deepthroatdel3

The listener, Anna, shares her experience with Muscle Tension Dysphonia (MTD) in an email to the host, Peter. She explains that she was diagnosed with MTD after experiencing complications during the birth of her third child. Anna underwent treatment with Botox injections and speech therapy, finding the injections to be more effective. She discusses the impact of MTD on her personal and professional life, including a change in her social interactions and a transition to a less vocally demanding job. Anna also mentions the challenges her condition presents within her family dynamics. Peter emphasizes that each person's experience with MTD is unique and highlights the importance of maintaining one's identity beyond the illness. He expresses his intention to continue sharing unfiltered accounts of his own struggle with MTD on the podcast. Hej och välkomna till det tredje avsnittet av Deep Throat, en podd om Muscle Tension Dysfonia. Idag tänkte jag läsa upp ett mejlet som jag har fått från en lyssnare. Hon heter egentligen någonting helt annat än det jag kallar det där i mejlet. Jag döpte henne till Anna, men hon heter som sagt någonting helt annat. Så här skriver hon. Hej Peter, en av mina kompisar tipsade mig om din fantastiska podd om Muscle Tension Dysfonia. Och jag har lyssnat på båda dina avsnitt. I det senaste avsnittet frågade du om det fanns fler som har samma sjukdom som du. Och ja, det finns det, däribland jag. Mitt namn är Anna och jag är en gift 44-årig trebarnsmamma som bor i en liten ort i Mellanstad, Sverige. Jag jobbar idag som bibliotekarie, men har tidigare jobbat som lågstadiet ägarinna. Jag bytte jobb när mina problem med röster blev alldeles för tuffa. Jag har haft min Muscle Tension Dysfonia diagnos i tio år nu. Och precis som du fick jag den i samband med ett trauma som jag gick igenom. I mitt fall bad jag ha antiskapsgiftning i samband med att jag skulle föda vårt tredje barn. Dottern föddes helt normalt och mår bra över din dag. Men jag fick svåra komplikationer och blev sängliggande i några veckor. I samband med det fick jag även en postpartum depression med sömnsvårigheter och en allmän deppighet. Det gjorde såklart inte saker och ting bättre. Precis som du försvann min röst helt under några dagar. Och när den började återkomma så lät den väldigt konstig. Den var väldigt hes och knarrig. Jag undersöktes av läkare på sjukhuset. Men jag fick sedan en revis till en specialistklinik. Där man konstaterade att jag hade fått Muscle Tension Dysfonia. Jag fick botoxinjektioner i stömmasbusklerna. Och även en tid hos en talpedagog. Men precis som du själv var inne på tycker jag att det sist nämnda inte hjälpt mig så mycket. Botoxinjektionerna hjälper däremot. När jag har fått dem så kommer min röst tillbaka till någorlunda normal standard i en efter två veckor eller så. En sak som jag har märkt är att strax efter att jag har fått sprutorna blir jag alltid snurig och febrig i två till tre dagar. Jag har pratat med min läkare om det. Och enligt honom är det en sällsynt bieffekt som tyvärr kan inträffa hos ett litet fåtal som blir behandlat med botox. Så grattis mig! Några månader efter att jag fått min diagnos insåg jag att min idiomsatt lärarinna inte längre fungerade med den försämrad röst som jag hade fått. Det blev svårare för mig att hålla i lektionerna och att prata hela dagarna. Mina elever var väldigt snälla och fina. De förstod att deras fröken hade varit sjuk och att sjukdomen hade gjort så att min röst inte längre var som förut. Lite tur i oturen var att jag just då hade en trea som ändå skulle bli en fyra till hösten. Så för mig blev det som ett vanligt avsked när vi sa hej då inför sommarlovet. När sommarlovet var över var jag inte kvar på skolan. Jag hade blivit bibliotekarie. Ett jobb där jag inte behövde prata lika mycket och som inte kändes lika ansträngande för mina stämband. Mitt privatliv har också varit jobbigt ibland med en röst som inte alltid funkar som den borde. Jag har kanske blivit lite mindre social med mina vänner. Förut umgicks jag väldigt mycket med mina tjejkompisar och vi tog ofta en tjejkväll tillsammans. Det har tyvärr blivit allt mer sällan. De är alla väldigt förstående och försöker peppa mig på alla sätt som finns. Jag är ändå inte lika extrovert som jag var förut. Spontaniteten är på en lägre nivå. Det känns oerhört jobbigt och tråkigt tycker jag. Familjeet har också blivit en aning sämre. Min man är också väldigt förstående och stöttande. Men det märks ändå på honom att han tycker att det är jobbigt