Svar på frågorna 65. Svar på frågorna 66. Svar på frågorna 67. Svar på frågorna 68. Svar på frågorna 69. Svar på frågorna 70. Svar på frågorna 71. Svar på frågorna 72. Svar på frågorna 73. Svar på frågorna 74. Svar på frågorna 75. Svar på frågorna 76. Svar på frågorna 77. Svar på frågorna 78. Svar på frågorna 79. Svar på frågorna 80. Svar på frågorna 81. Svar på frågorna 82. Svar på frågorna 83. Svar på frågorna 84. Svar på frågorna 85. Svar på frågorna 86. Svar på frågorna 87. Svar på frågorna 88. Svar på frågorna 89. Svar på frågorna 90. Svar på frågorna 91. Svar på frågorna 92. Svar på frågorna 93. Svar på frågorna 94. Svar på frågorna 95. Svar på frågorna 96. Svar på frågorna 97. Svar på frågorna 98. Svar på frågorna 98. Svar på frågorna 99. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100. Svar på frågorna 100.