att min röst inte funkar som den borde göra. Samma gäller för våra två äldsta barn. Mamma pratar ju helt annorlunda nu än hon gjorde förut. Den yngsta dottern har ju inget annat att jämföra med. Så för henne är det så som mamma alltid har låtit som. Under en tid hade jag en mängd dystra tankar som snurrade runt i huvudet. Hade jag klarat mig undan min massutändjad, det såg jag om jag och min man hade bestämt oss för att inte få ett barn till. Men samtidigt var det såklart värt att få vår underbara dotter, oavsett vad som hände med mig. Det är självklart inte ens fel att jag fick min sjukdom, inte på något sätt. Och kanske att jag fått sjukdomen ändå på något annat sätt senare i livet, vad vet jag. Livet i stort är som vanligt. Jag och familjen mår bra. Och vi längtar nu till sommaren och har allt kul vi ska hitta på. En utlandsresa är bokad och barnen har tusen olika saker de vill att vi ska göra tillsammans. Det ska bli så otroligt skönt. Jag hoppas att du får fortsätta med podden, Peter, och ser fram emot fler avsnitt. Kram, Anna. Det jag vill säga till dig, Anna, och alla andra som lyssnar, är att alla berättelser är unika. Alltså, alla de här sätten som man har fått Muscle Tension Dysphonia på är väldigt unika. Som jag sa i ett tidigare avsnitt av podden så har jag tillgång till ett diskussionsforum gällande Muscle Tension Dysphonia. Den är i och för sig i USA, som sagt tidigare. Men där finns många, inte enbart från USA utan från många andra länder också, som är del i era berättelser och stories. Just det här med hur man har fått sjukdomen, hur det hela började skiljer sig väldigt mycket åt från en person till annan. En annan sak som jag reflekterade över var det här med att du sa att efter att du fått injektionerna så kände du dig snuvig och förkyld några dagar. Och det känner jag också igen mig i lite grann, faktiskt. Så jag vet inte om det är så sällsynt i så fall. Eller så är det du och jag som har det. Och ja, grattis mig också i så fall, typ. Det var en tredje sak som jag också reagerade över i det du skrev. Jo, att du inte kände dig lika social längre som du gjorde förut. Och ja, det är nog lika illa för min egen del. Jag försöker att vara social med mina vänner, deltar i afterworks och så vidare. Men även där är det så att jag känner mig inte riktigt lika spontan som jag gjort förut. Utan det är svårt att vara med i en diskussion och en dialog lika aktivt som man gjorde förut. När rösten är så värst så är det ju svårt att delta och flika in med saker och ting som man gjorde förut. Det blir inte samma grej. Jag förstår ju det här med att du drar dig för att ha de här tjejkvällarna lika ofta som du hade förut. Men samtidigt vill jag ändå säga att det är så himla viktigt. Jag tycker inte att man ska sluta med sina aktiviteter som man hade förut. För min del har jag försökt att steppa upp det där med att vara social ganska mycket. Just för att det ger ju en annan dimension. Jag förstår mig rätt här nu, men jag vill inte att det är sjukt om man ska stoppa mig från att vara den jag egentligen är. Jag vill inte att sjukdomen ska vara det som definierar mig. Jag har den här sjukdomen. Det märks och det går inte att komma ifrån att jag har den. Men samtidigt ska inte det vara det som definierar mig som person. Jag vill inte vara Peter MTD-patient, utan jag vill vara Peter som råkar ha MTD. Jag hoppas att ni förstår skillnaden, eller förstår det som jag försöker få fram här. Jag är mer än min sjukdom. Så är det bara. Och det hoppas jag att du också Anna känner och många andra som lyssnar och har samma sjukdom som jag och Anna har. Jag skulle vilja såklart få in fler berättelser och fler synpunkter på den här podden i största allmänhet. Jag har ju fått några synpunkter från människor som tycker att jag borde klippa ner i podden och kanske filtrera bort saker och ting. Det kommer jag absolut inte att göra. Det är så här jag låter. Det är så här jag är. Och ni får ta det för vad det är helt enkelt. Podden ska inte klippas, den ska inte filtreras för att jag vill att ni ska få en rak, brutal, ärig bild av hur min röst är och hur jag är när jag kämpar med min röst. Att börja filtrera och förfina det här är det aldrig någon som går med på. Så ni får leva med det här helt enkelt. Så är det. Och är det så att ni tycker att det är för jobbigt att lyssna, fine. Då får ni avbryta i så fall och göra något annat under tiden. I don't care. Så om det är det avslutar jag avsnitt tre och så hoppas jag att det kommer avsnitt fyra inom kort. Ha det gött som vi säger i Göteborg. Hej!